Jag kan omöjligt förstå varför Landet brunsås är så utskällt. Vardagsfilosofiska frågor formuleras av en oemotståndlig programledartrio som fulla av humor bjuder på sig själva. Flamsigt allvarliga reportage tryfferas med expertkommentarer och arkivklipp som bara SVT har. Man kanske inte lär sig så mycket nytt, men man inbjuds att fundera själv. 

I onsdags var temat mat och stress. I Sverige lägger vi ner ovanligt lite tid på matlagning. För fem decennier sedan lade en husmor ner fyra timmar om dan på att koka och steka, på 70-talet var siffran nere i två timmar och i dag ägnar vi en kvart i det egna köket åt vardagsmaten. Den enda rimliga förklaringen till det här, tänker jag, måste ju vara att Sverige har en ovanligt hög grad av arbetande kvinnor – det var ju på 70-talet som de sista hemmafruarna gick ut på arbetsmarknaden.

Vi äter också väldigt fort, fick vi veta, och förklaringen, enligt Landet brunsås, är att vi har så mycket annat för oss. Så är det säkert. Men kan inte  hastighetsätningen ha något att göra med hur vi lär oss äta i skolan?

Sverige är, tror jag, ensamt i världen om att ha skolbespisningar, i andra länder tar man med sig en macka – ett viktigt exempel på vårt generella välfärdstänkande: alla barn ska kunna äta sig mätta på dan. Problemet är bara att matsalarna ser för djävliga ut och att ungarna uppmanas att äta snabbt för att sen ”gå ut och få frisk luft”. 

En av Danmarks just nu hetaste strider handlar om att inför lättare skolluncher för alla barn. Rena socialismen! ryar högern, i landet där den politiska remouladen blir brunare för varje år. 

Det kommer några upprörda mejl över min recension av Prinsessan och grodan, en film som jag mycket väl tycker var värd sitt biljettpris, även om filmen är ideologiskt problematisk. Det är föräldrarnas, inte Disneys, ansvar att tala om för barnen att världen är orättvis, menar en läsare.

Well, det tror jag barnen – eller ”barna” som Astrid Lindgren sa – upptäcker själva. Men frågan kvarstår: Varför gör Disney gör en film om klass, ras och kön utan att vilja diskutera frågorna på djupet? Kanske för att de vill ha så stor publik som möjligt: man lyfter allmängiltiga problem, men aktar sig noga för att de ska brännas.

Hur som helst är det på tiden att en Disneyfilm har en svart prinsessa som huvudperson, även om man alltså inte gör något särskilt av hennes hudfärg. Den som vill ha andra exempel på hur svarta har skildrats, om än bara flimrat förbi, i Disneys värld, kan gå in på youtube och titta på ”Racism in Disney”. Där finns ett fem minuter långt klipp på stereotyper kring ras och nationalitet som bitvis är illasinnat redigerat, men ändå ganska avslöjande. Lyssna särskilt till de svarta arbetarnas sång i filmen Dumbo: 

”We work all day

we work all night

We never learned to read or write

We´re happy hearted

Roustabouts”

Genom fönsterrutan i bussen ser jag de röda, blå och gula lyktorna flämta på Raoul Wallenbergs plats. Det är förintelsens minnesdag och allvarligare lyktor är de här finns inte på jorden.

Antisemitismen växer, enligt en ny rapport. Och så kanske det är. Ju okänsligare den israeliska övermakten ter sig, desto större risk att folk sätter likhetstecken mellan judedomen och staten Israel – på samma sätt som hökarna i Tel Aviv gör. Men det handlar också om definitioner. Sedan en tid tillbaka stämplas varje kritik av Israels ockupation och aggression som antisemitism. Längst går Israels informationsminister Yuli Edelstein, som menar att det finns ett samband mellan Goldstonerapporten – som kartlagt Gazakriget för ett år sedan – och förintelsen.

När jag kommer hem ser jag rubrikerna om radiodebatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. ”Vi vill inte ha fler burkor i Sverige”, säger Reinfeldt. Muslimska kvinnor måste sluta gå runt så där!

Retoriken känns igen. En gång var det tinninglockarna och de svarta rockarna som högern inte ville se på våra gator.

Lyktorna flämtar för oss.

Åsa Linderborg

Kulturredaktionen har just haft besök av Klassekampen, en norsk och i alla läger mycket respekterad vänstertidning.

Nio glada kollegor med chefredaktör Bjørgulv Braanen i spetsen ville veta allt om svensk kulturjournalistik, lite olik den i Norge, med vårt debatterande material och smarta analyser av populärkultur. 

Det är ju det jag säger. Svensk kulturjournalistik håller hög klass. Liksom Klassekampen.

Åsa

Öppet brev till Svenska Akademiens Nobelkommitté

Ärade medlemmar av rubr. kommitté

När ni har läst dessa rader så förstår ni att ni i realiteten inte är så ärade. Ni har genom ert val av Herta Muller till 2009 års Nobelpris i litteratur diskvalificerat er själva för kommande utnämningar av litteraturpristagare. Ni bör omgående söka nytt jobb!!

/…/

Många här i Lysekil, enskilda och bokklubbar, är lika oförstående om böckernas innehåll som jag.

/…/

Till att skriva dessa rader har jag känt mig nödd och tvungen.

Yngve Ogemark

I dag har vi en stor artikel av Dan Josefsson och Daniel Suhonen om tidskriften Arena och socialdemokratins intellektuella, som väckt många reaktioner av alla slag. 

Ett påpekade gäller bildvalet, som inte ska lastas artikelförfattarna. Kvinnan som illustrerar artikeln är hämtad ur Lukas Moodyssons film Mammut, men hon är inte barnflickan i New York, som artikeln nämner, utan den prostituerade filippinska som mannen lär känna. Dock: Även hon har tvingats lämna sitt barn för att finna försörjning åt dem båda.

De hederliga liberalerna är snart lika sällsynta som bergsgorillan och mahognygroggen, men det finns en och annan som envisas med att söka sanning och rätt, också om det kostar en uppgörelse med sig själv. Som Lars Westerberg på Helsingborgs Dagblad. 

Åsa Linderborg. Är du sprungen ur rödvinsvänstern.Sån skit du skriver.Får du betalt för det.

Rune Carlsson

Svar:

Hej Rune!

Ja, jag får betalt för mitt arbete – det får alla som jobbar på Aftonbladet – och jag hoppas att även du får lön för ditt arbete. Ingen ska jobba gratis.

Vänliga hälsningar

Åsa Linderborg

Jag läser i Expressen att Newsmills redaktör Karin Eder-Ekman, som i år bland annat gett utrymme åt en organiserad nazist – Newsmills publicistiska princip kan sammanfattas med en travestering på Zäta Höglund: ”ingen vänskap åt vänster, ingen fiendskap åt höger” – utnämner mig till Årets tomte. Orsaken är mitt ”kvinnohat”.

I väntan på saklig motivering låter jag som självhatande kvinna min huvudbonad värma. Hellre en röd luva än en brun skjorta.

Johan Lundberg på Axess är mig veterligt den enda kulturskribent som hittills applåderat Expressens publicering av Ayaan Hirsi Alis artikel ”Maktens torn”, där hon jämför islam med nazism och minareter med Tredje rikets uniformer. Modigt av Expressen, utbrister han, islamofobin är myt. I samma blogginlägg passar han på att utnämna Andreas Malm till klimatalarmist – även uppvärmningen är ett hjärnspöke. 

Johan Lundberg har i sin tur en egen hejarklack i Lars Adelskogh, känd antisemit och förintelseförnekare. I Axess kommentatorsfält vill ha mer mer mer av såna där sanningar som Lundberg vågar stå för.

Jag tror framtidens historiker kommer utnämna 2009 som året då alla blev så vana med kloakåsikterna, att ingen längre reagerade.