Björn Wiman, kulturchef på Expressen, är upplivad över att jag är ledsen över Bokhoras Album: ”ett rörande exempel på den specifika svenska litteraturmasochismen” skriver han.

Själv skrattar Wiman kanske hela vägen till internetbokhandeln, oavsett hur urvattnat det offentliga samtalet om litteratur blir. För det är väl så det är om man alltid gillar det som nästan alla andra gillar eftersom det är bäst eftersom de allra flesta gillar det så mycket – av fri vilja, så klart.

Jag är naturligtvis inte glad för hans skull.

Ett smakprov,  ur essäboken Der Teufel sitzt im Spiegel:

”Innan jag skriver en mening betraktar meningen mig. Jag börjar skriva den när jag tror mig veta hur den ser ut. Men varje gång visar det sig att jag inte på långt när vet hur den ser ut när jag tror mig veta det. Jag måste söka och söka. Ständigt söka nya ord och nya ordföljder för att träffa det som meningen består av. För att sätta ihop meningen så som den ser sig själv.

Det är en lögn om jag inte skriver meningen så som den uppfattar sig själv. Lögnen förblir inte tyst. Det är en lögn som skriker. Det är som när man ser någonting och påstår sig se något annat. Det märker man själv, det märker framförallt meningen, och den visar det inte bara för mig, den visar det för alla som läser den, att den inte är sådan som den ser sig själv. Alla som kan läsa märker det.”

Herta Müller

Jag har inte blivit så glad sedan Jelinek. Precis som den gången handlar det om en författare jag inte läst så mycket av. Men det jag har läst, som Hjärtdjur (1996) och Redan då var räven jägare (1994), har golvat mig.

Müller är inte bara en fenomenal stilist, vars prosa är skärande vacker och skarp, utan en författare vars berättelser om förföljelse och exil angår många människor. Och hon är dessutom en sällsynt skarp person. 

Jag minns poesifestivalen i Trondheim för två och ett halvt år sedan. Herta Müllers alldeles lysande närvaro. En blick skärpt av erfarenhet och intelligens. En precision i varje ord som kom ur munnen. 

Hon talade om rädsla. Om språket som maktmedel och som medel. Om skrivandet som vägen ut ur en rädsla för själva språket, så som det ter sig i händerna på förtryckare. Och hon talade om förföljelse och exil, om sin egen konkreta erfarenhet av att censureras och förbjudas. Om vad som händer med människor som lever under ett hårt, hårt tryck. Grannar som anger varandra, misstänksamheten och paranoian som sprider sig. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var hur Müller insisterade på att prata om verkligheten, stanna där, på ett sätt som kändes sällsynt och sällsynt gravallvarligt. Denna stora stilist ville inte prata så mycket om hur hon skriver, hon ville prata om vad hon skriver, och varför. För att berättelserna om att vara ”den andre”, den förföljda, den utsatta, måste berättas och måste läsas. 

Jag hoppas att alla kommer att göra det nu.

Jag minns också min norska väns katt. Hon hette Herta Müller och var nattsvart och sprang ut i natten och försvann.

Sist ut i montern: ett gästspel från tidskriften Ord & Bild. Redaktionssekreterare Martin Engberg intervjuade konstnären och poeten Leif Holmstrand. Han berättade bland annat om sitt alter ego Anna-Maria Ytterbom och läste ur hennes kommande bok: 

”Inget rotsystem och inget nervsystem och inget språk är inte möjligt”

Det ryktas att Palle Sigsgaards diktsamling Glittrande damm dansar har blivit stulen. Det ryktas om manshöga rävar och kaniner, om pappdockor i form av Göran Greider. Det ryktas om ett sista skälvande montermingel innan det så kallade ”Dödens tåg” avgår från Göteborgs Central 17.42. 

”Dom vill ju vara bokhora”, säger Johanna Ögren från sajten bokhora om Dagens Nyheters Boklördag i vår monter. Kanske vill Dagens Nyheters kultursida också vara Dr Phil. Jag har svårt att se någon annan förklaring till att de på dagens kultursida tagit steget från att recensera konstverk till att recensera människor. 

Rubriken för dagens sista punkt var ”författare vs. journalister”, tanken var att Alex Schulman och Ebba von Sydow skulle representera de författande journalisterna men eftersom ingen av dem dök upp fick i stället Anders Rydell och Eric Schüldt, som bjudit in, dela rollen som utfrågare och motpart. 

Författarna Susanne Axmacher och Jerker Virdborg svarade på relevanta frågor som varför Virdborg släpper sin femte bok men har sin första releasefest, vem som ska bryta ner författarmyten och huruvida förlagen har en lömsk plan med att ge ut författare som kan vara sina egna mediastrateger.

Alice Eggers

Gudrun Schyman är i montern. 

Äntligen. 

Nu är de slut. Tunedals timme nr 3 med Johannes Anyuru och Helena Eriksson blev ett samtal bland annat om sanning, precision och poesi. Och om den i höstmanifesttider så aktuella ”berättelsen”. Berättelsen som tröst, berättelsen som förlåtelse, berättelsen om oss själva och världen, som vi använder för att stå ut. Det problematiska i det. Eftersom vi måste leva också i det otröstliga. 

Jag önskar att jag hade spelat in vartenda ord. 

Magnus Haglunds nya Åke Hodell-bok med den kärnfulla titeln Åke Hodell firades på Valand igår. En skum tillställning där ljud och ord krockade i halvdunklet. Björn Granath – med pannlampa och notställ – framförde klassikern General Bussig strikt enligt Hodells partitur. Det var brutalt och genialt. Jag trodde inte det var möjligt att få språk att låta så. Det gjorde lika ont i öronen och hjärtat som My Bloody Valentines spelning på Way out west i somras. Den 18 november gör han det igen på ABF i Stockholm. Det kommer att vara oförglömligt.

Jenny Tunedal