Gunilla Herlitz är chefredaktör för Dagens Nyheter tillika dess VD. Hon är styrelseordförande i Sydsvenskan och Dagens Industri. Bland annat. Hon är med andra ord en av Sveriges största makthavare och självklart en person som det finns anledning att uppmärksamma.

Det var alltså inte idén det var fel på, när Expressens Björn af Kleen gjorde entré som kulturredaktionens nya redaktionssekreterare med en intervju – eller var det menat som ett reportage? – där Gunilla Herlitz, i artikeln kallad ”Härföraren”, ställs i centrum. Det är själva utförandet som inte ger mig nån ro.

En större del av texten ägnar af Kleen åt att dra upp ”Härförarens” stamtavla – det är ju ändå af Kleen som håller i tangentbordet – därefter följer konstaterandet att Herlitz har mycket makt. Han ger dock inga exempel på vilka problem det medför. Kanske vågar han inte artikulera dem, och hoppas att läsaren sak vara införstådd nog att göra det själv.

Efter det får Herlitz uttrycka sin stora beundran för ägarfamiljens Jonas Bonnier.

Det känns, på ren svenska, jävligt klibbigt.

Sen läser jag texten en gång till och finner nånstans mellan raderna en antiintellektuell torped som skiter fullständigt både i journalistikens innehåll och den ”här” hon är satt att föra – vart?

Björn af Kleen ville nog ge läsarna ett sammansatt porträtt, men texten skelar och bekräftar hur svårt Bonnierkoncernen har att förhålla sig till sig själv. Slutsatsen är väl att den borde låta bli att ens försöka.

Åsa Linderborg

Vad krävs för att vi svenskar ska sluta tänka på Ingvar Kamprad som en av landets stora söner?

Nyligen avslöjades i en SVT-dokumentär att Kamprad förvandlat vartenda blågult möbelvaruhus till sitt eget taxfree. Genom ett ljusskyggt bolags- och stiftelsesystem slipper han betala svensk skatt och därmed bidra till det land vars flagga och renommé han utnyttjar i marknadsföring världen över.

Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Dumma dumma SVT, som inte låter den gamle fine mannen vara ifred!

Nu avslöjas för åtminstone tredje gången, att Kamprad var nazist under andra världskriget. Vad som tidigare bagatelliserats som ungdomliga irrfärder, visar Elisabeth Åsbrink i boken Och i Wienerwald står träden kvar, som kommer ut i dagarna, i själva verket var ett djupt engagemang för Hitler.

Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Jävla jantelagsjournalister! Sluta jaga Kamprad, som gjort så mycket gott!

”Åsiktsarkeologer” avfärdade en gång hagiografen Bertil Torekull såna som gräver i Kamprads förflutna (Historien om IKEA, 1998). Det är okej att jaga andra gamla nassar, men inte en ”anspråkslös” smålänning som kom på att man kan skruva av bordsbenen så att paketen blir platta. (Fast det var visst inte Ingvar Mein Kampfrad som kom på det, utan en medarbetare som inte förstod att ta betalat för sin idé.)

Den stora frågan är om den mysige möbelhandlaren ändrat uppfattning sen 1945, eller om han fortfarande har samma människosyn. Så brukar det nämligen vara med gamla nazister – de tar avstånd från judeutrotningen, men det elitistiska, konservativa grundackordet dunkar alltjämt. 

Listan på årets sommarpratare får mig inte hoppa högt av förvåning, men där finns ändå en skaplig räcka med namn som kommer att väcka min lusta att vara i närheten av en radio: Beate Grimsrud, Fredde Wadling, Ann Petrén, Sara Stridsberg, Pia Sundhage, Barbro Lindgren, Karl Ove Knausgård …

Det är väl bara Mark Levengood som irriterar i den blandade högen. Han är ju jämt på radion, varför ska han ockupera även det här programmet?  Jag är skittrött på att höra om hans morsa.

Av Leif Mannerström och Leif GW Persson förväntar jag mig prat om mat. Och av dokumentärfilmaren Fredrik Gertten vill jag höra hur han lyckades vinna ett tryckfrihetsmål mot den amerikanska bananfascisten Dole – han har skrivit om det här i Aftonbladet Kultur, men jag får aldrig nog av den historien.

Och så ljuvliga Martin Fröst, så klart, vars klarinett är en förutsättning att jag alls ska kunna skriva. Den här lilla notisen, till exempel, randade jag ihop till hans tolkning av Crusell, Klarinettkoncert nr 2, Ess-dur. 

Världens bästa Nils Landgren är sen några minuter ny medlem i Musikaliska Akademien. Mannen med den mjuka trombonen och den mjuka rösten och det mjuka leendet. Åh ja! Gör som  jag! Lyssna på honom mest varje dag, så blir livet så väldigt mycket lenare. 

Migrationsverket har tillsammans med serietidningen Bamse och Egmont förlag gett ut en specialritad edition för barn som ska utvisas från Sverige. Slutsatsen är att det är lika bra att åka hem – eller snarare ”hem”.

När världens ”snällaste” björn på detta sätt ställer sig på antihumanisternas sida, upplåter vi Kulturbloggen till ett gästspel. Läs nedan en reaktion från de anonyma nätverken Aktion mot Deportation och Bryta tystnaden.

Och reagera! 

Åsa Linderborg

Kulturchef

Bamse – på myndigheters sida mot de små och svaga

Migrationsverkets nya information till asylsökande barn om asylprocessen är gjord i form av en Bamseserie. Denna specialtidning är ett hån som bagatelliserar varför människor flyr och söker asyl. Serien ”Bamse, Mim och Meles” handlar om två familjer: kaninfamiljen som får uppehållstillstånd eftersom deras land blivit invaderat av krokodiler och grävlingfamiljen som får avslag på sin asylansökan eftersom de ”bara” är en utsatt minoritet.

Bamse hjälper grävlingfamiljen med utvisningen och Skalman ser till så att leksakjärnvägen, som bekymrar barnet Meles mest, kommer med. Det är en berättelse med lyckligt slut med sensmoralen att asylsökande har det bättre i sina hemländer. Grävlingsföräldrarna får förstås genast jobb när de kommer tillbaka och välkomnas av släktingar som saknat dem. Det är faktiskt svårt att förstå varför de flydde överhuvudtaget?

I verkligheten finns det dock ofta ingen som möter en på andra sidan. Att asylsökande familjer, ensamstående och barn gömmer sig på grund av sin enorma skräck att utvisas, tas inte upp av Bamse. Minst av allt nämns riskerna med död, tortyr eller förföljelse som fortsätter för många.

Emellan Mims och Meles öden finns information om asylprocessen och ett uppslag om ”känslor”: ”det är bra att visa sina känslor” säger Skalman. Men i Skalmans känsloskola framgår inte att barnen många gånger har en stor skräck för att skickas tillbaka till sina hemländer eller för den delen till andra EU-länder. Länder där barnen har suttit inlåsta, varit utsatta för våld och övergrepp av myndighetspersoner. Att många av barnen är svårt traumatiserade, har suicidtankar, slutar prata eller äta framkommer inte heller som några av de känslor eller uttryck för det som barnen tvingas bära.

Myndighetspersonerna på migrationsverket framställs i serien som förstående och harmoniska. Att de professionella som socialarbetare, sjukvårdspersonal, lärare och psykologer som möter barnen många gånger saknar resurser för att på ett bra sätt kunna erbjuda barnen den hjälp de behöver nämns inte. Inte heller att gränspolisen många gånger väcker personerna som ska utvisas mitt i natten utan att de får med sig sina tillhörigheter. Att barn och vuxna låses in på förvar eller att asylsökandes berättelser och ålder ifrågasätts på ett kränkande och godtyckligt sätt finns det inte plats för i migrationsverkets Bamsevärld.

Vi hade önskat att Bamse i serien hade fått träffa några av de barn och ungdomar som sytt ihop sina munnar, som drömmer mardrömmar nätterna igenom och tappat tron på livet, eller för den delen att han inte hade förringat minoritetsgruppers upplevelser av förföljelse. Vi hade önskat att Bamse gjort mer än att stå och vinka familjen adjö och skicka med en leksaksjärnväg.

Svenska migrationsverket skickar barn till orättvisor, förföljelse och hot mot sina liv. ”Även om jag är stark kan jag inte lösa alla problem” säger världens starkaste björn och rycker på axlarna.

Bryta Tystnaden

Aktion mot deportation

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar mestadels varje dag om hur Expressen såg ut förr. Han gör det ganska bra – tidningshistoria är alltid roande – men känslan är att han inför sina medarbetare vill återuppliva tiden då Expressen var den fyr som ingen kunde gå runt. När chefredaktören hette Bo Strömstedt.

Det var länge sen.

I dag höjer Mattsson ambitionen att illustrera hur Expressen en gång såg ut. Tidningen toppar med ett plan som försvann 1943: ”Mysteriet med nazi-planet som störtade i svensk sjö. Nu kan det vara löst.”

Intressant.

Radioteaterns nya chef heter Stina Oscarsson, nu konstnärlig ledare på Orionteatern i Stockholm.

Utnämningen får mig att vråla av glädje. Inte för att Aftonbladet Kultur stolt har möjlighet att publicera henne med jämna mellanrum, utan för att Radioteatern nu får en chef med integritet och en klar vision: kulturens uppgift är att tjäna medborgarna, inte marknaden.

Kanske är Radioteatern, i public service hägn, den sista bastionen. Här har man fått tid att göra föreställningar med kvalitet. Mycket har varit nyskrivet, vilket är vågat när det ekonomiska läget tvingar alltfler scener att bara satsa på säkra klassikerkort. Sätt på radion och dina öron öppnar ögonen på ett sätt som inte är möjligt nån annanstans.

Radioteatern är Sveriges största teaterscen och den mest jämställda i den meningen att alla har tillgång till den. Det kommer den fortsätta vara under Stina Oscarssons ledning.

Återigen blir en australiensare, Shaun Tan, mottagare av ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, 5 miljoner svenska kronor. Förra gången det hände var 2008, då Sonya Hartnett fick priset.
Illustratören och författaren Shaun Tan, född 1974, är förhållandevis okänd i Sverige. Bara ett enda verk finns utgivet på svenskt förlag, den grafiska romanen Ankomsten (Kabusa, 2010), utformad som ett fotoalbum med ålderdomligt sepiatonade bilder, dock tecknade i blyerts. Romanen, som helt saknar text, handlar om en man som anländer till en främmande kultur där nästan ingenting påminner om sådant han känner till. Maten är jättekonstig, språket ogenomträngligt och sedvänjorna gåtfulla. Tan, som i likhet med många av dagens australiensare har kinesiska rötter, har berättat att hans egen känsla av utanförskap i barndomen bildar bakgrund till boken, som tog honom fem år att framställa.
En svensk referenspunkt till Tan kunde vara Sven Nordqvist som i sina bästa stunder uppnår en lika anslående kombination av minutiöst detaljarbete och storslagen surrealism. I Tans fall är det dock svårt att tala om någon särskild stil då var och en av hans hittills 20 böcker så tydligt bildar ett helt eget projekt, sitt eget universum.
Ett utmärkt val av pristagare, och spännande, inte minst eftersom Tans böcker både tänjer på bilderbokens ramar och utmanar föreställningen att en bilderbok enbart riktar sig till barn mellan tre och sex år.
Petter Lindgren

Inga röda fanor på scenen. Det kan betyda allt eller inget.

Björn Söder, SD:s partisekreterare, har via twitter spridit falska uppgifter om asylsökande flyktingbarn i Husby badhus. Inga problem med det, menar han: bättre att det pratas osant om flyktingar, än att det inte pratas alls.

Samma inställning tycks Dagens Nyheter ha.

Den 1 mars kunde man i notisform läsa att asylsökande flyktingbarn misstänks ha våldtagit en elvaåring. Även det var falska uppgifter som DN, i likhet med Björn Söder, hämtat från en dubiös högerextrem sajt. DN berättade vidare att våldtäktsmisstankarna orsakat en attack på flyktingförläggningen. Att det var medlemmar i Nordisk ungdom, det vill säga nynazister, tyckte DN var ointressant att berätta.

När Daniel Strand, forskare vid Stockholms universitet, frågade DN om de inte borde korrigera sig, blev svaret iskallt: dådet mot flyktingförläggningen saknade rasistiska motiv. Alltså ingen rättelse.

Ergo: Bättre att det skrivs osant om flyktingar, än att det inte skrivs alls.