”– Föräldraförsäkringen utgör ett särskilt problem när det gäller integrationen. Vi har sett att lång frånvaro från arbetsmarknaden ofta bidrar till väldigt låg förvärvsfrekvens bland kvinnor som är utrikes födda. Det kan behövas en översyn av reglerna för att ge dem tydligare drivkrafter att gå från föräldraledighet till förvärvsarbete.”

Anders ”Jag drömmer om att vara hemma mera” Borg blickar idag framåt i sitt fanzine Dagens Nyheter. Den senkapitalistiska västvärldens favoritfinansminister – tillika den ende i den svenska regeringen som kallar sig ”feminist” –  tycks ana en kvinnofälla.  

Han pekar svepande med hela handen mot en grupp över vilken han anser att arbetslinjens piska inte viner tillräckligt hårt och antyder att han vill ha särskilda villkor i föräldraförsäkringen för ”kvinnor som är utrikes födda”. 

Följdfrågor på det? 

Exempelvis om att skapa arbetstillfällen. Exempelvis om den strukturella rasismen på den svenska arbetsmarknaden. Exempelvis om varför minister ”Det finns en könsmaktsordning som inskränker individens frihet. Så kan vil inte ha det” inte arbetar hårdare för en individualisering av föräldraförsäkringen i stället för att antyda att han vill ha särskilda regler för ”utrikes födda”. Exempelvis och framför allt om det faktum att han uppenbarligen hämtar sina problemformuleringar från SD. 

Närå, Dagens Nyheter nöjer sig med att lyssna när en stor man, som dessutom går lite grann som en cowboy, talar. 

Jag recenserade Tomas Tranströmer 2004, när hans senaste diktsamling Den stora gåtan kom ut.

Sedan dess har jag bara då och då läst i hans böcker, framför allt när jag kommit hem från resor. För det är något med att resa och Tranströmer, inte någon sorts hemlängtan utan snarare en längtan efter att få läsa honom med andra ögon, andra än mina egna.

För när jag mött poeter och poesiläsare i Vietnam, Colombia, Syrien och Palestina är det ju Tranströmer de vill prata om. Han är sannerligen älskad långt bortifrån. Och det klart att det är något storslaget med det. Att höra personer som aldrig varit i närheten av de västmanländska slätterna, som inte läser på svenska språket, tala om hur mycket Tomas Tranströmers dikter betyder för dem.

Universell, kan man säga att han är det? Och vad betyder i så fall det?

Jag vet inte om jag tror på universalitet, eller om den intresserar mig så mycket. Men kanske kan man slå fast att det i alla fall finns en sak som är universell, och det är döden, det vill säga sorgen. Tranströmer är en poet som härbärgerar sorgen, i alla dess gråaktiga nyanser. Hans dikter är sällan nattsvarta, sällan dramatiska som åskhimlar, utan de bärs av en sorts mörkgrå, regntung ton. Hos honom ryms också den tråkiga, vardagliga sorgen. En mindre, men för den delen inte mindre viktig förtvivlan, som uppenbarligen kan färdas från Västerås till Hanoi och tillbaka igen.

Och det gör den ju tack vare översättarna, litteraturens ständiga hjältar, grovarbetande och finlirande.

Det finns olika anledningar till att jag själv inte ständigt sitter med näsan i Tranströmers böcker. Delvis kanske en viss nonchalans, han är liksom någon man som svensk poesiläsare aldrig har behövt anstränga sig för att nå fram till. Men hans poesi har också alltid väckt en sorts motstånd i mig. Detta motstånd har faktiskt med just med översättande att göra – Tranströmers sätt att översätta tillvaron till bild. Svenska Akademien skriver i sin motivering att han med sina ”förtätade genomlysta bilder ger oss ny ingång till det verkliga”, men för mig har denna starka förtätning och genomlysning ibland gjort att ingången till det verkliga känts trång, som en tunnel. Och dikten i någon mån avklarnad, oberörbar, som ett rinnande vatten, förbi mig, svår att få fäste i.

Kanske är det nu tid att läsa om Östersjöar, den sugande långdikten från sjuttiotalet. Det sägs att den är som havet. Jag borde väl kunna sjunka ner där någonstans. 

Hittills har jag framför allt fastnat för de relativt få mer prosalyriska, och lite grumligare dikterna. Idag är Minusgrader, ur Sanningsbarriären från 1978, min favorit. 

”Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna. 

Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: ’Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.’

I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.”

Den allra sista bilden, i sin enorma konkretion. Den är faktiskt oslagbar. Prisvärd. Lysande. Allt det där. 

Det första jag tänker på är inte träd eller snö eller himlarna, utan trafiken.

Jag vet ingen annan svensk poet som skrivit så mycket och så levande om bilen.

Att väcka bilen om morgonen. Att nästan krocka med bilen. Vindrutetorkarna fram och tillbaka. 

Asfalten. Motorvägar och landsvägar. 

Ett sorts poetiskt soundtrack till färden. 

Roligt och äntligen, kan man säga. En poet. Det var på tiden. 

Tomas Tranströmer fick priset för att han med

”förtätade genomlysta bilder ger oss en ny ingång till det verkliga”.

För tio år sedan hade jag tyckt att det här var ett trist val.

Idag tycker jag att det faktiskt känns alldeles fantastiskt. 

När jag blir gammal blir jag uppenbarligen inte religiös, men åtminstone mindre rabiat. 

Att lämna den stora vimlande scen som bokmässan på något sätt utgör – man ser och syns och ser och syns hela dagarna och halva nätterna – och för en stund bege sig till en annan teater verkar välgörande.

Göteborgs Stadsteater hade urpremiär för Med Elfriede Jelinek kan man prata om allt, som också kan åhöras i Rum för poesi (bokmässans finaste, svalaste, skönaste plats) imorgon klockan 16.30, alldeles gratis. Verket är ett samarbete mellan Elfriede Jelinek och hennes översättare Aimée Delblanc. Dom har helt enkelt skrivit till varandra, som dom brukar göra, men den här gången med scenen och Göteborgs bokmässa i åtanke. 

”Kära Aimée”,

skriver Elfriede Jelinek till sin översättare: ”Hoppas jag har någonting att komma med”. Sen vindlar det iväg, ett samtal mellan två språkkonstnärer som omfattar allt från dementa föräldrar till Thomas Bernhard-receptionen i Österrike och Sverige, till Ingeborg Bachmann, till barndomen, Rosa Luxemburg, ordet ”dödsrulleroll” , pornografi och Valie Export. 

De här mailen, som utväxlas från den 19 februari till den 25 maj 2011, känns verkligen som ett utsnitt ur ett mycket längre samtal, ett samtal som kanske varken har en början eller ett slut. Det är fint att få titta in i det, nästan vara där vid de där skrivborden långt från varandra och ändå så nära. 

Här blir materialet till en och en halv timmes föreställning där Aimée Delblanc läser sina egna brev, medan Sabine Haupt och Christel Körner läser Jelineks brev på tyska respektive svenska. 

Det är inte teater. Det är bara att lyssna till orden, försöka hinna få med sig så många guldkorn som möjligt. Njuta av två roliga, smarta, allvarliga kvinnor som tänker tillsammans. 

Samtalet intensifieras kring framför allt två områden: språk och kön. 

Jelinek hävdar att en kvinna, eftersom hon är medlem av en underordnad kast, aldrig kan säga ”jag”: hon måste alltid säga ”vi”. Säger hon ”jag” är det ändå ett kollektivt jag. Och om det låter platt, eller banalt, att säga så om kvinnors skrivande, beror det på att den känslan alltid dyker upp när man ska tala om kvinnors konstverk. 

Delblanc känner Jelineks texter nästan lika bra som hon själv, och kan därför på ett alldeles särskilt sätt både påstå och undra saker om förändringar i författarskapet, om motiv, om språket. Hon får så fina svar: 

”Ordlekar är att tvinga språket att tala sanning också mot dess vilja”, skriver Jelinek. Och att det hon kallar sina ”textrhizomer” numera i högre grad än tidigare överskrider alla bredder, hur hon: ”vräker på berättelsekött på de skelett jag tidigare ville visa fram”. 

Jag blir helt lycklig av den här brevväxlingen. 

Alles liebe, som dom skriver.

Alles gut.

En av de finaste av många fina saker som hände under min tid som redaktör för den kära tidskriften Lyrikvännen var när vi fick publicera dikt av poeten, metrikforskaren, översättaren och jägmästaren Augustin Mannerheim. Han var en sällsam diktare, och en enastående läsare. 

I förra veckan gick han bort, 96 år gammal. Och i dagens SvD finns en understreckare om honom, skriven av John Swedenmark. Ett ovanligt vackert farväl. Och samtidigt en öppnande dörr in till Mannerheims författarskap, hans sätt att tänka över och skriva om poesin.

Det handlade, som Swedenmark skriver, mycket om att ”återinföra pulsen i beskrivningen av poesin”. Hur dikten är om man den inte bara ligger platt på pappret; dess andning, tystnader, klanger, kropp. Pulsslagen. Inte minst de dolda. 

Läs Swedenmarks text, den visar precis vad det rör sig om; hur göra. Och vet också att berätta att det kommer en volym snart, med Mannerheims viktigaste texter. Poesins musik, för alla oss som gärna skulle vilja lära mer av en mycket, mycket klok. 

På förekommen anledning läste jag i helgen Carl Jonas Love Almqvist för första gången på alldeles för länge.

Det var så roligt. Jag ville bara skolka från allt och fortsätta. 

Ett exempel: I Dialog om Sättet att sluta Stycken från 1835, en del av Törnrosens bok låter Almqvist Richard Furumo och Herr Hugo, of Drottningens Juvelsmycke-fame, diskutera litteratur. Furumo pratar väldigt fint om detta med att skriva och att läsa, om vad jag skulle kalla den tillbakalutade respektive den framåtböjda läsarten: 

”Man kan skrifva så, att man ordentligt och riktigt ger besked i allt, hvad ämnet tillhörer, så att för läsaren ingenting återstår att göra, mer än blott – hvad för honom väl ock tycks vara det lämpligaste – läsa. Men man kan äfven skrifva på ett annat sätt. Man kan låta bli att yttra allt; kanske ej en gång i orden lägga det hufvudsakligaste. Hvad man yttrar kan dock vara af sådan beskaffenhet, att det sätter läsaren i ett perspektiv, i en stämning, i en önskan och förmåga att gå fram i ämnets riktning – och han uppfinner på egen hand allt det öfriga osagda; ja kanske mycket mer, än som ens hade kunnat sägas af författaren. Läsaren får då vara, ej blott läsare, utan äfven menniska: han får vara produktiv.”

Det är nästan Roland Barthes i Le Plaisir du Texte, fast 140 år tidigare.  Jag ville bara dela med mig. 

Almqvists verk finns föredömligt generöst tillgängliggjorda här.

Amina Abdallah, som jag skrev om förra veckan, finns inte. Hon är inte bortförd av mystiska män ur den syriska säkerhetstjänsten. Hon är heller inte 35 år och öppet lesbisk samt djupt troende sunnimuslim bosatt i Damaskus.

I alla fall inte i verkligheten. 

Sedan igår kväll ligger ett nytt meddelande på bloggen, en ursäkt till läsarna från Tom MacMaster, som mu säger att han är den som skapat den fiktiva bloggaren A gay girl in Damascus. 

Fast det är inte så mycket en ursäkt, som ett påpekande och en uppmaning: 

”I only hope that people pay as much attention to the people of the Middle East and their struggles in thıs year of revolutions. The events there are beıng shaped by the people living them on a daily basis. I have only tried to illuminate them for a western audience.

This experience has sadly only confirmed my feelings regarding the often superficial coverage of the Middle East and the pervasiveness of new forms of liberal Orientalism.”

Det vore skönt att nu tänka på att det inte sitter en Amina Abdallah någonstans i Damaskus och blir förhörd, kanske torterad. Men det gör ju det. År ut och år in. Och nu mer än någonsin. Den här försommaren dör sådana som hon eller han varje dag. Det är bara det att hon eller han inte har något välkänt namn och ingen engelskspråkig blogg eller twitterflöde. Och att hon eller han inte är så enkel att se och förstå och heja på.  

Fiktionen var helt enkelt enklare och mer catchy än verkligheten. Så jag skrev om den i stället. Skärpning, säger Tom MacMaster. Jag kan bara hålla med. 

Amina Abdallah är 35 år gammal, engelskalärare och flata. På bloggen A gay girl in Damascus mixar hon poesi och politik; kärlek, uppror och religion. 

Den senaste tiden har hon bland annat uppmärksammats av CNN i ett reportage med (den minst sagt tendentiösa) rubriken ”Will gays be ’sacrificial lambs’ in Arab Spring?”  Amina Abdallah hävdade då motsatsen, och pekade på att människor trots sina olikheter nu enas i kampen för ett gemensamt mål: ett fritt Syrien. 

Kanske är just detta det farligaste man kan hävda i ett land där regimen inte visar demokratirörelsen någon nåd. 

Nu är Amina försvunnen. Bara sex veckor efter att hon under rubriken My father, the hero beskrev hur två män kom till hennes hus om natten och ville förhöra henne, men stoppades av fadern, har hon förts bort. Stoppats på öppen gata och slängts in i en bil. 

Den senaste uppdateringen på bloggen är skriven av hennes kusin. Ingen vet var Amina är, men allt pekar på att säkerhetstjänsten har tagit henne. 

”Unfortunately, there are at least 18 different police formations in Syria as well as multiple different party militias and gangs. We do not know who took her so we do not know who to ask to get her back. It is possible that they are forcibly deporting her.

Jag älskar Amerika. Mycket och i många former. Amerikansk poesi, filmer, tv, performancekonst, teori, och självklart en hel massa musik.

Mest av allt älskar jag nog landskapet, det kaliforniska. Vidderna, öknarna, stränderna, känslan av hur vinden blåser rakt genom palmernas kronor, rakt genom huvudet, ljuvt och ljust. Ingen annan plats gör mig så happy and free. Jag skulle vilja bo i den där vinden.

Men vissa dagar är det svårt. När bytet är nedlagt efter tio års jakt, öga för öga och tand för tand, bara så där helt utan rättegång.  Och utanför Vita huset står folkmassor och sjunger den gamla Queen-dängan We are the champions. Baseballmatcher inleds med segerrus och jubel. U-S-A, U-S-A, skanderar publiken.  

Den ”amerikanska familjen” som pappa Obama talade om och till i morse (i ett tal där han tycktes vara ovanligt mycket commander-in-chief – ”jag informerades”, ”jag beslutade”, ”mitt godkännande”) är hög på blodshämndens sötma. Euforisk-patriotiskt urskruvad. 

”Ikväll påmindes vi om att USA kan göra det vi bestämmer oss för”, sade presidenten. Och: ”Låt oss minnas att vi inte utför dessa gärningar på grund av rikedom eller makt, utan på grund av vilka vi är: En nation, under gud, enade för frihet och rättvisa för alla.”

Att det ens är möjligt att säga så när man spenderat miljarder, invaderat stater och dödat oräkneliga på vägen?

Bara i USA, barn. Hoppas jag.  

Och av hela mitt hjärta hoppas jag att jublet egentligen inte handlar om en seger i det stora krigsspelet, utan om lättnad över ett slut. Slutet på det så kallade kriget mot terrorismen, slutet på övergreppen i Guantanamo, slutet på hetsen mot muslimer. Slutet på en lång, paranoid och farlig fas i den där allt sedan elfte september så djupt sårade amerikanska familjens liv. 

För jag gillar deras hem så mycket.