1. Prince. Kanske inte fullt så magiskt som de riktiga recensenterna hävdar, men ändå totalt jävla skitbra. Kul också att ha varit på en konsert som redan mytologiseras. Har inte hänt mig sen jag var tonåring och såg Bob Marley på grönan och Springsteen på hovet.

2. Jayhawks. Högkvalitativ americana av världens bästa lilla band.

3. Pulp. Jarvis, så smart, så mycket entertainer. Bitvis glimrande, bitvis tråkigt. Låt oss ta det för vad det är.

4. Thåström. Sveriges enda rockstjärna. Årtionde ut och årtionde in. Men sluta banka på den där triangeln.

5.  Kanye West. Ok, rapparen har inte uppträtt än, men alla säger ju att han är så bra. De har säkert rätt. Själv är jag för dum för att fatta.

Oisín Cantwell

Jayhawks, detta fantastiska lilla amerikanska rockband, hade inte världens lättaste uppgift på Way out west. Att på lördagen öppna en av de stora scenerna och spela inför en loj publik som inte riktigt fattar vad den lyssnar på är inte helt idealiskt.

Men Gary Louris och Mark Olson, som återvänt till Jayhawks efter en soloutflykt, och deras kompisar är inte musikerna som deppar ihop bara för att de inte spelar i sin rätta miljö, inför 900 entusisaster på en klubb. Därtill är arbetsmoralen för hög – i stället för att ställa in då trummisen av familjeskäl tvingats flyga hem till USA ordnar de fram en norsk ersättare på ingen tid alls.

De bjuder ur hela sin katalog.  ”Blue”, ”Mrs Williams guitars”,  ”Take me with you when you go”, ”Bad Time”. Några av de nya låtarna från ett kommande album tyder dessutom på att jakten på den perfekta sången fortsätter.

Ok, vare sig Louris eller Olson har väl direkt samma utstrålning som Prince, men det är nog lika bra. Deras finstämnda kvalitetsrock och stämsånger skulle bara bli knasig av att belastas av den sortens magnetism.

Konserten är över på en föredömligt kort timme. Och visst finns det människor i publiken som fattar, även om de är skandalöst få.

Oisín Cantwell

Jag blev tristast i världen utan att ens märka hur det gick till, men det gör mig ingenting. Tvärtom, så skönt att slippa vara arty farty och i stället tycka om att vare sig Thåström eller Prince krånglade till det i kväll på Way out west. 

Thåström, med ett ansikte som inte verkar kunna åldras och bästa svenska rockrösten, blandade och gav. Bäst fungerade ballader som ”Fan, fan, fan”, ”Långtbort” och ”Kort biografi med litet testamente”. Och trista gamla ”Du ska vara president” var i sitt neddragna tempo plötsligt briljant.

Han ägnade sig åt det han ska ägna sig åt. Stadiumrock. Ofta bra sådan. Den gamle punkikonen har alltid haft betydligt mer gemensamt med en Springsteen än en Rotten. 
Bortsett då från det stundtals gräsliga 90-talet då han bodde i Amsterdam och gjorde gnisslande mangel med slagborrar och gick vilse i svårmod.

Visst, han försöker ännu lite. Han bankade ibland på en dum triangel och de stora videoskärmarna visade interiörer från skitiga fabriker. Delar av den unga, glada publiken från Robyns konsert flydde förskräckt. 
Men han avslutade slugt och publikfriande med en majestätisk, akustisk ”Die Mauer”, Ebba Gröns epos. Bra där, Pimme.

Även i sina mest jobbiga stunder var Thåström dock närmast mainstream jämfört med Prince, snillet som skrev de fantastiska låtarna och hänförde miljoner tills han en dag tröttnade och förvandlade sig till en knäppgök som flydde från allt, till och med sitt namn, och började ge ut instrumentala trippelalbum som inte gladde någon, allraminst direktörerna på skivbolaget.

Men nu är den lille mannen åter i god 80-talsform. Han var kvällens sista akt, uppträdde inför den största publiken och inledde med partymonstret ”1999”.  Hitsen avlöste skamlöst varandra. ”Lets go crazy”, ”Purple” Rain, ”Raspberry beret”, ”Nothing compares to u”, ”When doves cry”. Och så vidare. Det mesta var lysande, några låtar dock för korta och för forcerade i medleys.

Prince är ett unikum. Det sägs att han repat in 300 låtar till den här turnén. Han jobbar stenhårt på scen, dompterar publiken, skriker ”Sweden” var och varannan minut, är en entertainer av ett slag som inte längre finns. Han verkar ha kul. Fansen äter ur hans händer.  Femtioelva extranummer. Det är magiskt.

De har en hel del gemensamt, herrar Prince och Thåström. Lika gamla, så när som på ett år. De har fattat att skivor inte längre säljer, att de måste ut på vägarna för att tjäna pengar. De har till slut fattat att både de själva och resten av världen tjänar på att de ger publiken det publiken vill ha. De har fattat att det är läge att börja samla ihop till ålderdomen.

De har kort sagt begripit att det är lika bra att vara bra.

Det är det här som gör mig trist. Att jag inte längre vill veta av artister som utmanar mig, som kräver för mycket. Underhåll mig. Det räcker. Låt någon annan vara den store konstnären.

 Nu väntar jag på att Dylan, den störste av dem alla, ska förstå hur jag vill ha det. Jag kan ännu drabbas av mardrömmar om en spelning i Globen, då jag insåg att Mr Zimmerman sjöng Blowing in the wind först då han kom till refrängen.
Oisín Cantwell

Okej, jag vet, så många tävlar i att hylla dig, men det kan inte hjälpas, du är det första jag lyssnar på på årets  Way out west och du är ju riktigt fantastisk mest hela tiden.

Energin, den roliga robotdansen. Och framförallt: låtarna. Publiken är stor och du hänför den.

Visst, lite saggigt några gånger. Och Teddybears hemska ”Cobrastyle” behöver jag aldrig mer höra, men ändå.

Sviten ”Be mine”, ”Hang with me” och ”Every heartbeat” förlåter precis allt, inklusive att du och dina långhåriga musikerpolare trängde er före mig i kaffekön på Arlanda tidigare i dag.

Oisín Cantwell