Aftonbladets monter tillhör mässans mest välbesökta. Utom ibland, när fiskargubbeMarx tornar upp sig i ensamt majestät och mattan lyser stor och röd och tom. Det är så luftigt, för en stund. Denna tömning brukar sammanfalla med att undertecknad läser poesi. En märklig, årligen återkommande upplevelse, en sorts performance där skrivandets situation realiseras framför mina ögon. Jag läser för tomma stolar.
Jenny Tunedal
Göteborgspostens litteraturpris går i år till Kerstin Norborg, som i våras gav ut sin femte bok, romanen Kommer aldrig få veta om hon hör (Norstedts) en roman som undersöker relationen mellan minne, berättelse och sammanhang. Kanske minns vi för att vi vill tillhöra någonting, som kan vara en familj. 
Norborg började som poet, hon debuterade med diktsamlingen Vakenlandet 1994 och även hennes prosa har en sorts avklarnad närvaro som man kan kalla lyrisk. Det är ”för att hon med vardagsvacker högtidlighet och smygande humor utmanar tillvarons alla tvivel, och fyller de mänskliga tomrummen med ett sällsynt minnesrikt språk” som hon nu får priset.
Vi gratulerar!
Jenny Tunedal
”reklam/propaganda/politik/religion/undervisning/natur/ungdom/musik/film/konst/teater/vuxen/med mera/maskineriet”
Något som skulle kunna vara en sammanfattning av mässan hittar jag i Christina Kullmans poesibok Print (OEI Editör). Vid 18-tiden i eftermiddag ska hon läsa i den numera bakåt och vänsterut flyttade (efter åtta år ligger den inte längre på höger sida när jag ilar alternativt hasar in på mässan; förändring, förändring, förvirring) där OEI, Glänta, Vertigo, Pequod, Axl Books kränger några av mässans något mindre kommersiella produkter.
”det är vi / här i rummet / vår tid / inom de väggarna
vi kommer att göra saker här”
Jag vill vara där när det händer.
På väg till mässan får jag höra att Rum för poesi ligger i ett annat rum i år. Ett mindre så klart. Smalare, antagligen. Det känns tråkigt tidstypiskt. Det var något med det där rummet;rösterna satt i väggarna, ekot av elefanterna och debutanterna fanns kvar i luften. Men vad är en bal på slottet när det kryllar av roliga namn i programmet: Fredrik Nyberg, Helena Granström, Lennart Hellsing, Ida Linde, Eva Ström, Bengt Emil Johnson, litteraturkollektivet G=T=B=R=G, LT Fisk. Och mitt eget – varje dag mellan 15 och 16 kommer jag försöka föra samtal om poesi med mina gäster: Marie Silkeberg, Amelie Björck, Elise Ingvarsson, Hanna Nordenhök, Johannes Anyuru, Helena Eriksson Det kallas för Tunedals timme och äger rum i sal R:2. Rummet må vara krympt, men tiden bär mitt namn.
Jenny Tunedal