Nu drar det ihop sig, med ett adrenalinpåslag som hos valfri bäver pusslar jag ihop de sista förberedelserna inför Bok- och bibliotekmässan i Göteborg som börjar på torsdag.

För er som irrar i förvirringen och ni som vill få en fläkt över internetz är det här något att hålla sig i.

Programmet på nätet

Programmet på Facebook

Aftonbladet Kultur på Twitter

Vårt monternummer är B07:40, kartor hittar du här, vi är på plan 1 nära rulltrappan i B-hallen.

Alla lediga stunder kommer vi med gemensam kraft slänga oss över datan och skriva i bloggen, vad vi skrivit tidigare år kan ni bland annat läsa här och här.

En klassiker är Åsa Linderborgs samtal med Göran Hägglund 2009 som också sändes på Aftonbladets webbtv. I år blir det politikermöte mellan samma Åsa och Håkan Juholt klockan 10.00 på torsdagen (man kan säga att det inviger mässan).

I år åker Aftonbladet ner i form jag själv, Martin Aagård, Åsa Linderborg, Jenny Tunedal, Ulrika Stahre. Sen får vi celebert besök från bland annat David Nyman (känd från förra årets blogg), stjärnornas stjärna Oisín Cantwell, Sportbladets Robert Laul och en prominent trio från Wendela.

Montern görs som vanligt av konstnärerna Barbro Westling och Peter Johansson, som vanligt vet ingen riktigt hur den kommer se ut förrän allt är på plats men vi garanterar att den även i år kommer hålla fanan högt som Sveriges mest välbesökta konstverk.

Vi ses i Göteborg, eller Götet som stockholmare säger, eller gbgftw som man stavar det när det ska få plats på 140 tecken. 

Så var det klart. Jag fick se Pulp till slut, vi är båda äldre och kanske intresserade av lite andra saker men ändå. Jarvis underhåller, byter ut Hampshire mot Gothenburg i E’s & wizz och sånt, sexdansar i This is hardcore och understryker låten med pinup-visuals. Som om vi inte hajade. Kanske gick det folk förbi men nästan roligast var att Candida Doyle spårade ur i avslutande Common people och liksom körde egna, inte helt logiska, slingor på sin keyboard.  Ändå var hon den enda i bandet som trodde på tivoli-slingan som är låtens grundsten. Sen vet jag inte hur trasig jag är efter senaste veckans nyheter men det kändes som att Mis-shapes var kvällens höjdpunkt, det gjorde ont att höra ”there  won’t be fighting in the streets”. Saknade lite låtar från This is hardcore men de levererade, gjorde sitt jobb, och jag mitt. 

Jayhawks har hittills levererat 2 av mina 5 hopp. Gary Louris sportar nåt slags Lou Reed-stil och sjunger fina stämmor även om jag hade velat höraKaren Grotberg bättre. Blue lät rätt mycket bättre än I’d run away dock vars storhet drunknade lite i sur leadsång från annars stabila Mark Olson. Så, halvtidskommentar direkt från gräset. Fortfarande med en naiv förhoppning om att Texas-Sharleen kommer upp i slutet och ylar på Bad Time.

Testar utrustningen med en bild från the road.

Det obligatoriska listandet börjar på väg ner till Göteborg och Way out west. Jag ger er: Topp 5 önskelåtar med Jayhawks…

1. I’d run away
2. Bad Time
3. Blue
4. Think about it
5. The man who loved life

Och Pulp…

1. Sorted for E’s and wizz
2. Sylvia
3. Something changed
4. This is hardcore
5. Babies
6. Miles end
7. A little soul
8. F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.L.O.V.E

… och 20 till.

Jayhawks spelar 15.30 på Flamingoscenen, Pulp 19.40 på samma, stay tuned.

Kalpak är en orientalisk pälsmössa, Kaplin en hattstomme med brätte och kulle. En tysk Bowler heter Melone och letar du efter Crespin är det bäst att slå på Crepin som visar sig vara en mössa med metalltråd.

Ordlistan är bara ett av de absorberande kapitel Krystyna Lyckenstedt inkluderat i sin märkvärdigt rika översikt Hattar och andra huvudbonader. Enkelt tryckt på eget bevåg ihop med Stilförlaget angriper hon ämnet från alla tänkbara håll. Det finns hattar från teatern, filmen, måleriet, hattens historia genom årtusenden och kända hattar. Drottning Silvia får ett eget stycke där Lyckenstedt bland annat konstaterar att ”Betecknande för henne är att hon föredrar hattar som är lätta att ändra” och förklarar hemligheten med att bära hatt i blåst (jag avslöjar inget). Mitt favoritkapitel är det med hattcitat, hela 35 stycken från Kerstin Thorvall till Anatole France – en ivrig uppvisning i entusiasm.

Förutom ”Hattarnas krig”, hattifnattar och Hatful of hollow kan jag inte komma på någonting jag saknar i den här digra genomgången. Lyckenstedt har verkligen arbetat, traditionellt arbetat, bibliografin sträcker sig över en och en halv sida och sammanställningen är lättöverskådlig.

Hattar och andra huvudbonader är ett typexempel på internets begränsning, även om informationen finns där kommer det alltid behövas personer som Krystyna Lyckenstedt som paketerar den.

Jag fattar att vikarierande kyrkoherde Madeleine Forsberg blev stressad när hon såg Way out wests presentationstext av Wu Lyf. Den börjar med ”Denna dödskult…” och slutar med ett koncist ”Heil Satan”. Hon säger till TT Spektra att utifrån vad som står på hemsidan så är bandet – som skulle ha spelat i Domkyrkan på fredag – ”inte lämpligt att ha i en kyrka”.

Det må hon tycka. Problemet är att när man går ut med kategoriska uttalanden som ”vi upplåter inte kyrkorummet till något som inte är förenligt med Svenska kyrkan”, blir man ett lätt byte för hyckleripoliser.

Hur förenligt med Svenska kyrkan är till exempel Jonathan Johanssons liggepos med textraden ”en hand i himlen, en hand nån annanstans”? Eller Den stora vilans antydda drogromantik och låttitel ”Voodoo”. Eller Me and my army, bandet där bland annat Andreas Kleerup ingår, inte direkt känd som moralens väktare.

Det är ett lågt resonemang, jag vet det, men det är ju det som är problemet med att sätta en gräns – man kommer vara tvungen att motivera den.

Den nolltolerans för affischering, som Stockholms stad införde 1999, innebar i praktiken att den renaste formen av kommunikation mellan stadens invånarna villkorades. Sedan dess kan man inte längre klistra upp ett budskap på ett elskåp och veta att man går säker så länge ingen såg en göra det. Står det en avsändare på affischen kan denne bli bötfälld, oavsett vem som utfört den illegala handlingen.

Återstår dyra annonsplatser eller de billigare ”kulturtavlorna” som kommunen erbjuder kulturutövare att hyra in sig på. Dagens Nyheter uppmärksammade i dag att Stockholm stad nu stoppat affischerna för Riksteaterns arrangemang Art of the streets, eftersom de skulle kunna få folk intresserade av ”klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse”.

Mot detta kan vi kan rasa hur mycket vi vill. Vi stockholmare har ju trots allt – indirekt – demokratiskt röstat fram en klotterpolicy som går ut på att bara den som ”klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse” kan få kommunal stöttning. Dystopiskt tänker jag att snart kommer vi väl att se nån tjomme från den lokala simhallen stå i TV och bedyra hur de ”klart tar avstånd” för att säkra sin finansiering.

Att låta Riksteatern få sina tavlor är förstås det anständiga, men sen borde vi börja prata om huruvida vi vill ha ett samhälle där alla utan kapital måste stå med mössan i hand och be kommunen om lov för att använda sin yttrandefrihet.

Alice Eggers

”En annan vänster, som inte flirtar med islamismen och som säger nej till kulurrelativismen, är den möjlig?” frågar författaren Fredrik Ekelund den franska journalisten Caroline Fourest i tidskriften Axess temanummer om mångkulturalism.

Frågan avtäcker den spöklika motståndare som tidskriften rider till storms mot: en vilsen vänster som i antirasistisk iver svassar för mullorna och blundar för hedersmord och slöjor.

Spöklika för att det är svårt att hitta bra exempel. Som Andreas Johansson Heinö faktiskt klargör i samma nummer har den mångkulturalistiska politiken i själva verket varit blygsam – typ hemspråksundervisning.
Därför sker en cirkelrörelse: Axess använder de onda muslimerna som slagträ mot multikultivänstern, men eftersom mångkulturalisterna inte åstadkommit så mycket, blir det bara muslimerna kvar i skamvrån.
Äntligen börjar det röra på sig, jublar nu högerextrema Nationell Idag: ”Axess har legat i framkant” i att lyfta fram den misslyckade integrationspolitiken, skriver man och anser att de riktiga rasisterna nu måste flytta fram positionerna för att inte bli omsprungna.

Visst, man kan ofrivilligt bli omkramad av folk man avskyr. Men de islamofobiska vindar som piskats upp av rasister i Europa pyser nu – via politiker som Merkel, Sarkozy och Cameron – in från kontinenten och omsätts i svensk finprosa i Axess.

Petter Larsson

De pressar företag på pengar, uppmanar folk att stjäla och strider för kaos och anarki. Ja, i Ekots presentation av boken Syndikalisternas nya ansikte får SAC sina fiskar varma. Rena maffiagänget, förstår man.

Det man inte berättar är att det handlar om en partsinlaga. På hemsidan kallar man rent av författarna för journalister. I själva verket ges boken ut av Rådhusgruppen, en PR-byrå på socialdemokratins högerkant, som anlitats av Berns Salonger för att hjälpa dem i deras långvariga konflikt med – just det – syndikalisterna.

Den är skriven av Ekots avdankade reporter, numera medietränaren, Willy Silberstein – vilket möjligen förklarar radions okritiska anslag – och Rådhusgruppens egen PR-man Lars-Olof Pettersson, som dock bedyrar att boken inte är en del av uppdraget för Berns. Sådant hade kanske den allmänhet i vars tjänst Ekot står behövt veta för att värdera det här med maffiametoder.

Det tror jag till och med Willy Silberstein hade tyckt på sin tid.

/Petter Larsson