Jag läser på Resumé om Expressens slutgiltiga yttrande, där de tillbakavisar PO Yrsa Stenius förslag att PON ska klandra tidningen för den löpsedel som påstår att Jan Guillou var KGB-agent.

Av referatet att döma är försvaret klent. Expressen fortsätter sitt semantiska larv att ”agent” och ”spion” inte är synonymer, men alla vet ju – inklusive Svenska Akademiens Ordbok – att det betyder samma skit. Man framhärdar även att det källkritiska regelverket ska upphöra i alla frågor som rör Jan Guillou – att Expressen helt saknar belägg för att Guillou var agent/spion ska inte få hindra dem att påstå nåt sånt på en löpsedel.

Jag läser vidare i Journalisten att jag på grund av okunskap lät publicera ett utdrag ur Yrsa Stenius ”hemliga” förslag till PON att fälla Expressen. Det är sant att jag inte kände till att det är brukligt att invänta PON:s beslut, men att kalla PO:s yttrande för ”hemligt” ger intryck att jag olagligt låtit trycka säkerhetsklassat material.

Situationen är delikat – det hör till ovanligheten att en tidning har intresse att alls publicera PO:s yttranden – men det är inte säkert att jag, om jag känt till denna kutym, avstått från publicering. Som journalist anser jag att all viktig information ska ut så fort som möjligt.

Åsa Linderborg

Med jämna mellanrum bjuder Uje Brandelius, ”popvänsterns” egen kapellmästare, in till debatt på Petsounds Bar i Stockholm. I torsdags var ämnet ”Vänstern och muslimerna”. Lokalen var byst och bestod, som vanligt, till stor del av högerskribenter. Och varför inte? De har ju inga egna fester och vänstern välkomnar alla. 

Det hade kunnat bli ett intressant samtal där vänstern mejslade ut några ideologiska och strategiska linjer i en av vår tids viktigaste och svåraste frågor, men allt slutade innan det ens börjat. Borgerlighetens intellektuella, som satt längst fram, hade bestämt sig för att sabotera tankepartyt genom att grimasera och avbryta högljutt. Dilsa Demirbag-Sten kunde inte invänta frågestunden, utan tvingade till sig ordet och gjorde, sin vana trogen, karaktärsmord med hjälp av medvetna förvrängningar. Andreas Malm, som var mänsklig nog att tappa humöret, svarade henne, varpå hon gick gormande ut ur lokalen.

Dagen därpå läser jag i Expressen en rapport av Karin Olsson som får mig att tvivla på om ett hederligt offentligt samtal längre är möjligt. Hon skriver att Ali Esbati, Malm och jag ”var överens om att dagens vänster gör rätt i att rata ateismen och försvara religionen”. Vad vi – som alla inledde med att kalla oss ateister – i själva verket sa, är att ateismen i sig inte kan vara en fråga, men att vänstern måste vara sekulär. Men vad betyder det konkret?

I den frågan finns ett embryo till en livsviktig diskussion. Den får vänstern försöka återkomma till när högerns hjärntrust lärt sig hur man uppträder i sällskapslivet.
Åsa Linderborg

Min kollega Björn Wiman bloggar från bastun, med anledning av dödshoten mot  Lars Vilks, att ”religioner aldrig kan kränkas. Punkt slut”.

Ja, där fick min man verkligen nåt att bita i.

Själv står jag på Bastugatan, fullt påklädd, och är glad för Andreas Malms text här på Aftonbladets kultursida, om att det är fel att mörda konstnärer – så klart – men att det också är jävligt tröttsamt att yttrandefriheten alltid ska testas på muslimer. Lika glad är jag att Martin Aagård påminner oss om lite grundläggande källkritik.

Vi ses i omklädningsrummet!

Den 19 februari avslöjade Aftonbladet att Daniel Westlings bästa kompis, Niklas Ek, anställts som reporter på Sveriges Radios ”bröllopsredaktion”.

Inget konstigt med det, ansåg VD Mats Svegfors. I Agenda förnekade han till och med att det alls fanns någon bröllopsredaktion: ”Läs på!” var hans råd till kritikerna.

Anställda inom SR var av annan uppfattning och igår plockades Niklas Ek bort från sitt uppdrag.

En seger för public services principer, ja visst!, men med en fadd bismak. Niklas Ek borde visserligen haft omdöme att tacka nej. Men han borde också haft en omgivning som förklarade för honom, att hans arbetsgivare hade som enda syfte att utnyttja en vänskap.

Dagens Nyheter Kultur ska dra ner sin frilansbudget med 45 procent och göra sig av med 22 av 54 tjänster – och reaktionen i de sociala medierna är skadeglädje och ilska: ”54 tjänster?! Behövs det så jävla mycket folk för att göra den där bilagan”. 

Har föraktet mot oss journalisterna varit större än det är nu? Och föraktet mot konsten och kulturen?

Min reaktion när jag såg siffran 54 anställda var den motsatta: Hur lyckas de göra Idé och kritik, Nöje, DN På Stan, Namn och Nytt, tv-sidorna, serierna och kulturnyheterna – det vill säga 140 sidor i veckan – på bara 54 personer (inklusive redigerare)? 

Det vore stöddigt av mig från min privilegierade position på Aftonbladet Kultur – som just fått ökat budgetanslag – att lägga mig i DN:s nedskärningar. Jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågande till att de övriga redaktionerna på DN ska spara 20 procent, medan kulturredaktionen drabbas av en halvering. I tider när journalistiken smakar förvillande lika i vilken butelj den än tappas, är det ett marknadsmässigt misstag av rang att dra ner på just kulturen, som ju är den enda disciplinen som kan särprägla en tidning med ett multipelt personligt tilltal, oväntade infall och ögonöppnande analyser. Många, som jag, prenumererar på DN enbart på grund av kulturdelen. Enligt den senaste Orvesto-undersökningen toppade kulturen när DN:s läsare gjorde sina prioriteringar. 

Som konkurrent borde jag kanske slicka mig om munnen över att DN Kultur blöder, men jag känner bara sorg. Sorg som DN-läsare. Sorg som demokrat och humanist; varje levande demokrati behöver en självständig och resursstark kulturjournalistik.

Alla kulturjournalister, var vi än är verksamma, är beroende av varandra. Därför är Dagens Nyheter Kulturs sak också vår. 

Åsa Linderborg

Några av mina läsare uppmärksammade mig på att chefredaktören på Aftonbladet Åsa Linderberg ifrågasätter mig och tror att jag är ”nån annan”. Vet inte vad hon har för skäl att inte lita på mig, kanske för att jag är ”liberal”? Som tur är fattar nog de flesta att allt som kommer från henne tyvärr väldigt ofta är ”kommunistpropaganda” 

/En Mattias som kämpar för att hålla ihop sig

Hej Kalle Dixelius,

en ofin fråga, jag vet, men är det möjligen du som är hjärnan och tangentbordet bakom Söderpappan (soderfamiljen.wordpress.com)? Nånting säger mig att det kan vara du som gäckar oss allihop.

Du kan väl bekräfta eller förneka i ett sms till mig: 070-7614728. Jag lovar källskydd. 

Åsa Linderborg

Pressmeddelande

Från och med i dag kommer väl valda artiklar i Aftonbladet Kultur att publiceras i tecknad form, av Jan Berglin i Svenska Dagbladet. Som förstligsverk har Berglin valt Martin Aagårds försvar för konstnärslönen med Kjartan Slettemark som exempel (Aftonbladet 20 feb). 

Det är inte första gången Martin Aagård inspirerar svenska tecknare – förra året gjorde sig Skalman okontaktbar genom att lyssna på Doktor Kosmos. 

Aftonbladet Kultur och Walt Disney inleder under våren ett samarbete, där Aftonbladets kulturchef i en serie om 52 avsnitt ges karaktären av Magica de Hex. Mer detaljer följer inom kort.

Dagens Nyheter brukar hämta sina kulturchefer från Expressen. Det kommer därför inte som någon överraskning att Björn Wiman tar över efter Maria Schottenius, som lämnar posten efter sex år. 

Traditionens prägel ska dock inte förta Wimans egna meriter. Han är en genuin publicist och god stilist, snabbfotad, rolig och – viktigast av allt – seriös. Med honom och den redaktion han tar över, kommer svensk kulturjournalistik att försvara sin position i egen rätt. 

Till Wimans förtjänster hör också viljan till debatt, som dock ibland är så stor att den slår över i lite slamriga personangrepp. Ideologiskt kanske man kan placera honom bland vitvinsliberalerna; en inte helt genomtänkt världsbild har gett Expressens kultursida en spännande air av oförutsägbarhet, även om de inhumana ställningsstagandena vad gäller Mellanöstern kan betecknas som konsekventa. I Wiman har vi en oförvägen ambassadör för idén att såväl kulturjournalistikens som demokratins livsluft är att åsiktsskillnader tydliggörs och konfronteras.

Dagens Nyheter står inför stora avskedanden som jag gissar att Maria Schottenius inte vill administrera – hon är nog inte gjord av det okänsliga virke som krävs. Frågan är om Björn Wiman är det.

Åsa Linderborg