Svenska Akademien läcker.

Än sen?

Det devalverar knappast Nobelprisets värde. Inte heller kan man ta vadslagningsbolaget Ladbrokes veklagan på allvar; det kan inte räknas till de lagstadgade rättigheterna att få spela och vinna pengar på ett författarskap. Och att några har en veckas försprång, betyder inte att vi andra också har möjlighet att göra bra kulturjournalistik.

Hade vi på Aftonbladet fått samma tips som Dagens Nyheter, hade vi gjort som de: Vi hade skaffat fram Herta Müllers senaste bok och publicerat en jätterecension samma dag som priset offentliggjordes.

Däremot hade vi aldrig, som Expressen, i förväg tryckt upp en löpsedel och pressat i händerna på Peter Englund. Expressen är fixerad vid att Peter Englund är en vanlig grabb från Boden – men betyder det att man kan behandla honom hur som helst? 

Ska man vara konspirationsteoretisk, kan man se följande mönster: Herta Müller kommer ut på W&W (roligt för dem!). W&W ägs av Bonniers – som även äger Dagens Nyheter.

Ingen avancerad tankelek.

Så här har det varit i alla år. Några känner till priset innan, andra gör det inte. Det är helt omöjligt att moralisera kring att någon tar emot och förvaltar ett tips. Visst ser det lite löjligt ut när de i efterhand, år efter år, blånekar i sten och försöker bedyra sin enastående förmåga att ”gissa” rätt – men vad kan de annars göra?

… för publiceringen.

Det sägs att Svenska Akademien läcker.

Ja ha. Sover Dolly Parton på rygg?

Värt att notera dock: Dagens Nyheter publicerade redan 12.16 en segerintervju med sig själva, det vill säga 44 minuter innan Peter Englund, ständig om än sällsynt skribent i Dagens Nyheter, offentliggjorde årets Nobelpristagare. 

På Aftonbladets fråga, svarar kulturredaktör Maria Schottenius att allt som dn.se publicerade idag har fått fel tidsangivelser.

Jobbigt för dem. Och just idag, av alla dagar.

När jag tog jobbet som kulturchef för Aftonbladet fattade jag ett beslut: Jag ska aldrig låtsas ha läst nåt som jag inte har läst. Jag fick nog av det på universitetet, där ingen vågade säga, att nej, den där avhandlingen, den där artikeln har jag inte hunnit läsa. Den där epoken, den där teorin kan jag inget om.

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.

Jag har aldrig läst Herta Müller, men jag blev intresserad av att göra det, när jag för ett par år sedan tog del av, bland andra, Hanna Hallgrens recension av ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv”. Hon hamnade på den där läsa-listan som bara växer. Nu sitter jag med just den boken och förstår genast att Svenska Akademien idag ger mig ett författarskap som jag tror att jag kommer att tycka mycket om.

Herta Müller bearbetar erfarenheterna av åsiktsförtryck och censur i diktaturens Rumänien. Det är 20 år sedan Berlinmuren föll, men löftena om frihet har bara delvis infriats. Och paradoxalt nog: 1989 trodde vi i väst att yttrandefriheten aldrig kunde villkoras i vår del av världen – i dag ser vi hur den hotas i land efter land.

Herta Müllers författarskap är sorgligt nog aktuellare än det borde vara.

På torsdag presenteras årets Nobelpristagare i litteratur. Vi är som vanligt mycket insatta – vi vet att det blir Anne Carson – men denna vetskap förstör lite av feststämningen här, varför vi ändå har satsat 20 kronor på varsin kandidat:

Martin Aagård: Mario Vargas Llosa

Helena Bergstrand: Adonis

Åsa Linderborg: Mircea Cartarescu (med försvenskad stavning)

Lars Sjöstedt: Tomas Tranströmer

Ulrika Stahre: Alice Munro

Jenny Tunedal: Rosmarie Waldrop

Vinstsumman går till en flaska punsch och en burk Kronans ärtor som skickas till Amos Oz, som kan tröstäta den lejongula sörjan med sin tesked.

I morse ringde min mobil klockan 06.35.

– Väckte jag dig? frågar en äldre man.

– Ja, faktiskt. Har det hänt nåt viktigt?

– Det blåser storm där ute. Minns du Estonia? Olle Stenholm, han brydde sig inte och fick avgå. Det ska du också tvingas göra.

Jag klickar av. Efter en minut ringer han igen.

– Varför har du satt ut ditt telefonnummer i tidningen, om du inte vill prata?

Jag trycker än en gång bort samtalet. Det är omöjligt att somna om, går ut i köket, sätter på kaffe, viker upp Dagens Nyheters kulturbilaga för att scanna av om mitt idiotiska Nobelpristips finns i tryck. Mannen ringer en tredje gång och har nu lyckats purra upp även min son. Jag struntar i att svara. Han lämnar ett meddelande på min telefonsvarare:

”Varför är du så otrevlig? Har du PMS? Eller vad skyller du på? Har du tänkt på att det är jag, som köper tidningen, som betalar din lön?”

När Kulturredaktionen bestämde sig för att börja blogga, formulerade jag tre principer för mig själv: 1)  Jag ska aldrig blogga 2) Jag ska aldrig hänga ut mina läsare. 3) Jag ska aldrig prata om vad jag gör när jag inte är på jobbet.

Den första regeln bröt jag mot direkt, den andra lika så. Nu har jag även lämnat den tredje. Det är ett helvete att ha principer. 

Dagarna räcker inte till för allt som ska göras och alla liv som ska levas, men det vore bra mycket enklare om inte tekniken hela tiden gäckade. Det tog mig 42 minuter att komma in på mejlen idag. Mobiltelefonen lade av. I Norstedts växel blir jag hela tiden bortkopplad.

Jag blir så frustrerad, att jag tappar en kopp kaffe i golvet, men när jag torkar upp det bruna blasket, som stänkt över mina jeans, skäms jag som en hund över min reaktion. För hundra år sedan gick man oroad en hel sommar över om skörden skulle så fel. Stressen rev repor i vinternatten över att skafferiet var tomt. I magen växte kräftan, som ingen kunde bota. Samtidigt som jag kastar en penna på den livlösa datorskärmen, pinar mänskor sina händer och ryggar och själar för att få ihop ackordet vid löpande bandet – där tekniken också strular.

Allt är relativt.

Kulturpropositionen engagerar många läsare, liksom Göran Hägglunds uttalanden om kulturvänstern vs. ”verklighetens folk” (verklighetens folk är för övrigt ett uttryck som Ny Demokrati var för först med, visade SVT:s Aktuellt igår). Här är ett representativt läsarbrev i frågan:

”HELT  RÄTT  ATT  INTE  GE  MASSA  PENGAR  TILL  KULTURVÄNSTERN, BÖRJA  JOBBA  ISTÄLLET  JÄVLA  FLUMMARE.

/xx”

Tillbaka från bokmässan i Göteborg, som får mig att fånflina vid minnet av alla besökare och estradörer i vår monter, bläddrar jag bland läsarbreven som kommit till redaktionen. De är av blandad sort. Alla lika tänkvärda.

Exempel 1:

”Till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg

Håll käften din jävla arabfitta!

Med vänlig hälsning xx.”

Exempel 2:

”Hej!

Varför har ni slutat recensera Anatole France?

Tacksam för svar!

xx”

Jag önskar att jag hann svara på allt som kommer, men tiden räcker inte till. De enda brev som gör mig frustrerad på riktigt, är när läsare (med vänstersympatier) klagar över att vi inte har skrivit tillräckligt mycket om Afghanistan, Irak, Israel, Forum för levande historia, Honduras, finska inbördeskriget, spanska inbördeskriget, miljöhotet, Venezuela, klassklyftorna, Reinfeldt, Mona Sahlin, direktörslönerna, pensionssystemet, betygssystemet etcetera. De breven avspeglar en helt vansinnig mediesituation, där Aftonbladet är den enda större arenan som förväntas ge ett alternativ till den liberala hegemonin. 

Andra brev är roligare. Med anledning av de nygamla spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson, berättar en läsare att hon för 20 år sedan drömde att det var Bengt Bedrup. ”Har redaktören möjlighet att forska i detta?” Svar: Nej, tyvärr. Tiden räcker inte till.

Själv drömde jag nyligen, att jag cyklade långt och skitsnabbt, när jag plötsligt upptäckte att cykeln saknade styre. Det är på natten man bearbetar dagarna. 

Åsa

Kritiken mot Aftonbladets beslut att nobba Sverigedemokraterna annonsplats, ebbade snart ut. Vet inte om de andra medierna skäms över att de inte är lika rakryggade. Eller grämer sig över att de inte var först med beslutet, och därför måste vara emot. Kvar i klagokören står bara högerextremisterna, och så långt har ju beslutet fungerat som det var meningen.

Kan ändå inte låta bli att fundera över vissa debattinlägg. I en litania på Newsmill, skriver Lotta Gröning att det är ”Pravdafasoner” av Jan Helin/Aftonbladet att stänga ute Sverigedemokraterna. 

Men i Pravda fanns det väl inga annonser?