När jag var liten var jag rädd för Elizabeth Taylor. Hon var en skandalös kvinna i mammas blanka magasin, gift och skild och gift och skild, kanske full, hög, drogad på sömntabletter, kanske tjock och bedagad. En sådan man skulle akta sig för att titta för länge på och ännu mer för att försöka förstå. I Vem är rädd för Virginia Woolf? spelade hon den rasande Martha och jag visste inte vem Virginia Woolf var, men jag var rädd för den filmen, för vargen. Martha och George, Taylor och Burton, hade varit gifta och skilda i verkligheten, de var gifta i filmen och de slogs och söp och dödade nästan varandra med ord. 

Det tog massor av år innan jag såg om den. Och såg om den och såg om den, aldrig kunde sluta. För Richard Burtons outsägligt trötta cardiganaxlar, för de blixtrande verbala knivarna som skär sönder allt omkring sig, för den skengravida Honeys förvirrade blonda rådjursögon, men mest av allt för Martha-vargen. 

Elizabeth Taylors porträtt av kvinnan som rasar omkring i sin sorg tillhör det vackraste och skickligaste jag sett på film. Precisionen i varje slängigt drucken rörelse, varje utsluddrad replik ur läppstiftsmunnen: ”You’re all flops. I am the Earth Mother, and you are all flops” 

Martha är pappas bittra, åldrade, krigiska flicka, vars begär skrämmer mer än kanske något annat. Och hon är en långsamt självmördande mamma, gindränkt vaggar hon sitt döda barn i famnen, i lögnen, i fiktionen. 

Elizabeth Taylor var flickan med de violblå ögonen som fick sin Lassie-hund och sin vackra svarta häst. Sedan blev hon Texasskönhet, Kleopatra, argbigga, katten på det heta plåttaket.

Hon framstod som en överlevare, omvärvd av lögner och fiktioner och som en beskyddare av svaga, amerikansk välgörenhetskvinna de luxe. Hela tiden ville hon stå brud – jag tänker att hon måste älskat kärleken. 

Martha gör för henne vad rollen som Roslyn i The Misfits gjorde för Marilyn Monroe – erbjuder en möjlighet att i betraktarens öga överskrida den flimrande gränsen mellan filmstjärna och människa. Mellan bilden eller tinget och den levande, hårt arbetande kvinnan i den glittrande mardrömsfabriken. 

Martha: I looked at you tonight and you weren’t there… And I’m gonna howl it out, and I’m not gonna give a damn what I do and I’m gonna make the biggest god-damn explosion you’ve ever heard. 
George: Try and I’ll beat you at your own game. 
Martha: Is that a threat George, huh? 
George: It’s a threat, Martha. 
Martha: You’re gonna get it, baby. 
George: Be careful Martha. I’ll rip you to pieces. 
Martha: You’re not man enough. You haven’t the guts. 
George: Total war. 
Martha: Total. 

*** 

Martha: Yes, I do wish to be happy. 

”Jag hittar mig inte … Jag saknar kompass. Jag omfamnar luften”. (Gloria Gervitz ur Migrationer, översättning Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson) 

Lite så är det idag, dagen efter världspoesidagen. Det var en ovanligt fin kväll på Södra teatern igår. Och alls inte bara för att jag på olika sätt är bekant med flera av de medverkande. (Min värld är mindre än diktens)

Athena Farrokhzad, David Vikgren, Jila Mossaed, Marie Silkeberg, Catherina Pascal Söderbaum, Khashayar Nahderevandi, Hanna Hallgren, Naima Chahboun, Ann Hallström, Harryette Mullen, Ghayath Almadhoun var där och läste. Så många favoritpoeter i samma rum. 

Men det var inte enskildheterna utan helheten som gjorde kvällen oförglömlig. 

Gloria Gervitz långdikt var kvällens ledmotiv och blev dess riktning; poesi när den liksom både strävar ut i världen och är utkastad i den. Flyktlinjer, rörelser, skarpa kanter och blödande, blommande bilder. En alldeles överraskande hög angelägenhetsgrad. Poesi i den politiska, brinnande, svårbegripliga världen. Poesi som splittras utan att gå sönder. 

Jag kan inte riktigt förklara. 

Harryette Mullens tankadikter fick mig att längta så mycket till Kalifornien. Anorektiska palmer och fluffiga hejaklackspuffar, In n´out-burger, snäckorna på stranden, avocadoträden, soldränktheten, det orimliga och vackra landet i väster. Översättningen är, liksom Mullens text, ett work-in-progress av John Swedenmark. En skatt in progress. Läs, dröm kaliforniskt.  

I september förra året skrev jag i den här bloggen om Thomas Skade-Rasmussen Strøbech, multikonstnären som stämt förlaget Gyldendal och författaren Das Beckwerk (the artist formerly known as Claus Beck-Nielsen), för att han känt sig kränkt över romangestalten ”Rasmussen” i romanen Suverænen från 2008. Denne ”Rasmussen” har mycket mer än en del av sitt namn gemensamt med verklighetens Skade-Rasmussen Strøbech, vars foto också pryder bokomslaget. 

Idag klockan 12.30 föll den principiellt viktiga domen i Østre Landsret i Köpenhamn. Gyldendal och Das Beckwerk – vars allra sista text för övrigt finns publicerad i senaste numret av norska Vagant – friades. 

Thomas Skade-Rasmussen Strøbech, som menar att det handlar om att någon annan utan tillstånd har tagit monopol på berättelsen om hans liv, har dock redan sagt att han är beredd att driva målet hela vägen till EU-domstolen. Helge Bille Nielsen, som Das Beckwerk numera kallar sig, har i skrivande stund inte kommenterat den friande domen. 

Läs mer exempelvis i Politiken, som också länkar till andra artiklar om saken. 

Uppdatering: läs Informations text med rubriken: Nu äger Gyldendal mitt liv

En av förra årets finaste romaner: En dåre fri av Beate Grimsrud, vann Sveriges Radios romanpris igår. ”För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar”, sade lyssnarjuryn. Dom har helt rätt.  Man glömmer inte den här boken, hur dess språk både drabbar och skrapar och skär, så fruktansvärt och befriande osentimentalt. Precisionsprosa om kaos som förra veckan belönades också med Norges Kritikerpris.  

En av alla års finaste poeter: Agneta Enckell har fått Gerard Bonniers lyrikpris för sin senaste diktsamling Anteckningar (intill ett nordligt innanhav). ”Hennes stil är knapp och kompromisslös. alltid nödvändig, ofta vacker. det grafiska uttrycket är maximalt utnyttjat. Som få andra åskådliggör hon språkets gränser inför någonting mitt ibland oss.” Jag önskar jag kunde säga det lika bra själv. Enckell är så bra att jag vill tiga, läsa, läsa om, åter, falla, sitt ansiktes avtryck, Eurydike, alltid.   

Och vi vänder blickarna mot det förargligt överlägsna (grisiga?) vinnarlandet i väst, där en av Skandinaviens finaste, Susanne Christensen är Årets Kritiker 2011. Christensen är knivskarp kritiker i Klassekampen, medverkar regelbundet i tidskriften Vagant, arbetar med Fria Seminariet i Litterär Kritik och Audiaturfestivalen i Bergen, med mera. Hon är riot grrrl-connaiseur extraordinaire, postpunkpostrockkonstruktivistmodernist, performativitetsexpert och queen of anglicisms, bland annat på sin blogg tigerclaws. I vår utkommer hennes viktigaste texter från 00-talet i volymen Det ulne avantgarde på Flamme forlag. Läs deras segerintervju med vinnaren. 

Det börjar och fortsätter med snö och det är snö och jag är inte snö jag är i snö.

Inte riktigt, men jag är i alla fall i huset innanför och under snön när jag får veta att Helena Österlund har vunnit Borås Tidnings debutantpris 2011 för sin poesibok Ordet och färgerna. Och blir glad! För boken som nu får lite ny välförtjänt strålglans, för författaren som nu får en möjlighet att fortsätta vara en sådan, för poesin. 

”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord” säger juryn i en mening som faktiskt låter liksom genomströmmad av Österlunds dikt.

En dikt som är Christensensk och Steinsk och Becketts och alldeles ny och egen. En dikt för den här långa vita vintern. 

Läs Athena Farrokhzads fina recension av boken. Och framför allt boken. 

“Andas in med näsan och behåll luften i magen är du snäll” och “är du lat?”

“Nej, jag är inte lat, jag är verksam”, säger jag och uppvisar ett bestämt vinnaransikte och ett hårt yttre, låter mina ännu otränade muskler spela under skjortan.

“Jag gick upp klockan sex imorse, när gick du upp?”

“Jag gick upp klockan fem.”

“Det är bra”, säger hon. “Det är bra att du inser att det är upp till dig själv.”

Jag kan inte annat än hålla med.

“Lär mig hur jag ska göra”, säger jag. “Jag vill kunna stå på egna ben och inte vara beroende av någon.”

Mats Kolmisoppis novell Arbetslinjen finns att läsa på http://hd.se/kultur/2011/02/18/arbetslinjen/.

Gör det. 

Jenny Tunedal 

Den eminenta norska kulturtidskriften Vagants hemsida är en skatt, inte minst för Vagant Europa med texter ur norska Le Monde Diplomatique. I förra veckan publicerades en sällsynt fin text av Slavoj Zizek med rubriken ”Dannelse i WikiLeaks tidsålder”, som lyfter fenomenet Wikileaks långt bortom ”de smutsiga detaljerna och individerna som var ansvariga för dem”. Istället handlar den om själva makten, dess struktur, dess lögner, skammen som smittar oss alla.

Allt med början i Batmanfilmen The Dark Knight och den klassiska western Mannen som sköt Liberty Valance. Och sistnämnda referens är dessutom en perfekt ursäkt för att än en gång lyssna till en omistlig sång. 

Tack för tips A. Kleiva. 

Jag tror det var Chuck Klosterman som sade att problemet med många kritiker är att de bara skriver om vad de får i posten – böcker, skivor, filmer, teaterbiljetter vilka likt ostekta sparvar kommer flygande in i deras brevlådors gap. Kritikern öppnar det fluffiga kuvertet, drar igång kritikmaskinen, matar in exempelvis en bok och pressar ut en recension.

Självklart kan det hela gå på tomgång, men jag tror fortfarande att den här sortens bevakning, i all sin ofullständighet, är viktig.  

I vinter har Aftonbladets kulturredaktion drabbats av ett alldeles särskilt sorts grus i maskineriet: själva utgångspunkten för det här arbetet, det vill säga brevlådan, har gapat osannolikt tom.  Posten hängde helt enkelt inte med när redaktionen flyttade från Globen till city. Under januari kom det knappt några bokpaket alls. Jag har suttit med två tomma händer och fågelholksförvånad mun. 

Nu sägs det att problemet är (nästan) helt avhjälpt. Jag hoppas på Kungliga Postverket och litteraturkritiskt töväder. 

Martin Aagårds viktiga genomgång av SD:s kulturpolitik har fått John Swedenmark att tänka vidare. Läs!

Det är inte bara de stora pengarna – 100 000 kronor – utan också en uppenbar känsla för stil som gjort Borås Tidnings debutantpris prestigefyllt. Sedan priset instiftades 2001 och Lotta Lotass blev den första vinnaren har många fina förstaböcker belönats. Årets nomineringar avslöjades i dag: Eli Levén för Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (Norstedts), Stephan Mendel-Enk för Tre apor (Atlas), Anna Ringberg för Boys (Ordfront) Elin Ruuth för Fara vill (Bonniers) och Helena Österlund för Ordet och Färgerna (Bonniers). 

Jag skulle kunna skriva må längsta titel vinna. Eller att Österlund verkligen förtjänar ett pris för sitt sätt att göra ordet ”snö” vitare och tyngre än någonsin. Men kanske klappar mitt hjärta allra hårdast för Boys: en bok om vänskap och utsatthet på den skuggiga sidan och en hund som ser ut som en räka.