Nomineringarna till Nordiska Rådets Litteraturpris 2011 är klara och två namn dyker upp två gånger. John Swedenmark har gjort översättningarna till svenska av båda de isländska böckerna och Beate Grimsruds roman En dåre fri har nominerats både av Sverige – som också nominerat Anna Hallbergs Colosseum, Kolosseum – och av Norge. 

Så här ser hela listan ut. 

Danmark

Josefine Klougart Stigninger og fald (roman, Rosinante)

Harald Voetmann Vågen (roman, Gyldendal) 

Finland 

Erik Wahlström Flugtämjaren (roman, Schildts)

Kristina Carlson Herra Darwinin puutarhuri (roman, Ottava)  – i svensk översättning av Janina Orlov heter den Herr Darwins trädgårsmästare

Island

Gyrdir Elíasson Milli trjánna (noveller, Uppheimar) – i svensk översättning av John Swedenmark: Bland träden

Ísak Hardarson Rennur upp um nótt (dikter, Uppheimar) – i svensk översättning av John Swedenmark: Stiger upp om natten

Färöarna

Tóruddur Poulsen Útsýni (dikter, Mentunagrunnur Studentafelagsins) – i svensk översättning av Anna Mattsson: Utsikt

Grönland

Kristian Olsen Aaju Kakiorneqaqatigiit (roman, Atuagkat) 

Åland

Sonja Nordenswan Blues från ett krossat värdshus (roman, PQR-kultur)

Det samiska språkområdet

Kerttu Vuolab Bármoáirras (roman, Davvi Girji OS) 

Norge

Beate Grimsrud En dåre fri (roman, Cappelen Damm)

Carl Frode Tiller Innsirkling 2 (roman, Aschehoug)

Sverige

Beate Grimsrud En dåre fri (roman, Albert Bonniers förlag)

Anna Hallberg Colosseum, Kolosseum (dikter, Albert Bonniers förlag)

Karl Ove Knausgårds Min kamp (eller, som den så mycket vackrare, mer passande och mindre vitsigt, ska heta på tyska: Bleiben) innehåller inte bara referenser till olika verk av manliga författare och konstnärer. Huvudpersonens identitet blir till också med hjälp av popmusik, även den oftast framförd av män (vilket av någon anledning, troligen födsel och ohejdad slentrian, inte sticker i mina ögon på samma sätt som den övriga separatismen i huvudpersonens kanon).  Det handlar om en sorts lite deppig gammel-indie, kan man kanske säga: band som Tuxedomoon, My Bloody Valentine, The Clash, Sugarcubes med flera. Ni kan lyssna själva –  Thomas Olsson på LO-tidningen, som också skrivit en fin recension av Knausgårds verk, har varit generös och rolig nog att sammanställa en spotifylista med ett urval (Olssons favoriter, kanske?) av musiken ur Min kamp. Lyssna. 

Peter Englunds svar på frågan – från Aftonbladets utsända i Börshuset – om varför det inte blev en poet i år heller klingar välbekant. ”Mitt svar är: finns det personer i den kategorin som vi tycker är värdiga så får dom ett pris”.

OK. Det är alltså inte bara kvinnor och författare som skriver på utomeuropeiska språk som har problem med värdigheten, utan även alla poeter efter Szymborska. 

Det känns värdo. 

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Jag hade verkligen hoppats på en poet i år. Äntligen, äntligen, äntligen. I stället blev det stor, mustig, men också – så klart – skicklig prosa som fick Nobelpriset. 

Mario Vargas Llosa har aldrig varit någon som intresserat mig, och jag är följdaktligen väldigt okunnig. Det gröna huset och Tant Julia och författaren läste jag för ett antal år sen och på något sätt gillade jag dem då. Fast tydligen inte tillräckligt mycket för att fortsätta upptäcka författarskapet. Hans senaste roman på svenska, Den stygga flickans rackartyg, slutade jag faktiskt läsa, eftersom den oreflekterade machoblicken på kvinnan var omöjlig att stå ut med.

Kanske borde jag prova sextiotalsromanen med den lockande titeln Valparna nu. 

Mest hoppas jag på något roligare. Det är bara 364 dagar kvar till nästa gång.

”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” 

”Vilka är de döda”

”Varför måste det finnas” 

”Varför är vi inte i Paradiset?”

De enklaste ord och de svåraste frågor. Ann Jäderlunds senaste diktsamling är kanske hennes allra starkaste. En av de där ganska få böckerna som känns som om de alltid kommer att vara viktiga. 

Idag meddelas att Jäderlund för Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar fått Svensk Biblioteksförenings Aniarapris. Stilig motivering, 50 000 kr och en skulptur av Linnéa Jörpeland. 

Jag hoppas att priset framför allt betyder att boken ska få stå i fönstret på alla biblioteken och åka runt i alla bokbussar, länge, länge. Lånas och lånas, läsas och läsas. För det förtjänar människorna. 

Imorgon skulle huvudförhandlingen i målet ”Thomas Skade Rasmussen Strøbech versus Das Beckwerk & Gyldendal” ha ägt rum i Østre Landsret (en sorts motsvarighet till hovrätten ) i Köpenhamn. Rättegången har dock skjutits upp, eftersom de tre domarna först i sista stund insåg hur principiellt viktig denna rättegång är. 

Vad handlar den då om? Kanske om att en romangestalt ur boken Suverænen har stämt sin författare och kräver att framställas i bättre dager i kommande upplagor, samt ersättning för sveda och värk. Eller om att en biologisk person – Thomas Skade Rasmussen Strøbech – har bestämt sig för att ta juridiken till hjälp för att slå tillbaka mot den författare som i en roman med ett foto av honom själv på framsidan och diverse detaljer om hans adress, hans barn, hans inkomst och så vidare framställer honom som helt igenom osympatisk. 

En hel del står på spel – själva gränsen för fiktionens suveränitet i Danmark kan nu omförhandlas. 

Saken är komplicerad, på många sätt. Inte bara för att den handlar om att bevisa att en roman inte är fiktiv, utan också för att den författare nu blir stämd av en performancekonstnär, som bland annat uppträtt som Thomas Altheimer och Walter Benjamin, är verksföraren för Das Beckwerk, tidigare känd som Claus Beck-Nielsen – författaren som avlivade sig själv, gav upp sin identitet, i samband med boken Claus Beck-Nielsen (1963-2001) som utkom 2003 (och som kom i svensk översättning på Kabusa förra året).

I väntan på rättegången kommer Das Beckwerk att fortsätta med sin verksamhet. Lördagen den 9 oktober kulminerar verket FUNUS IMAGINARIUM – identitetens och statborgerens død med ett offentligt liktåg från Glyptoteket till Assistentkyrkogården, där begravningen av Claus Beck-Nielsen, identiteten och medborgaren, äger rum. 

Läs en hel räcka intressanta infallsvinklar på fallet och Beck-Nielsens konstnärskap exempelvis här.

”Om inte ordet bröstpump hade varit så fult hade jag skrivit en bröstpumpsdikt.”

bröstpump är rätt för dig

bröstpump är bäst för mig

bröstpump är billigt

bröstpump är rätt för mig

bröstpump är sammansatt

bröstpump är cyborg

bröstpump är relativt

bröstpump är ett mekaniskt hjälpmedel som extraherar mjölk från en lakterande mammas / herdinnas bröst

bröstpump är relationellt

bröstpump är vanligtvis handhållen

bröstpump är tillhandahålla

bröstpump är i handen

bröstpump är bäst för dig

bröstpump är maten

bröstpump är vattnet

bröstpump rekommenderas bara då och då för de flesta mödrar får inte samma kvantitet från den manuella pumpen som från barnet

bröstpump är bäst när det nu finns så många pumpar att välja mellan nuförtiden

bröstpump är vår överlägset mest populära produkt

bröstpump är alltid ett alternativ

bröstpump är det förflutna och framtiden

bröstpump är öppet

bröstpump är kompakt

bröstpump är sinnrikt

bröstpump är inspirerad av naturen

bröstpump är portabelt

bröstpump är dubbelt

bröstpump är den nyaste pumpen

bröstpump är som att köpa en helt ny dator

bröstpump är helt enkelt

bröstpump är idealiskt

bröstpump är att mamman kan pumpa sina bröst

bröstpump är samhälle

bröstpump är du är inte ensam

bröstpump är inget är nytt under solen

bröstpump är solen

Kulturradions Marie Lundström, en av få som insett att poesi kan vara ett alldeles oslagbart samtalsämne, har gjort den hittills finaste och mest originella valbevakningen. I programmet Toppolitiker läser dikt (som sänds i P1 14.03 idag, med repris imorgon 18.15) låter hon representanter för de olika riksdagspartierna läsa Gunnar Ekelöfs En värld är varje människa.

Resultatet är oavbrutet intressant, från de olika sätten att placera betoningen i titeln (EN värld är varje människa, En VÄRLD är varje människa, En värld är varje MÄNNISKA etc) till vilka associationer dess bilder väcker (är ”ångaren” som närmar sig hot eller löfte?).  I en rimligare värld skulle politiker diskutera dikt i radion varje vecka. Inte för att synliggöra poesin, utan för att tydliggöra och berika politiken. 

Vilka som medverkar i Lundströms program säger väl någonting om de olika partiernas relation till skönlitteratur. Alliansens partiledare lyser med sin frånvaro. Antagligen har rådiga pressekreterare valt att skydda Reinfeldt  – mannen med väckarklocka och inget annat på nattygsbordet – och kompani från att göra bort sig.

Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker dock moderaternas människosyn väl. Dikten får henne att bland annat att undra om det inte är så att ”redan i befruktningsögonblicket ställs allt på sin spets och man blir den man blir”. En sådan individualdeterminism får så klart både strukturellt tänkande och fördelningspolitik att verka meningslöst.

Mona Sahlin framstår som den mest passionerade läsaren. Jag har nog aldrig någonsin gillat henne så mycket som i det här programmet. Hennes sätt att släpa rösten genom raderna framkallar en särskild svärta i Ekelöfs ord. Och hennes sätt att tala om denna en av hennes favoritdikter som ”ett blåmärke” man gång på gång behöver vidröra, för att komma i kontakt med ”sorgen som bara drabbar oss, drabbar oss” är klokt och vackert. I relation till poesi visar sig plötsligt Sahlins ovanliga oräddhet för det som är svårt. 

En politiskt nödvändig oräddhet, tänker jag.

Det är dags för en modig melankoliker att leda detta land.

”Suckar, suckar äro elementet,

i vars sköte Demiurgen andas”

Jag tänker på Stagnelius när jag lyssnar på den briljanta Katarina Gunnarssons reportage där hon följer Fredrik Reinfeldt till ett så kallat Nuevoprojekt i Eskilstuna. Arbetslösa ungdomar berättar för statsministern om hur projektet –  som riktar sig till arbetslösa mellan 18 och 29 som länge tagit emot ekonomiskt bistånd och har särskilda behov – räddat dem ur misär och gett dem nya möjligheter. De vittnar om stenhårda barndomar, miserabla skoltider, uppgivenhet. Men framför allt är de stolta över att de övervunnit sina skitvillkor, läst upp sina betyg, ryckt upp sig.

Reinfeldt suckar. Pustar. Suckar igen. Han lyssnar, men vill inte höra, och hans kropps sätt att släppa ut dessa Göran Persson-aktiga suckar förråder honom. 

Stagnelius skriver om makten att begära och tvånget att försaka. Reinfelt begär makten. Och tvingar andra att fortsätta försaka. Sällan har det märkts så väl som i det här programmet, i all stillsamhet kanske den viktigaste och mest avslöjande valbevakning jag tagit del av. Gå in på http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637  och hitta inslaget i högerkanten.

Moderaterna har varit ute och affischerat lite, i Husby och Rinkeby: