Dagen före dagen och det är ingen idé att försöka tänka eller skriva. Jag försöker ändå.

Dagen före dagen, julen julen julen står för dörren, släkten, alla ljusen brinner, släck dem inte.

För där ljuset är där är det jul och människor. Julen är en tid för människor. För att umgås med människor. Eller för att läsa. Eller: att läsa är också att umgås med andra människor.  

Ett alternativ är att , som Björn Wiman rekommenderar i Expressen idag, högläsa Viktor Rydbergs Tomten för en motsträvig familj. En dikt om en ensam liten outsider-man i snön. Varför inte. 

Mitt förslag är att tystläsa.  

På bloggen Exoskeleton http://exoskeleton-johannes.blogspot.com/ finns en text med titeln The ”Future” of ”Poetry” av Joyelle McSweeney. Späckad med tankar som räcker hela dagen, helgen, ännu längre. Vränger hjärnan och begreppen ut och in. Skapar en känsla av att det finns framtid, och poesi, på andra sidan helgerna. 

Den börjar så här: ”Becoming a mother made me a goth. Becoming a mother, and nearly dying in the process, and wondering for 10 months if the body inside me is alive or dead, and comcomitantly, if I would also kill myself if I learned it was dead, then holding it and realizing what a very minor and insubstantial gate a six pound infant is onto some kind of Hades – well, it rendered life on earth a kind of Hades. A kind of vista on death.”

Komplettera essän med Aase Bergs diktsamling Loss. 

Läs till Marias och alla andra mammors ära. 

Helena Eriksson får alltså Aftonbladets litteraturpris 2009. En mycket värdig vinnare. Om ni inte har läst henne är årets diktsamling, Logiska undersökningar, faktiskt en mycket bra plats att börja. För att sedan fortsätta och fortsätta. Hon tillhör de poeter man inte blir färdig med, vilket juryns motivering också försöker uttrycka. 

Någon som har uttryckt sig mycket väl om Erikssons författarskap är vår litteraturkritiker Hanna Nordenhök, som i somras skrev en lång text som fick rubriken Allt är dräkt. Läs den på:

 http://www.aftonbladet.se/kultur/article5743668.ab

Imorgon delas Aftonbladets litteraturpris ut. Vem som blir nummer femtiotre på den mäktiga lista som innehåller namn som Tomas Tranströmer (redan andra året – 1958!), Willy Kyrklund (1959), Birgitta Trotzig (1961), Lars Norén (1971), Göran Sonnevi (1972), Eva Runefelt (1978), Willy Granqvist (1982), Mare Kandre (1991), Ann Jäderlund (1992), Steve Sem-Sandberg (1996), Lotta Lotass (2001) och Sara Stridsberg (2006) avslöjas i morgondagens blad. 

Som vanligt har juryarbetet bjudit på lyxigt vindlande, ingående samtal om den nyskrivna litteraturen. Romaner och diktsamlingar har vänts och vridits, flugit som slagträn i luften, hissats och dissats. Till sist visste vi precis. 

Och i morgon offentliggörs alltså vem som får priset som består av 50 000 kronor och en hel massa ära och som sedan 1957 delas ut ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”.

Missa inte. 

Ikeas nya reklamfilm: En mamma får en smörkniv av sin lilla son, han har täljt in ordet ”Mama” (som i tidskriften) på den och modersögonen immar av rörelse: ”Ära vare gud i höjden, denna har han gjort i slöjden”, liksom. Men sonen är ett barn av sin tid – inte producent utan konsument. Han har varit på Ikea och köpt ett helt gäng smörknivar av trä för en billig peng, och så ristat lite i en av dom, för en mer personlig touch.

Det känns lite som Ikeas version av Lukas Moodyssons Mammut. Den där avgrunden av skillnad: hur ”våra” barn inte har tid att slöjda, medan andra barn jobbar för brinnande livet i fabriker någonstans långt bort från den svenska julklappsutdelningen. 

”Ikea fixar julen”. Men inte stämningen. 

Läs Mikael Nybergs artikel om familjeföretaget och rikedomarna på morgondagens kultursida. 

Juryn är tillbaka och följande böcker tävlar om Nordens största litterära pris. 

Danmark:

Peter Laugesen: Fotorama (diktsamling, Borgen 2009)

Ida Jessen: Børnene (roman, Gyldendal)

Finland:

Sofie Oksanen: Puhdistus (roman, WSOY)

Monika Fagerholm: Glitterscenen (roman, Söderströms/Albert Bonniers)

Island:

Einar Kárason: Ofsi (roman, Mål och menning)

Steinar Bragi: Konur (roman, Mål och menning)

Norge: 

Karl Ove Knausgård: Min kamp 1 (roman, Oktober)

Tomas Espedal: Imot kunsten (notatbøkene) (roman, Gyldendal)

Sverige: 

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lódz (roman, Albert Bonniers)

Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (diktsamling, Albert Bonniers)

Färöarna:

Christina Ouzounidis, verksam vid den enda teater jag verkligen skulle vilja gå på – Teatr Weimar i Malmö – får årets Henning Mankell-stipendium på 100 000 kr ikväll. Ett pris som tillkommit inte till Mankells ära, utan med pengar han donerat för att stötta dramatiker ”som genom sitt arbete visat socialt och politiskt engagemang samt intresse för Sveriges förhållande till omvärlden”. Jag tycker det är storslaget.  

Juryn, Sveriges Dramatikerförbund, har skrivit en både pampig och innerlig motivering till årets val: ”De stora ordkaskadernas mästare formar sina argument med hetta, djup och engagemang. Hon tömmer språkets på dess makt och egentliga innebörd, och avslöjandet av vad det rymmer, drabbar oss som stumma vittnen, skakade i vårt innersta.”

Jag har inte sett en enda pjäs av Ouzonidis, men brukar ofta gå in på Teatr Weimars hemsida och läsa längtansfullt om det hon gör, beundra titlar som Håll dig på din cunt eller Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån, hitta rader som de här, ur Ordet – kött. 

”Om en säger mig att jag är lärd, snäll, vacker, galen eller modig, vad har det med mig att göra? Om alla säger mig att jag är lärd, snäll, vacker, galen eller modig, vad har det med mig att göra?

Identifikation är svaghet, bekvämlighet, en sorgligt missanpassad anpassningsförmåga som ratar livet och dess oändliga möjligheter.”

Snart måste jag se hennes ord i verkligheten. Tills dess gratulerar jag. 

Återigen förfasar sig svensk media och politiker över att grisar behandlas illa i djurindustrin. Och den här gången kan vi inte bara muttra att danskarna nog alltid varit lite slappa och sadistiska i sin djurhållning, för nu är det faktiskt ”våra egna” svenska bönder (till och med en som sökt fru) som låtit grisar leva under förfärliga förhållanden. Som vanligt möts avslöjandena av storögd bestörtning: ”Oj, så hemskt” ”Vi visste ju inte”. Men om vi inte visste det här, vad exakt var det då vi visste? Hur många köttätare har någon aning om under vilka förhållanden djuren de tuggar i sig har levt och dött? 

”Du vet väl inte om Kalle Karlsson är en hyvens grisbonde eller inte”, som Karin Ahlborg skriver i dagens Aftonbladet. Hennes slutsats är att ”konsumentmakt inte existerar när det gäller griskött”. 

Hon har rätt, men ändå fel. Det är lätt att ta den där makten. Ät inte grisarna.  

I Vi läser läser vi artikeln ”Ett litet rum för poesi” av Anne-Marie Körling – en text om att läsa på toa. Och om ett smidigt sätt att lära sig dikter utantill – sätt upp dom på dass så sitter dom i huvudet så småningom. Jag vet precis vad skribenten menar och har provat många gånger. I ett hus i Malmö satte jag upp T.S. Eliots The Hollow Men på den silvriga toalettväggen och alltsedan dess är den en av de dikter jag känner mig mest intim med. Tyvärr lärde jag mig dock aldrig riktigt hela. Ty mitt minne är kort och min matsmältning hastig. 

Mistah Kurtz—he dead.

      A penny for the Old Guy

      I

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

      II

Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

      III

This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

      IV

The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

      V

Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
                                For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
                                Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
                                For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

”I have been to hell and back. And let me tell you it was wonderful” broderade Louise Bourgeois på en blårutig näsduk. ”Jag känner att jag behövs” fick alla deltagare i Malin Arnells konstverk som var en syjunta sy med blodröda bokstäver på vitt.

Birgit Engströms pappa dömdes för spioneri 1952, när SÄPO:s hetsjakt på kommunister pågick som värst. I ett avsnitt av P1-programmet Tendens berättar hon om hur hon äntligen har broderat sig fri. 75000 stygn ingår i hennes korsstygnsdukar om den så kallade Enboms-processen, där pappan dömdes mot sitt nekande och den trettonåriga Birgits eget liv föll i bitar. Inte förrän drygt femtio år senare började hon närma sig sin sorg, handgripligen. I flera år steg hon upp i gryningen och tillbringade timmar med att sy, eller som hon säger, ”skriva”, vandra omkring, gråta. Ett mäktigt minnesarbete där hon aldrig slutade trä nålen rakt in i såren. På frågan om varför hon sydde istället för att skriva på papper svarar hon helt enkelt: ”Det är roligt att sy”. 

Hon pratar om sin sorg och sitt arbete så att det inte går att slita öronen från radion. Nålen genomborrar och helar, broderierna lyser fast jag inte kan se dom. Och jag tänker på Lenke Rothmans ord ur boken Stygn: 

”Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop.”

Missa inte Tendens samtal med överlevnadsbrodösen Birgit Engström. Det sändes första gången den 10 november och går att höra via webben nu. 

Årets Mare Kandre-pris delades ut på Stockholms poesifestival igår, och vinnaren är Jonas Brun. Han får priset för sin tredje bok, den prosalyriska Det amfibiska hjärtat. Jag tycker väldigt mycket om den boken. Ett slags lyriskt bestiarium där ensamheten breder ut sig i språket och människosorgen är torr som riktigt kall snö. Missa inte.