I valrørelsens sista skælvande minut går jag i exil i Norge. På Arlanda møter jag min DN-kollega Henrik Berggren, vi ska till bokmæssan i Oslo før att prata om Olof Palme.

Vi børjar prata redan i incheckningen.

En medelålders, vælklædd kvinna framfør oss vænder sig om och sæger: ”Palme skulle dom skjutit tjugo år tidigare.”

Vad svarar man på det?

Palmehatet lever vidare, men jag tror inte att det Henrik och jag var med om imorse, hade varit møjligt før fem år sedan. Høgervågen rullar øver landet, alla dammluckor øppnas.

Om en timma ska vi prata om Palme i norsk radio. En av frågorna vi førvæntas svara på handlar om ”arvet efter Palme”: Finns det nåt sånt?

Vad svarar man på det?

Jo, den här valaffischen är på riktigt.

I dag publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den Allierade Journalisten. De visade där exempel på hur medierna, företrädesvis pressen, kampanjar fram alliansen på nyhetsplats. 

Studio Ett ville följa upp artikeln med en debatt, men i sista stund drog sig Dagens Nyheter ur. ”Vi kan diskutera den frågan efter valet”, var svaret. 

Först ska de tillsätta Reinfeldt. Sen kan diskutera saken. 

I en demokrati är mediernas uppgift att granska makten, men hur fungerar demokratin när medierna vägrar prata om sin egen makt? 

Åsa Linderborg

Aftonbladet Kultur publicerar idag en stor artikel av det anonyma nätverket Den Allierade Journalisten. Utgångspunkten är att 90 procent av medierna är borgerliga, och att det syns i den här valrörelsen. Det är inte bara ledarsidorna som tar ställning, även nyhetsjournalistiken gör det. 

Ett exempel går att skåda just nu, i denna min skrivande stund. Gå in på www.expressen.se och se hu Niklas Svensson kampanjar med Reinfeldt på en gymnasieskola. 

Kim Il Sung-journalistik på svenska. 

Det sägs att den här valrörelsen är ovanligt smutsig. Den värsta skiten står ändå Göran Hägglund för, som menar att välja mellan Lasse Ohly och Jimmie Åkesson är som att välja mellan pest eller kolera. Hägglund kan med andra ord inte tycka att ett parti som vill försvara muslimernas rättigheter är bättre än ett parti som vill kasta ut dem.  

Det är Ohlys människosyn som gör att han är dum och dålig, menar Hägglund. Ohly vill nämligen att alla människor ska vara ”precis likadana”. Uniforma. Själv leder Hägglund ett parti som tycker att alla ska vara heterosexuella. På den punkten är Hägglund precis likadan som Jimmie Åkesson. 

I själva verket har ju Kristdemokraterna gjort sitt val, och det här är deras sätt att förbereda väljarna på att Alliansen inte har något emot Sverigedemokraternas stöd om de behöver. 

Och det är mycket möjligt att det blir så. När opinionsmätningarna hävdar att Alliansen redan har vunnit valet, växer SD. En röst på det bruna partiet äventyrar inte en borgerlig valseger. Bäst då att redan nu göra dem rumsrena. 

Åsa Linderborg

Vänsterpartiet går fram i opinionsundersökningarna och vips! skakar medierna fram kommunistspöket.

SVT Debatt jagar just nu folk som vill slåss om kommunismen, och det ryktas att Uppdrag Granskning – för vilken gång i ordningen? – ska reda ut massmördarromantikerna inom vänstern. Ryktet säger också, att SVT därmed vill ”balansera upp” reportaget om letter som på en nyliberal arbetsmarknad arbetar här för en spottstyver.

Historien går igen. När Gudrun Schyman tog V till 12 procent översattes Kommunismens svarta bok, i syfte att sätta likhetstecken mellan sex timmars arbetsdag och svälten i Ukraina 1921. Då inrättades även myndigheten Forum för levande historia, vars uppgift är att varna alla barn för kommunismen.  

Då liksom nu mörkar man de verkliga skälen. Det är ökad jämlikhet, jämställdhet och demokrati man är rädd för. Inte att Lasse Ohly ska mörda folk.  

Om Debatt nu ordnar sin afton hoppas jag att Maud Olofsson inställer sig för att förklara varför hon vägrar sitta i en regering med ”kommunisten” Ohly – det borde för övrigt vara ömsesidigt – samtidigt som hon försvarar handelsutbytet med Kina. Kina är mer kapitalistiskt än kommunistiskt, ursäktade hon i partiledarutfrågningen, och även om det är sant, är det knappast en förmildrande omständighet. 1928 gjorde högern valet till en fråga om kosackerna skulle få ta den svenska mannens hem och hustru. 2010 vevas samma visa igen.  

Åsa Linderborg   

”I rymden finns inga känslor” är svenskt bidrag till 2010 års Oscarsnominering. 

Småsöt och småtråkig. Oförarglig.

Fanns det verkligen ingen annan film?

”Om två veckor kan vi vakna upp med ett främlingsfientligt parti i riksdagen”, skriver Björn Wiman som ingress till ett välskrivet reportage om den italienska migrationspolitiken (Dagens Nyheter 5/9).

Ja, visst är tanken på Sverigedemokraterna i riksdagen skrämmande. Men
hur ska vi beteckna några av de partier som redan nu sitter i riksdagen? 

Det är lätt och rätt att uppröras över hur Berlusconi låter driva bort afrikanska flyktingbåtar eller till och med låter dem sjunka till botten, men vem tror att Sverige skulle vara mer generöst om vi också delade hav med Nordafrika? Våra gränser är stängda. Krig, tortyr, förföljelse, dödsdomar … ingenting ger flyktingstatus.

Vi förfasar oss över romernas situation i Frankrike, men de kastats ut även hos oss.  Tobias Billströms argumentering är som hämtad ur vilken sverigedemokratisk trut som helst. Skillnaden mot Frankrike, är att Sarkozy möts av stora demonstrationer. Vellingemoderaterna sitter visserligen inte i riksdagen, men de är långtifrån en isolerad anomali i partiet. Sverige har, som EU-land, utan knot antagit en terroristlagsstiftning som utmönstrar alla som heter Muhammed.

För tredje valrörelsen i rad vinner Folkpartiet stöd på rassepopulistiska utspel. I år försöker Jan Björklund elda massorna mot kvinnor i burka, vilket inte bara drabbar den promilles promille som bär burka – många tror att burka och slöja och allt som muslimer har på huvudet är samma sak. Fan, vad mycket skit såna där har på huvet, bort med det bara! Hans partikamrat Nyanko Sabuni skrudar sig själv i martyrgloria för att hon ”vågar diskutera problemen med integrationen”, där felet alltid är invandrarens eget beteende. Ett av FP:s lösningar och ”vallöften” är att invandrare ska jobba till lägre lön.

Besvärade liberaler ursäktar FP med att det är bra för alla om FP kniper röster från SD, men det främlingsfientliga resultatet är trots allt detsamma. Just därför måste Mona Sahlin förklara den antirasistiska logiken bakom strategin att söka samarbete med FP om det behövs för att stoppa SD.

Att stirra sig blind på Sverigedemokraterna är att göra den redan riksdagsetablerade främlingsfientligheten en tjänst. Vi ångesthanterar Ny Demokrati som en parantes i Sveriges demokratiska protokoll, men partiet har fått igenom mer än det nånsin vågade önska sig. Kanske för att förslagen från början emanerade från SAF/Svensk Näringsliv. Sverigedemokraterna är på många sätt inte mer än den viftande svansen på hunden.

Det kommer att finns många skäl att inte vilja stiga upp ur sängen den 20 september, men den som nu varnar för Sverigedemokraternas genombrott vaknar upp tjugo år för sent. Det gör dock inte Wimans ambition att diskutera främlingsfientligheten mindre ärlig.

Läser i Expressen att Anna Takanen och Ronnie Hellgren, båda knutna till Göteborgs stadsteater, har räknat könsfördelningen bland teaterkritiker. Av 180 recensioner (det framgår inte vilken period de mätt), är 125 skrivna av män.

Aftonbladet Kultur utmärker sig som ytterst snedfördelat – dock åt andra hållet. Av 22 recensioner var 4 skrivna av män. Det borde kanske ha framgått av artikeln, och inte bara i den lilla tabellen.

Häromdagen diskuterade de fyra stora stockholmstidningarna (och TT Spektra) barnlitteratur på Barnboksinstitutet. Där påpekades/klagades att barnboksrecensenten nästan alltid är en kvinna. Dock inte i Aftonbladet, var jag tvungen att inflika. Våra barnbokskritiker är i huvudsak män.

Verkligheten är alltid mer nyanserad än man tror. 

Det med lite sorg i hjärtat jag tar emot beskedet att Stefan Eklund slutar som kulturchef på Svenska Dagbladet.

Stefan Eklunds månader på SvD kan räknas till ett tjog, men dagsverket har varit gott. Han har rekryterat goda skribenter som gett kultursidan ett personligare tilltal, och har även gjort SvD till en viktig röst i debatten om den nya kulturpolitiken. Men framför allt har hans genuina intresse för nya svensk litteratur lyst över sidorna, inte minst i de fina författarintervjuerna.  

Det är bara att gratulera Borås Tidning som nu får tillbaka Stefan Eklund, den här gången som chefredaktör, och hoppas att de som rekryterar en ny kulturchef för Svenska Dagbladet även fortsättningsvis arbetar utifrån ledord som seriositet, humanism och bildning.

Åsa Linderborg