Det blir mycket sandlådesand i ögonen när Omkonsts Leif Mattsson kritiserar DN:s Bo Madestrands recension av Konstfacks vårutställning och det hela tas upp i Dagens Media som en nyhet. Det är med fallande haka jag läser ett inlägg om saken på Konstfacks hemsida där rektor Maria Lantz talar om exakt hur bra utställningen är (”en grym utställning”). Som om det fanns ett facit och det i så fall skulle finnas hos de utställnings- och utbildningsansvariga.

Konstigast är trots allt att det blir en nyhet att två kritiker tycker olika, att den ene kritiserar den andre. Möjligen är det bristen på andra spännande nyheter, möjligen att utfallet är så aggressivt och inriktat på yrkeskunnande, och etik. Bo Madestrand sägs inte bara ha fel, han anklagas för att vara ”oetisk” och för att inte kunna sitt jobb.

Konflikten är inte särskilt ny utan traditionell: mellan kritiker och konstnär och mellan etablerad media och mindre etablerad. Omkonst är offentligt understödd konstkritiksajt där konstnärer skriver, lite i skymundan. Dagens Nyheters kultursidor är Kultursidorna.

Konflikten kan möjligen också handla om var man lägger tyngdpunkten, på konstens form och utförande eller på dess innehåll och (politiska) tendens. Åtminstone är det Bo Madestrands tolkning av saken. Men ändå: att kritiker tycker och tänker olika, har olika utgångspunkter och kommer fram till olika saker – borde inte det vara normen?

Tvärtom är normen en ängslig likriktning, en kanske pr-störd rädsla att sticka ut, tycka fel, vara utanför. Så har det blivit för att kritikens förutsättningar hela tiden försämras, alla blir mer rädda om sitt eget skinn. Att den utställning som kommer i fokus är en examensutställning på Konstfack är talande: här kan de flesta, liksom studenterna, ta ut svängarna. Allvaret börjar senare.