Det tog bara en timme för Folkpartiets pressekreterare av olika slag att kontakta Aftonbladet Kultur med anledning av dagens artikel av Daniel Suhonen, om den folkpartistiska kulturpolitiken. Selimovic (”tänkaren”, nåja) och Medeleine Sjöstedt (”skarprättaren”)  vill ha replik. Det klart att de ska få det.

Vi har dock ställt ett krav på Selimovic. Han måste svara på de frågor som Malin Krutmeijer och Daniel Suhonen ställer i sina respektive artiklar: Vilka ”amatörer” inom kultursektorn är det som ska bort? När jag framförde detta krav till Selimovic/Folkpartiets pressekreterare, blev reaktionen lite dröjande: 

”Du vill att han svarar på frågorna?”

”Ja, jag vill att han svarar på frågorna.”

”Han ska alltså svara på frågorna i artikeln?”

Jepp.

Fortsättning följer.

Trots allt vad Göran Hägglund står för, kan jag inte låta bli att gilla honom. Han är trevlig, varm och full av humor, fick jag erfara när jag debattera mot honom  i Aftonbladet Kulturs monter på förra årets bokmässa – en monter som fylkades av den ”kulturelit” som Hägglund populistiskt gör till lede fi.

Undantaget politiken, gjorde han ett rätt hyggligt intryck också i SVT:s utfrågning – han känns mer pressad av telefonväkteriet som pågår just nu i P3:s Karlavagnen, under ledning av den otroligt coola Stina Wollter – men han är även slipad. Framför allt behärskar han de inskjutna bisatserna, de som plötsligt bara kommer, när han egentligen pratar om nåt annat. Svåra att bemöta, just för att de är bisatser, lyssnarna är koncentrerade på att få svar på dt huvudfrågan gällde.

En väl inrepeterad bisats är påståendet att sänkta skatter leder till fler jobb. Högeralliansen har sänkt skatterna i fyra år nu, utan att det har skapat nya jobb. Tvärtom, den svenska arbetslösheten tar sig mellankrigsproportioner. Och ändå gnuggar Hägglund in mantrat, att sänkta skatter skapar arbetstillfällen. Lögnen, för det är en lögn, blir ju inte mindre för att den nämns är en bisats. Eller för att den som yttrar den är kristen.

Jag vet inte hur publiken till SVT:s valutfrågningar rekryteras – jag antar att det går ut inbjudningar till partidistrikten – men Jan Björklund fick i alla fall applåd varje gång han krävde hårdare tag mot invandrare.

Invandrare, särskilt om de kommer långt bortifrån, måste lära sig svenska regler. Till exempel att här får man inte slå sina barn. Applåd.

Det ska vara förbjudet för lärare att bära burka. Applåd.

Det är inte en promille av lärarkåren som bär burka, men för Björklund är problemet så stort, att han måste göra det till en valfråga – och utfrågarna hjälper honom gärna med det. I klassrummet måste man kunna se varandra i ögonen, sa Björklund. Applåd. 

Men, som Martin Aagård frågade på bloggen häromdan: Ska inte blinda människor få vara lärare?

Och distansundervisningen, som sker utan all mänsklig kontakt, hur gör vi med den?

Val efter val klamrar sig Folkpartiet kvar i riksdan genom att uppfinna problem.  Flumskolan. Burkan Ryssen (jo, han varnade även för fienden från öst).

Frågan är hur många liberaler som kan se sig själva i ögonen, när de lagt sin röst på Folkpartiet.

Har du hört Muf:s vallåt ”Sverige jobbar”? Har du inte?! Det måste du göra!

Uppmaningen når mig via kompisar, okända mejlare, folk i kollektivtrafiken. Du måste!

Nu har jag lyssnat. Och ja, låten är odödlig. Har man hört den, glömmer man det aldrig.

Lika svår att släppa, men av andra skäl, är Kartellens inlägg i valdebatten, Bort med Alliansen. Kartellen, de enda riktiga gangsterrappare vi har i Sverige – nån av dem tror jag är dömd för värdetransportånet på Arlanda – går loss på den verklighet som ungmoderaterna tror att de vet nånting om. Textraderna om det sociala arvet skär som en sågklinga rakt igenom varje trallande högerrefräng. Det är hårt, det är tungt och det bygger på erfrenheter. Och det är naturligtvis provocerande, att de i brechtiansk anda tycker det är bättre att (som de själva) råna en bank än att (som Carl Bildt) ”sälja själen till oljemiljardärer”.

Gå och rösta uppmanar de, och spelar mina fördomar ett spratt. Jag som trodde att såna som dom sket i allt.

Det tog några dar innan jag förstod att det finns de som på allvar tycker att LO var småaktiga som bröt kontraktet med Linda Bengtzing efter att hon uppträtt för Centern. Som vore valrörelsen bara en stunds underhållning. Röd eller blå, jag sjunger för den som betalar.

Hur skulle det sett ut om Monica Zetterlund och Monica Nielsen i valrörelsen 1968 först flankerade Tage Erlander, och sen hastade i väg till Gunnar Hedlund?

Det var inte länge sen det var lättare för borgarna att krama vatten ur en sten, än finna en artist som ville hjälpa dem samla röster. Kulturarbetare har av tradition stått till vänster, eftersom de är humanister. Dessutom är vänstern de enda som vill satsa på kulturen.

Cornelis Vreeswijk turnerade med både sossarna och VPK. Det var inte helt lätt att resa runt med honom, minns CH Hermansson. Cornelis hade damer i varenda stad, plötsligt kunde han bara försvinna. Det var på den tiden VPK lät konstnärer göra valaffischerna. Även det var ett vågspel – Peter Dahl målade fem bröd och två fiskar och tyckte att alla med det skulle fatta att momsen ska bort på maten – men affischerna stack i alla fall ut. Sen kom 90-talet och som de sista föll även Vänsterpartiet offer för PR-byråerna.  

Allt var inte bättre förr, men valrörelserna var det i alla fall. När det fanns artister och politiker som faktiskt visste skillnaden mellan höger och vänster.

Åsa Linderborg

Johanne Hildebrandt, kolumnist i Aftonbladet, menar att Helle Klein och jag inte har rätt att skriva om kriget i Afghanistan, eftersom vi aldrig har varit där (Aftonbladet 27 juni).

Med den logiken ska bara den som var på plats 1066 få rapportera om slaget vid Hastings. Endast den som var i Flandern ska få ha åsikter om första världskriget. Det innebär att det snart inte finns någon som har legitimitet att ta ställning till Tredje riket.

Hildebrandt koketterar med att hon varit i Afghanistan hur många gånger som helst, och därför vet. Hon låter därvidlag som de kommunister som åkte till Sovjet och trodde att de kvarter SUKP förvisade var representativa för hela samhällsystemet. Hon påminner om Jan Myrdal när han försvarar sin enögda kunskap om Kambodja: ”Jag var där”. Hildebrandt har fått se lika mycket av Natos framfart som Jan Myrdal fick se av röda khmerernas.

I samma stund som Hildebrandt än en gång sjöng krigets lov, lades fyra soldater i likkistor som nu fraktas till hemlandet Norge. Unga män som hade hela livet framför sig, men som lockats in i ett vanvett som påstås handla om demokrati och kvinnans frigörelse. Av ”våra soldater”, som Hildebrandt nationalromantiskt kallar svenskarna i uniform, har fyra dött. Danmark har förlorat 33.

Hildebrandt har rätt i att det i första hand är arbetarklassen som tar värvning. Som om det skulle ursäkta kriget. Det är tvärtom en stor tragik genom hela världshistorien, att småfolket tvingas bli kanonmat. Det finns ingen anledning att håna dem för det, däremot är det ett tungt skäl varför vi måste få ett slut på eländet.

Ansvaret för denna meningslösa död – för att inte tala om alla afghaner som dör, men de gills ju inte, eftersom de är muslimer – faller blytungt på Johanne Hildebrandt och andra nyttiga idioter som tror att de gör en viktig insats för en viktig sak. Ta värvning! uppmanade hon i helgen sina läsare. När de återvänder i liksvepning kommer hon att tala om för deras anhöriga, att sönerna dog för en ädel sak. Till skillnad från Hildebrandt, åker vissa till Afghanistan endast en gång

Läser i Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren att Jimmy Åkesson kräver att Aftonbladet ber hela svenska folket om ursäkt, samt ger mig sparken, för att jag vid ett kreativt tillfälle föreslog att alla republikaner och demokrater skaffar sig en vuvuzela att tuta i på bröllopsdagen. Om inte, ska Sverigedemokraternas alla medlemmar bojkotta Aftonbladet.

I samma artikel nås jag av informationen att Sverigedemokraternas ungdomsförbund polisanmält mig för uppvigling: ”Om kulturradikaler, med Åsa Linderborg i spetsen, har för avsikt att sabotera tillställningen så bör det hanteras av polisen.”

Nu väntar jag bara på att Jan Helin ska uppenbara sig på kulturredaktionen och bokstavligen tuta ut mig på gatan med den vuvuzela Aftonbladet säljer på sin webbshop. 

I väntan på dess, funderar jag på om det finns ett svenskare sätt än vuvuzelan att manifestera sitt missnöje med feodalismen och privilegiesamhället på lördag? En näverlur, kanske? De låter visserligen lika mycket, men oljudet är trots allt en gammal svensk tradition.

Till Åsa Linderborg

Du borde skämmas, om du nu inte gillar Victoria och Daniel behöver du väl fan inte uppmana till att förstöra bröllopet? Personer som dig är kvarlevor utav grottpersoner, får vi inte som vi vill då jävlar ungefär. Du borde be svenska folket om ursäkt och sluta på aftonbladet och bosätta dig i skogen och inte komma fram förens du lärt dig vad respekt mot andra är din avdankade sossekärring. Om du nu tycker att det är så jävla farligt att betala bröllopet så skulle du inte gått in och köpt Godis för 30 spänn på ica för då finansierade du din del i bröllopet. SKÄMMS.

/PJ

Det är Nina Hemmingsson som har gjort årets ballaste t-shirt, Ner med monarkin (skynda shoppa, snart har den samlarvärde). Det är även Nina som ritar våra strippar Prinsessan och Gemålen.

Förra veckan gjorde ett tyskt tv-team en 2,5 timme lång intervju med Nina om tröjan och stripparna. Samma vecka tog sig den tyska tidningen Fokus upp till Sverige, för ett långt samtal med konstnären som på sitt egenartade sätt bildsatt motståndet mot kungahuset.

Och i morgon kommer våra norska kollegor på NRK till Aftonbladet Kultur för att göra ett reportage om hur vi har förhållit oss till bröllopet och monarkin. De förväntar sig ett Stockholm där alla går runt i Ner med monarkin-tröjor. 

Det gör vi med.

Rättelse: Det var alltså norska TV2 som besökte Aftonbladet Kultur idag. Ikke NRK.

Vuvuzelan. Jag hatar den.

Det är möjligt att vuvuzelan behandlar alla lika, men den typen av kvasidemokratiska argument övertygar inte varför en plasttuta ska få sabotera en supporterkultur som efter fyra års längtan letat sig över land och hav. Hur mycket jag än höll på USA i matchen mot England, saknade jag ”Rule Britannia” från läktarna. En fotbollsstadion bjuder på manskör när den är som vackrast, och viktigast, och även om jag har antipatier för ett lag, känner jag stor respekt för varje sjungande hejarklack.

Aftonbladets webbshop säljer de såna där vuvuzelas. För 129 pix + frakt får man en tuta i blått, grönt eller svart.

På lördag är det bröllop i Stockholm. Klockan 18 på Lejonbacken ska 250 körsångare ur arméns musikkör sjunga sin lov för privilegiesamhället och feodalismen.

Det är då, men bara då, man kan ha nytta av en vuvuzela. Sydafrikanerna må dränka tusentals engelska fotbollsfans – med ett schysst plaströr kan vi republikaner enkelt brotta ner 250 sjungande majorer.