Alla Sveriges makter har förenat sig till en helig hetsjakt mot liberalismen: postmodernister och miljöpartister, marxister och socialdemokrater, akademiker och kulturskribenter.

Ja, antiliberalismen är verkligen utbredd om man får tro den gamla Dagens Nyheter-redaktören Svante Nycanders två långa texter på tidningens debattsida (18, 19 juli).

Värst av alla är idéhistorikern Sven-Eric Liedman, som indoktrinerat generationer av studenter i marxismens onda lära och aldrig missat ett tillfälle att bakdanta eller osynliggöra liberaler. Inte konstigt att Nycander känner sig hotad, särskilt när DN:s egen kulturredaktion liksom spottar ur sig det förhatliga l-ordet.

Men kanske borde han fråga sig, varför de liberala galoscherna verkar passa så få?

Det är kanske inte så mycket dess segrande idéer – ingen är ju, som Nycander själv skriver, emot vare sig de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället . Kan det vara realliberalismen? Stödet åt amerikanska anfallskrig, massövervakningen, fackföreningshatet, besattheten av att disciplinera de svaga i skola och arbetsliv? Eller så här: när liberalerna börjar bete sig lite mer som liberaler brukar se ut i skolböckerna kan de kanske få kamrater de inte trodde de hade.

Vad DN kultur beträffar behöver Nycander nog inte oroa sig. Ett gäng antiliberala gnällpellar har ju redan slutat. Och nye kulturchefen Björn Wiman ska nog nedkämpa de sista också. Så blir det Astrid Lindgren och boklistor för hela slanten.

Kanske är det hettan som väckt de kreativa andarna ur deras reglerade tillvaro, för i gårdagens Expressen iscensätter kulturskribenten Dan Hallemar onekligen ett, tja, nydanande journalistiskt formexperiment. 

Hallemar besöker Vällingby och funderar över folkhemssverige, socialdemokratin och Mona Sahlins märkesväska och sådär. Mot slutet får han syn på två män i en bil. Den är försedd med wunderbaums, männen äter glass och bläddrar i en Clas Ohlson-katalog. Om , skriver Hallemar, de två männen är socialdemokrater hörs följande replikskifte därinne i den solvarma Volvokupén . Och så följer en dialog där de båda männen misslyckas med att hitta sin socialdemokratiska identitet.

Visst. Och om det fanns en kulturskribent, kanske heter han Dan, och en redaktör och om de jobbar på Expressen, så hördes häromdagen följande replikskifte därinne i den svala redaktionslokalen: Dan: Jag kunde ju förstås ha frågat dem vilka de var och vad de tyckte. Men då är det ju inte säkert att de skulle ha sagt det jag ville. De kanske inte ens var sossar, även en borgare kan väl ha wunderbaums? Då hade min vinkel gått åt pipan. Redaktören: Du, man ska aldrig kolla en bra story. Inte om man kan hitta på en i stället.

Kommunminister Mats Odell vill förbjuda så kallade kamphundar, meddelades idag söndag. På sikt kanske genom lagstiftning á la Danmark och Tyskland, men idag genom att bostadsbolagen skriver in förbud i sina hyresavtal. Han säger att han fick idén, när han besökte ett miljonprogramsområde.

Det går alltså inte för sig att ha en aldrig så välskött ”kamphund” i Kortedala, Tensta eller Lindängen, men i villaområdena går det finemang? För det vet ju alla att de som bor i hyresrätt inte har vett att hålla efter sina jyckar?

Det är inget annat än ett klumpigt försök att gå runt principen om likhet inför lagen.

/Petter Larsson