Hasselbladspriset är ett av de större prisen i konst- och kulturvärlden, förenat med både prestige och en gedigen summa pengar, närmare bestämt en miljon kronor. Fotografernas nobelpris, om det inte vore för att juryn inte solar sig i en kunglig akademiglans. Tvärtom består juryn av en grupp personer utspridda i världen.

Priset andas med andra ord mindre av en sammanhållen geografiskt bunden intelligentia och mer av det kosmopolitiska, rörliga. Juryns arbete har ofta resulterat i priser till manliga fotografer med reportageambitioner, enstaka gånger har också mer experimentellt fotografi prisats. Ännu mer sällan har kvinnliga fotografer prisats – som om fotokonsten fortfarande skulle vara mansdominerad – men i år är ett sådant undantagsår.

För nu är det japanska Miyako Ishiuchis tur. Född 1947 i Gunma och uppvuxen i Yokosuka, intill en av de viktigaste amerikanska militärbaserna i området. Både denna erfarenhet av amerikansk närvaro och av närheten till Hiroshima har format hennes konstnärskap och gett upphov till fantastiska poetiska fotoserier. Minnet, sårbarheten, tingens betydelse och obevekliga förstörelse har format lika konceptuella som sensuella verkserier.

Motiveringen från Hasselblad lyder i sin helhet:

”Under en 35-årsperiod har Miyako Ishiuchi etablerat en internationell karriär som är både imponerande och mycket betydelsefull. Hennes starka karaktär och kompromisslösa vision har resulterat i några av de mest kraftfulla och personliga skildringarna av efterkrigstidens Japan.
Ishiuchis fotokonst är extremt sammanhållen och utvecklande på ett beslutsamt och distinkt sätt; med hjälp av kameran och hela dess estetiska potential att undersöka skärningspunkten mellan minnets politiska och personliga aspekter har Ishiuchi varit både en föregångare och en förebild för yngre konstnärer, inte minst som kvinna verksam i
det mansdominerade japanska fotografiska fältet. Hon har fortsatt att vara förnyande, utforskande och omskakande under hela sin karriär, både idémässigt och genom sin stil och sitt förhållningssätt.”

För en gång skull ser jag fram emot utställningen i höst. För detta är ett fotografi som är allvarsamt och har ett ärende, samtidigt som det är formmässigt intressant. Det är ju som bekant så att idéinnehåll inte utesluter estetiskt finlir.