Det är inte så farligt det där med rasism. Och visst är det lika illa att lyssna på en gammal Ebba Grönlåt som att knivskära människor. Förresten, liberaler är de enda som kan manövrera mellan Skylla och Charybdis.
Nej. Svaret är nej. Det finns ingen säker väg mellan Skylla och Charybdis. Det är det som är mytens poäng. Det går bra att försöka, men något måste alltid offras. Och när Jasenko Selimovic skriver på Dagens Nyheters kultursidor (2 september) är det respekten och hederligheten som kastas ut till draken att kalasa på.
Det finns ett allt vanligare debattknep som kallas halmgubbe. Det är en bild som debattören bygger upp av sin motståndare. När halmgubben, skapad av mer eller mindre avsiktliga missförstånd, är färdig sätter man eld på den, det vill säga argumenterar mot de åsikter man tillskriver sin motståndare.
Det är en tarvlig teknik. I Selimovics intellektuella universum får människor inte gå samman och diskutera sina upplevelser av rasism, de får inte bli subjekt i sina egna liv – för då tar de ifrån andra möjligheten att förstå. Hur jag än vrider och vänder på resonemanget får jag inte ihop det.
Att denna tidnings kulturchef blivit felciterad på att Knausgård ska granskas betyder ingenting när ett budskap ska hamras in. Om de egna åsikterna inte passar med verkligheten, då måste verkligheten ändras.
Ja, vad påminner det om, egentligen?