Sebastiao Salgado sägs vara en av världens bästa dokumentärfotografer. Utställningen på Fotografiska är också ett stycke professionalitet: svåråtkomliga miljöer som Sibirien, Amazonas, Nya Guinea, Galapagos, Antarktis skildras i hela gråskalan men ett uttryck som röjer en stark känsla för mönster och kompositioner.

Det är damm som rörs upp av en elefantflock, det är en ödlas fot, det är storslagna bergslandskap i skiftande dis. Ofta storslaget även när det är nära.

Utställningen på Fotografiska (t o m den 14 september) heter Genesis och är både en samling fotografier och en apell för vår hotade jord. Genesis, uppkomsten och det allra första steget i en utveckling, står som rubrik på de fotografiska studierna i de orörda platserna.

Som om fotografierna vill en omstart. Salgado är vid sidan av sitt fotograferande också engagerad i att återplantera regnskog, genom Instituto Terra har han och hans hustru Lélia Deluiz Wanick Salgado planterat två miljoner träd. Det är ett enormt projekt, en enorm ambition och det finns kanske inte så mycket att ifrågasätta med det.

Men ändå är det något som stör när olika naturfolk skildras som vore det fortfarande tidigt 1900-tal, och Salgado en fryntlig antropolog. Sida vid sida med djuren syns människor i regnskog, aktiva, eller vilande. Ofta skildrade i en tradition som rent konsthistoriskt är att likna vid porträtt: tydliga ansikten, blickarna in i kameran. Har dessa människor namn? Nej. De representerar ”naturen” och det ”ursprungliga”.

Det är en smula förvirrande, för Salgado har uppenbart ett ärende, och det är bevarande, vårdande, empatiskt. Och de av nästan oförstörda världar han besöker, bebos av människor som han av någon anledning bedömer vara mer natur än kultur. Och natur känner, tydligen, inga individer, natur är en annan sorts storhet. Det här motsägs ju naturligtvis av den närgångna skildringen av olika seder och traditioner som utställningen är full av. Kultur alltså. Men fortfarande inte mänsklig kultur, utan någon sorts mellanting.

Salgados sammanblandning, där människor skildras som representanter för ”arter”, snarare än som individer, är legio i naturfotobranschen. Jag vet inte hur många naturfilmer jag sett som obekymrat rör sig från lejonflockar till människor med samma sorts lins: så här beter sig det naturliga.

Det som var befriande med Linda Västriks film De dansande andarnas skog var att den tog betraktaren och aktörerna förbi denna märkliga klyvnad och hon skruvade bort den sekelgamla antropologlinsen. Jag hade önskat att Salgado förmått detsamma.