I början av november, när det lackar mot totalt jävla mörker, infaller den nordiska poesins sommar – det är festival nästan hela tiden, som om Way out west följdes av All Tomorrow´s Parties och sedan Roskilde under en och samma vecka. 

Jag kom hem från Way out west-varianten i söndags, lyckliggjord av Ann Carson, Lotta Lotass, Fredrik Nyberg och många andra. Göteborgs poesifestival är genomarbetad, trivsam och samtidigt rätt hardcore – poesin får breda ut sig i tiden och rummet, utan att någon ber om ursäkt för det. 

Audiatur i norska Bergen, som jag tyvärr aldrig besökt, verkar spela i en helt egen liga. Att döma av den tegelstensliknande katalog de släpper i samband med festivalen är det här en sorts stenhård, underbar och utmattande biennal för de riktigt dedikerade. I årets program deltar svenska poeter som Mara Lee och Helena Eriksson tillsammans med internationella briljanter som Claude Royet-Journoud, Anja Utler och Marie-louise Chapelle. Med flera, med flera. 

00tal, som arrangerar Stockholms poesifestival, satsar på den stabila, personliga mixen: lite poesi följs av dans/musik/nycirkus som följs av lite mer poesi som kanske följs av pop eller confetti. En känsla av man vill ge något till alla – ibland funkar det eklektiska,  ibland resulterar det i att ingen riktigt får någonting.

I år är line-upen ovanligt stark. Två kenyanska poeter, Shailja Patel och Ngwatilo, samt ett antal svenska – däribland Ann Jäderlund, Sofia Stenström, Staffan Söderblom och Johannes Anyuru. Plus bland annat en ”kärleksarmé”. 

Det börjar på Dramaten klockan 18 och kunde jag skulle jag vara där. Men jag läser poesi på annat håll. Poesi är nästan det enda som hjälper mot november. 

Den danske författaren Christian Yde Frostholm distribuerar idag med hjälp av ett gäng kollegor ett flygblad på tågen i Köpenhamn med omnejd. Novellen Followers beställdes av DSB, den danska motsvarigheten till SJ, och skulle tryckas i stolficksmagasinet Ud & Se, som varje månad gör en viktig insats för den danska samtidslitteraturen genom att trycka en nyskriven skönlitterär text av en dansk författare.

Yde Frostholm fick dock nobben, eftersom han vägrade att ändra en mening i sin novell. Meningen som gick över gränsen lyder:

”Man kunne overveje, om det overhovedet er forsvarligt at beholde et tog i rute, når lyset er gået i samtlige vogne.”

DSB försvarar censuren med att Ud & Se måste ta hänsyn till de människor som arbetar i DSB:s tåg, för vilka exempelvis frågor om säkerhetsprocedurer är verklighet, vardag och allvar. 

Yde Frostholm och hans kollegor besvarar denna urspårning med ”Operation Virkelig, Hverdag og Alvor” – eftersom litteratur och konstnärlig frihet är verklighet, vardag och allvar för dem.  Alla uppmanas att ladda ner hans fina novell om statusuppdatering som samtida ritual, skriva ut den och sprida den på de danska tågen. ”Jeg er selv ret overbevist om, att Ud & Se:s læsare er i stand til att gennemskue, at det drejer sig om en tanke i en fiktiv tekst”, skriver han på sin blogg http://afrivningsblog.blogspot.com/ 

Läs den farliga novellen på http://www.cyf.dk/followers/

”Om Sverige är ett värde i sig, om vi upplever det som en av våra främsta livsuppgifter att vidmakthålla svenskheten, att bevara sambandet mellan svenskheten och det stycke jord som en gång blev vårt, då framstår de hysteriska försöken att bromsa repatrieringen som ett förräderi mot Sverige. Folkmordsdefinitionen måste omformuleras så att den sätter folkets kultur i fokus och således inbegriper angrepp på vårt kulturväsen. Främlingens liv får aldrig jämställas med nationens.”

Raderna är hämtade ur den novell som Andrzej Tichy, på uppdrag av Sydsvenskans kulturredaktion, skrivit om ett framtida sverigedemokratiskt Sverige. Tårtkalas i afgrunden går rakt in i ett triumfatoriskt, sverigedemokratiskt språk och skriver fram en liten värld i ett litet nordligt land år 2040, där fosterlandskärleken och rationaliserandet av grymhet går hand i hand. Dystopin kan tyckas svavelosande satirisk, men den har välbekanta drag. Det där bevarandet av sambandet mellan svenskheten och det stycke jord som en gång blev vårt pågår redan hela tiden, varje dag. Och det finns ingen anledning att tro att mänsklighetens framtid inte ska bli lika mörk som vårt förflutna när vårt nu är lika mörkt som någonsin. 

Novellen finns att läsa här.

28 poeter har fått ett brev där dom ombeds skriva kärleksdikter till Kronprinsessan V och hennes blivande man. Jag är tydligen en av de 28. Fast jag har inte sett något brev, lita inte på posten, lita inte på någon som säger att du är en av de 28, lita inte på ordet ”poeteliten”.

Aftonbladet rapporterar på nätet och kompletterar med ”strofer ur legendariska svenska kärleksdikter”. Valet av Fröding känns inspirerat: 

”Jag köpte min kärlek för pengar,

för mig var ej annan att få,

sjung vackert, I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.”

”Alla gifta kvinnor är horor”, som Valerie Solanas skaldade. 

Jag gillar litterära skyltar. Det blinkar ofta till i mig på olika platser i Stockholm, som Sockenplan (Marie Silkeberg-skylten), Sätrabadet (Lars Mikael Raattamaa-skylten), Myrorna på Hornsgatan (Petter Lindgren-skylten), Globen (Jörgen Gassilewski-skylten), Hagaparken (Katarina Frostenson-skylten), Storkyrkan (Birgitta Trotzig-skylten), Lundagatan (Lisbeth Salander-skylten), och så vidare och så vidare. Staden är liksom också en bok. 

Det finns dessutom sjuttio faktiska, för alla synliga, litterära skyltar i huvudstaden. Imorgon invigs, med pompa och ståt får man förmoda, den sjuttioförsta, som är tillägnad Lennart Hellsing och kommer att sitta i Blåsut.  

Årets svenska barn-och ungdomsbok:

Zulmir Becevis: Svenhammeds journaler (Alfabeta)

Elvira Birgitta Holm: Månskensvargen (Bonnier Carlsén)

Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman: Skriv om och om igen (XPublishing)

Pija Lindenbaum: Siv sover vilse (Rabén och Sjögren)

Cilla Naumann: Kulor i hjärtat (Alfabeta)

Sofia Nordin: Natthimmel (Rabén och Sjögren)

Jag vet så lite om dom här böckerna, men jag vet att Skriv om och om igen hade gjort mig väldigt lycklig (och kanske lite rädd – alla verkar så kloka och lyckade) om jag ens hade kunnat drömma om den som trettonåring.  

Årets svenska fackbok:

Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen: Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890-2010 (Forskningsrådet Formas)

Karin Johannisson: Melankoliska rum (Albert Bonniers)

Lena Sundström: Världens lyckligaste folk (Leopard)

Johan Svedjedal: Frihetens rena sak (Wahlström & Widstrand)

Elisabeth Åsbrink: Smärtpunkten (Natur & Kultur)

Brutus Östling och Susanne Åkesson: Att överleva dagen (Symposion)

En större spridning bland förlagen i fackboksgenren, med andra ord. Jag vet inte vad jag ska hoppas. Saknar Gellert Tamas De apatiska på listan.

Nomineringarna till årets Augustpris är klara.

Årets skönlitterära bok kan bli:

Eva Adolfsson: En liten historia (Albert Bonniers)

Johannes Anyuru: Städerna inuti Hall (Norstedts)

Per Agne Erkelius: Hotel Galicja (Norstedts)

Aris Fioretos: Den siste greken (Norstedts)

Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (Albert Bonniers)

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz (Albert Bonniers)

Jag noterar ställningen: Bonniers – Norstedts 3-3. För övrigt hoppas jag på Ann Jäderlund. Inte bara för att hon är poet, och inte heller för att hon är en av de största svenska poeterna, utan för att just den här boken är alldeles häpnadsväckande lös och vild och modig. Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är precis som sin titel; förtvivlad och ömsint, bråddjup och helt enkel. 

”I ett alltmer integrerat Europa är svenska medier fortfarande i huvudsak nationellt orienterade. Med undantag av den nordiska utgåvan av Le Monde Diplomatique arbetar inga svenska tidningar eller tidskrifter aktivt för att inlemma europeiska perspektiv i det kulturella samtalet. X svarar på denna isolation med nätsidessatsningen X Europa, möjliggjord med hjälp av stöd från institutionen Fritt ord.”

Nej, jag bara skojade. Såna kulturelitistiska satsningar har vi ju inte i det här landet. Byt ut ordet ”svenska” mot ”norska” och X mot Vagant. Besök sedan den digra, pigga och sällsynt intelligenta tidskriften Vagants hemsida www.vagant.no. Läs Barbara Vinkens essä For alltid døtre om Rebecca Martin, Maria Sveland och Tracey Emin, läs Ruth Klüger om Herta Müllers senaste bok Atemschaukel, läs Jenny Diski, Mircea Cartarescu, med flera. Alla fint översatta till ett språk nära dig. 

Aftonbladet ska om drygt ett år flytta till Kungsbrohuset – ett skinande nytt supermodernt hus mitt i Stockholm, som tydligen värms upp av de människor som passerar Centralen.

Jag längtar. Att äntligen få kroppsvärme. Att verkligen få sitta i ett glashus och kasta sten.