Poeten och litteraturkritikern Hanna Nordenhök, som just nu vikarierar på kulturredaktionen, tipsade om sommarläsning i TV4:s Nyhetsmorgon igår, tillsammans med Morgan Alling. Bland annat rekommenderade hon Jaques Roubauds Någonting svart (Rámus) – en av de allra finaste böcker som skrivits i och om sorg. 

Se klippet här. 

Jim Davies Garfield – eller ”Katten Gustav” är en tecknad serie om en man som går omkring i sitt hus och hatar sitt liv. Får omotiverade vredesutbrott, tänker på ingenting särskilt. Han är så oerhört ensam.

Allt han har är husdjuren. En tjock, dryg orange katt och en glad, flämtande, spånig hund. Det är de som gör att han orkar leva. Och som gjort att tidningsläsare orkat betrakta hans liv som frukostbordsunderhållning.

Flera år efter alla andra upptäcker jag det här:  http://garfieldminusgarfield.net/page/104

Dan Walsh har helt enkelt, och smått genialiskt, retuscherat bort djuren och lämnat människan utan dem. Instängd. I avsaknad. En alldeles särskild ensamhet, en alldeles sorglig löjlighet.

I dagens DN hyllar Jan Gradvall (ett av Björn Wimans nyförvärv till kultursidan?) en av sina hjältar – Nick Kent, ”tidernas mest inflytelserika rockjournalist” i en stort uppslagen artikel. Titeln på Kents självbiografi – Apathy for the Devil – låter precis som en gammal NME-rubrik (Kent var, tillsammans med bl.a. Tony Parsons och Julie Burchill, en av de som gjorde New Musical Express till en alldeles avgörande tidning på sjuttiotalet).

Och de beskrivningar Gradvall citerar får mig att minnas varför jag tyckte så mycket om NME när jag läste den på nittiotalet, tjugo år efter Kents och de andras desperata, depraverade storhetsdagar. Bildspråket sprakar på ett särskilt sätt: Paul Rodgers i Free ”var så manlig att han kunde börja en konsert renrakad men ha fullt utväxt skägg när den var slut” och syntpop lät som ”en flock gäss som fiser i en vindtunnel”. Det är som att läsa riktigt överlastad berättande prosa genom ett kalejdoskop, medan man dricker tio öl och dansar samtidigt, i en fläkttrumma. Eller något. 

På The Guardians hemsida kan man läsa den första text jag läste om boken, en sorts inverterad hyllning, där Julie Burchill slår tillbaka mot sin gamla kollega och samtidigt demonsterar att hon fortfarande bemästrar den där elaka NME-metaforiken: ”Cliché is piled upon cliché with all the heavy-handed ill-judgment of a manic monkey constructing a monstrous pousse-café” .

Kent och Burchill är ganska roliga tyrannosaurier i krig om minnena. Två självupptagna ärtor i en skida.  

Kulturredaktionen kommer att markera den stundande högtiden med små musiknotiser. Våra svar på ingens fråga om vilken låt redaktionsmedlemmarna väljer att koka sina påskägg till. Det stod mer stilla än vanligt i huvudet. En perfekt ursäkt för att börja youtuba.

Jag tänkte genast grunge, vilket jag inte kan skylla på påsken, utan bara på min sorgliga uppväxt i patriarkatet. Soundgarden: Jesus Christ Pose var jobbig att återhöra (även om det var nyttigt/konstigt/ på något sätt lite roligt att bli påmind om att videon faktiskt bannlystes från MTV 1992 – jag antar att det inte var stilpolisen som grep in mot Chris Cornells barbröstade utspel i öknen).

Sen Morrissey, I have Forgiven Jesus, för att Morrissey passar till allt, är så bra i prästrock, och har gjort mer för påskens narcisser som popaccessoar än någon annan. 

Patti Smiths Easter pratade alla om. Självklart, och kanske överlägset bäst.

Jag övervägde den kanske mer julbetonade, men vackert släpiga Courtney Love-balladen Never Gonna Be The Same (som jag inte lyckades hitta nån enda video till – synd på så rara, raspiga ärtor). Titeln känns långfredag och Courtney visste att Maria ljög.   

Spänningen är kanske inte olidlig. Men ni kan se hur vi valde i en tidning nära mig inom kort. (Det blev i mitt fall sorgen som fick övertaget.)

Glad Hare.

Lady Gaga och Beyonce som Thelma och Louise, fast glansigare, dansantare, porrigare, roligare, konstigare och mer mordiska. Videon till Telephone, regisserad av Jonas Åkerlund, är barbie girl power-sexploitation när den är som mest oemotståndlig. Jag kan inte sluta titta. 

Och längtar efter att någon ska säga något – bortom ord som catchy, snyggt och grymt – om varför denna popkitch känns så intressant. Lite kontext, analys, s’il vous plaît. Så blir det ännu roligare. 

Den briljanta bloggen Exoskeleton kommer till min undsättning. Johannes Göransson har skrivit ett inlägg betitlat Convulsionography, där han med hjälp av bland annat Jean Genet och Aase Berg, tänker över Lady Gaga-videon. Närmare bestämt det ”spastiska” i den – hur Gaga och Beoynce efter det omotiverade massmordet på vägkrogen liksom börjar röra sig allt mer ryckigt, hackigt, repetitivt. Den cinematiska kroppen spårar ur, rör sig meningslöst; ”slösaktigt”, i en Bataillesk mening. Och blir därför kanske ännu vackrare – Göransson citerar en engelsk översättning av Andre Brétons ord från 1928: ”Beauty will be convulsive or will not be at all”. 

Göransson har uppenbarligen sitt head och sitt heart inte bara på dansgolvet utan också på biblan, och han korsar och klipper ihop dessa platser så fint, smart, generöst, folkbildande. Missa inte!

”We are still learning to be James Joyce’s contemporaries, to understand our interpreter”, skrev Richard Ellman i sin stora biografi James Joyce, som utkom 1959. Sannerligen är det så. 

Och i väntan på Erik Anderssons nyöversättning av Ulysseus kan den läsande allmänheten nu glädja sig åt ett nytt och mycket konkret bevis på att försöken att förstå Joyce, närma honom till oss och oss till honom, pågår för fullt.

Dublinborna och Joyceforskarna Danis Rose och Joyce O’Hanlon har ägnat trettio år åt att läsa och analysera 20 000 sidor manuskript, 60 anteckningsböcker med mera. I sin nya utgåva av Finnegans Wake har de genomfört 9000 små (men enligt förlaget avgörande) ändringar. 

Ett par av dem finns redan i inledningsmeningen: 

1939: ”riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs”.

2010: ”riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodious vicus of recirculation back to Howth Castle & Environs”. 

Det sägs att det här ska vara en ”smoothare”, mer begriplig, version av Joyce stora verk – lite mer whiskey än whisky, kanske.

Hur som helst är det spännande. En riktig fest för nördar. Själv tycker jag vid första påseende att hum, hum är det inte så att det mer korrekta ”commodious” istället för ”commodius” är mindre roligt, mindre talspråkligt och riskerar att sabba någonting av det som börjar pågå mellan ”i” och ”u” för att sedan fortsätta i ”vicus” och ”recirculation”? (Och önskar mig världens längsta sommarlov att ägna åt sådana små förnumstiga funderingar.)

Den nya vakan utkommer i en begränsad och dyr upplaga på Houyhnhnm Press (döpt efter det intelligenta hästfolket i Gullivers resa) i övermorgon och senare i folkupplaga på Penguin (döpt efter simmande fåglar). 

Det blir ingen hovpoesi inom projektet LOVE 2010 och människor är besvikna. I tidningen Vi suckar Nina Solomin: ”Vilken LYRIKLYX det hade varit. Vilken frihetskänsla”. I dagens Aftonbladet skriver Natalia Kazmierska, som i en intervju häromdagen sa att hon inte läser poesi, att hon tycker det är synd att det inte blir någon kärleksallé till kronprinsessans ära. 

Denna längtan efter att det ska strömma kärleksdikter ur träden på Strandvägen. Är det snöyran? Den rojalistiska? Eller mest en fråga om lydnad. 

Poeterna följer inte arbetslinjen. Tjänar inte kung och fosterland. Vill inte leverera dikt när det för en gångs skull finns efterfrågan. Inte tjäna tretusen spänn. De har ingen humor, inga klacksparkar i taket. 

Får man finnas då? 

Jag hoppas det. Men jag är inte säker. 

Vill ni ha dikt? Det finns dikt. Vill ni ha träd? Det finns träd. 

Det finns så mycket man kan göra. 

Beställda litteraturmanifest är inte min favoritgenre  – ofta blir de lydiga svar på redaktörsdrömmar om att litteraturen ska göra sig tydlig, medialt användbar. Men när danska Information nu bett nio författare formulera försök till manifest för ett nytt litterärt årtionde blir jag ändå nyfiken. 

Merede Pryds Helle skriver: ”Man kan säga; i vår tid är den absolut mest radikala handlingen att sätta sig i en stol och läsa en bok”. Hennes manifest är klokt, när det betonar att det är läsandet/läsaren som gör litteraturen radikal. Mette Moestrup förutspår något som den danska litteraturen kanske behöver mer än något annat: ”En ömsesidig mental avpatriarkalisering äger rum, senast 2015. Bokstäverna lyser”.

Men Moestrup nöjer sig inte med det: ”En ömsesidig mental avkolonialisering äger rum, senast 2016. Bokstäverna lyser, lyser.”

De nio manifesten bär alla samma vaga, starka vilja. Litteraturen vill få göra som den vill. Litteraturen vill inte bara vara vara eller tjänst. 

Läs manifesten på www.information.dk

I sin text om kritikens påstådda, eller faktiska, kris (publicerad på Aftonbladets kultursida den 16 januari) ifrågasätter Anders Johansson min formulering om ”den seriösa, komplexa kulturkritiken”.
Han skriver ”När Jenny Tunedal vemodigt konstaterar att ’den seriösa, komplexa litteraturkritiken’har svårt att överleva talar hon förmodligen för de flesta på landets kulturredaktioner. Återigen denna konsensus.”
Värt att notera är Johanssons snillrika sätt att i en mening göra mig till talesperson för de flesta på landets kulturredaktioner för att i nästa mening kunna vända sig emot denna konsensus.
Värt att notera är också ordet ”vemodigt”. Jag skrev så här: ”I den marknadens diktatur som råder har den seriösa, komplexa litteraturkritiken, precis som all litteratur som inte går att förvandla till snabba cash, svårt att överleva.” Visserligen använde jag ordet ”tyvärr” i inledningen till detta resonemang, men jag vill ändå hävda att vemodet finns i betraktarens öga.
Jag är inte i färd med att sörja, jag är i färd med att tänka.
”Seriös och komplex” litteraturkritik är, menar jag, en kritik som präglas av kännedom om författarskapet i fråga, såväl som den samtida litterära kontext boken kommer ut i,  en kritik som grundar sig på en noggrann (och tidskrävande) läsning och som har utrymme och förmåga att tänka över och fördjupa sina värderingar och ställningstaganden.
”Helt enkelt bra recensioner”, som Johansson skriver. Men det är inte så enkelt. ”Helt enkelt bra recensioner” kräver tid, pengar, utrymme, omsorg. Från skribenten, men också från redaktionen.
Johansson skriver att ”naturligtvis är det mesta som produceras, som på alla områden, mediokert – varför skulle litteraturkritikerna vara objektivt bättre än någon annan yrkesgrupp?”
Så avspänd (alternativt uppgiven) är inte jag. Jag vill läsa litteraturkritik som är subjektivt alldeles lysande. Det får jag ofta göra också, inte minst på Aftonbladets kultursida. Men jag vill ha mer. 
Jag avskyr det mediokra.
Och det är inte vemod. Inte heller nostalgi. Det är hopp. Allt annat är för lite.

”Jag är Gunnar Blå” är rubriken på dagens pressmeddelande från Vertigo förlag. Förläggaren Carl-Michael Edenborg meddelar att han skrivit ett kontrakt med deckarförfattaren Gunnar Blå, som innebär att Edenborg har ”rätt att i alla offentliga sammanhang – intervjuer, uppläsningar, statsbesök, signeringar, frågesporter, fotograferingar, välgörenhetsgalor, prisutdelningar osv – uppträda som Gunnar Blå.”

Kontraktet kommer lägligt, eftersom Blå i dagarna släpper sin nya bok Övervakningen: minnet av dig. Och måste naturligtvis betraktas som en eftergift för ”medierna [som] kräver personligheter som kan visas upp” – vilket Edenborg också skriver i pressmeddelandet. 

Det måste kännas lite pressande. Att uppträda som Sveriges grymmaste (och kanske minst empatistörda) deckarförfattare i Malousoffan, Singing Bee, Babel, Skvalan och allt vad det kan tänkas bli. Men en man måste göra vad en man måste göra för att sälja böcker. 

Jag blir avundsjuk på Gunnar Blå. Jag vill också ha en ställföreträdande människa, med personlighet och allt.