Norske konstnären Morten Traavik har arbetat med konstprojektet Miss Landmine i ett par år nu, först i Angola och nu senast i Kambodja. I dag öppnar en utställning på Armémuseum som redan orsakat en mindre debatt.

Å ena sidan: att skapa en skönhetstävling med kvinnor som förlorat ett ben när de trampat på en landmina är att bejaka skönhet hos alla – inte bara hos den osårbara, perfekta, kroppen. Det är att bejaka skönhet utanför normen, att skildra styrka. Everybody has the right to be beautiful, som det står på projektets facebooksida.

Å andra sidan: det är just en tävling. Vinnaren får 1000 dollar och en protes i titan. Det betyder dels att konstprojektet delar problem med alla andra skönhetstävlingar, dels att det blir en stötande form av selektivt bistånd – att människor ska tävla om det som borde vara, och i vissa delar av världen är, en rättighet.

Tävlingsinslaget försvaras som ”ett konstnärligt grepp”, av armémuseums Gundela Pettersson i radions P1. ”Verkets inre logik”, något måste stå på spel, säger konstnären.

Båda är glada för debatten, och uppmärksamheten. Och det kan man förstå. Projektet har som sagt ett par år på nacken utan att någon särskild reaktion väckts. För egen del har jag tänkt att det inte verkat så intressant. Men det tillhör en intressant genre: konstprojekt som verkar där konstens och verklighetens gränser är utsuddade, fransiga i kanten. Det finns riktiga skönhetstävlingar, det finns landminor, det finns massor av offer för dessa minor och det finns massor av människor som kämpar för sina rättigheter. 

Och när konsten är och tassar så nära inpå, är det lätt att blanda samman. Att det är en tävling blir stötande. Men konst är inte bistånd. Och det är inte så att ett konstprojekt ska ersätta annat arbete.

Genom att det är en tävling friläggs däremot en maktrelationen mellan friskt och sjukt, rikt och fattigt. Skönhetsmissarna objektifieras framför våra ögon, på ett långt mer tydligt sätt än namnlösa mottagare av stöd (för det sitter alltid någon och sorterar och väljer när det är fråga om den starkares stöd till den svagare). Men att se en människa posera för ett fotografi med ett enda syfte: att se så lycklig och vacker ut som möjligt väcker minst sagt dubbla känslor. Landminans helt verkliga existens flimrar någonstans i bakgrunden. Samtidigt är det en styrka som manifesteras av alla dessa kvinnor.

De medverkande är stolta och glada att vara med. Att ta ifrån dem det är att förminska dem, igen. Eller är det så? Kanske är det tvärtom, att en objektifierande, västerländsk, blick är intakt. Att en kvinna fortfarande främst ska vara vacker i någon annans ögon, att ett krigsoffer ska tänka positivt. Morten Traavik har agnat ett snillrikt bete.

När Hasselbladspriset firar 30 år gör man det med att överraska. Årets pris, nu fördubblat till en miljon, går till Sophie Calle som med juryns inledande motivering ”ifrågasatt och utmanat förhållandet mellan text och fotografi, det privata och det offentliga, sanning och fiktion på ett nyskapande och i högsta grad självständigt sätt”.

Detta betyder att de senaste årens trend, att prisa reportagefotografin, har brutits. Fram kliver en konceptuell konstnär av rang. Calle har utfört så eleganta och övertygande undersökningar att hennes konst nästan hotar att bli alltför lättsmält, närapå dekorativ. Men bara nästan. Osäkerheten som finns inbyggd kring varje utsaga om ett ”jag” eller ett ”du” skapar just den lilla spricka som behövs. 

I backspegeln dominerades Venedigbiennalen 2007 i princip helt av hennes Take Care of Yourself i den franska paviljongen, ett verk där avskedsbrevet från en älskare omskapades och analyserades av psykologer, dansare, skyttar. Att förhålla sig till avbrottet, till slutet: det är en stilig vändning för en konstnär som inledde sin bana med att följa efter människor. Stalking som konstprojekt – hela världen är möjlig, konsten som en efterapare omskapas till handling.

Sophie Calle har visats tidigare i Sverige men i liten skala. Det bästa med årets pris är att det finns goda skäl att åka till Göteborg i höst.

Ulrika Stahre

I det nya numret av Journalistförbundets facktidning Journalisten finns en stort upplagd artikel om de planerade nedskärningarna på Dagens Nyheter. En nyhetsartikel där skribenten, Journalistens chefredaktör Helena Giertta jämför olika kultur- och nöjesredaktioner, och slår fast att DN får ett betydligt sämre läge. Så kan det vara. Ingen vet hur man ska kunna jämföra redaktioner som är gemensamma för kultur och nöje, som Dagens Nyheters, eller redaktioner som är uppdelade, som till exempel Aftonbladets.

Det är bra att en facktidning skriver om de brutala nedskärningar som Dagens Nyheter står inför. Mindre bra att tidningen fortsätter att slira i sin relation till kulturjournalistik.

I en ledarkrönika skriver Giertta att DN Kultur fått hånfulla kommentarer från kollegor. Var dessa publicerats framgår inte. Men visst finns det en skepsis inom journalistkåren till kulturjournalister och kritiker så det är kanske inte omöjligt. Det är helt enkelt helt accepterat att skribenter av olika slag slänger ur sig ”dammiga kulturskribenter”, ”snobbiga kritiker”, utan att närmare gå in på vad som är så snobbigt, dammigt, obegripligt. Jag vet ingen annan grupp medieskribenter som det är så självklart tillåtet att slå på. Antagligen upplever de som slår att det är underifrån. Men så är det knappast: kulturredaktioner har små budgetar, kulturfrilansar skriver för löjligt låga arvoden, den stora makten och inflytandet hör svunna decennier till.

Så det är bra att den facktidning jag själv, genom att vara fackligt ansluten, är med och betalar, tar upp detta förakt. Desto konstigare då att man ägnar hela den sista sidan åt att driva med kulturjournalistik genom att uppmana läsare att spela bingo med kulturklyschor under den fina rubriken ”Kryssa kulturens klyschor”.

Missförstå mig inte. Visst kan man driva med vem man vill. Men skojeriet på sista sidan är bara roligt om man från början känner en viss hånfullhet gentemot kulturtexter (det hela är väldigt platt, tro mig). Tidningen Journalisten eldar helt enkelt på det förakt man samtidigt tar avstånd från. Förakt mot förbundets egna medlemmar. Det hela är ytterst märkligt.

Författaren Per Agne Erkelius är död. Han föddes 1935 i Torsåker, Gästrikland och debuterade 1961. I hans sista roman Hotel Galicja (2009), hyllad av en enig kritikerkår och nominerad till Augustpriset, löper det historiska och självbiografiska temat i hans författarskap samman till ett vemodigt värdigt slut.

På ett hotell utanför byn Oswiecim uppfyller det åldrade författarjaget sitt löfte åt en förlorad kärlek, Reginé. I skuggan av sin kommande cancerdöd minns författaren, genom dokument och deporteringslistor, förintelsen åt dem som inte kan berätta. Och Erkelius sista roman lever, berör och oroar i sin återhållsamma intensitet. Det som måste berättas gör ont och skärpan kommer inte av stora effekter utan av ett växelspel mellan hetta – kyla, bländade ljus – svärta, normalitet – fasa.

Vemod är en stram känsla men också vacker och efter läsningen växer Hotel Galicija som en vacker bok, som multnande löv och regntunga svarta gärden är oändligt vackra.

Ann Charlott Altstadt

Mitt livs kortaste anställning varade en enda, lång, eftermiddag. Klotterborttagning i SL:s regi. Jag var student med konstant ont om pengar och tänkte man kan prova. En iskall tunnelbanedepå, i otrevligt sällskap med människor som hade kunnat jobba gratis – så besatta var de av att ta bort. Allt skulle väck. I stället för taggar, nonsenstexter, små politiska utbrott skapade vi med hjälp av nåt gift och trasa stora grå blobbar. Fulare och fulare blev det, när vi drog fram genom vagnarna.

Den där jobbiga stämningen av utrotning, plus att vi hade noll skyddskläder, gjorde att jag inte kunde förmå mig till att återvända. Då om inte förr insåg jag ju att det där med klotterbekämpning, det är ideologi. Estetisk ideologi där de bilder och tecken som tillkommit olagligt eller av okända inte har något som helst berättigande medan fulheten i en ”renskrubbad” vagn anses värd att till och med betala för.

Territorial Pissing, den famösa konstfacksfilmen av NUG, som tydligen resulterade i sanering för 100 000 kronor, har med rätta hyllats som det estetiskt kraftfulla verk det är. Nu läggs åtal ner för andra gången i den affären, eftersom det är oklart vilka som utförde själva bombandet av t-banevagnen. SL kontrar med att troligen överklaga eller att väcka enskilt åtal.

Helgar ändamålen medlen? Alltså om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen? Jag svarar ja i det här fallet, eftersom verket bygger på en kritik mot den ideologi som säger att bara vissa människor och företag får ta det offentliga rummet i anspråk. Det bygger på ett lagbrott för att det är en kritik av lagen. Verket har inte skadat någon människa. Eller någon alls. Och det är viktigt, alls ingen bagatell, den här vintern när friska vargar dödas och plågande grisbönder än så länge går fria från åtal.

Jag har inte plankat i tunnelbanan sen jag jag slutade stjäla tamponger. Alltså bägge av politiska skäl: man ska inte betala för det som bör vara gratis. Tyckte jag då. Tycker jag kanske inte på exakt samma sätt längre (nu är världen istället full av människor som inte vill betala för det de vant sig vid att få gratis – bjudvin, biljetter, böcker…)

Men det var ändå lite roligt att kollektivtrafiken byggdes ihop med kvinnovarandet i min ungradikala hjärna. Nu kommer en ny rapport av Planka.nu, den fjärde: Trafikmaktordningen (som kan laddas ner här). Den jobbar hårt på att låta maktordningar mötas: trafikens, könets, klassamhällets.

Travestin ”Man föds inte till bilist, man blir det” öppnar häftet och stor vikt läggs på att pedagogiskt reda ut begreppet automobilitet – autonomi och mobilitet, självständighet och rörelse. Föreställningen att vi är fria när vi rör och oss och framför allt när vi rör oss i bil. En föreställning som förstås är en illusion eftersom den friheten bygger på en rad beslut fattade av andra: från vägbygget till trafikreglerna.

Planka.nu vill ha en kollektiv värld, där förorten lever och man inte behöver fullt så många dagliga resor – och om de behövs så är de levande. Jag älskar planka.nu och deras visioner. Inte minst för att jag vet att jag också förvandlas till en galen egoist när jag sätter mig i en bil, för att klimatmålen kräver större förändringar än lite ny teknik.

Jag skrev en liten notis häromdagen. Några rader om det senaste Axess-numret, som överraskade därför att det var riktigt bra. Bortsett då från det lilla märkliga greppet med en konst-topplista.

Det borde jag tydligen inte gjort.

Nu hittar jag mitt efternamn i olika sura sammanhang.

Men jag är ändå bestämt övertygad om att man inte kommer till rätta med kvalitetsbegreppet genom att producera puttrig text om diverse verk ur konsthistorien (utom att man förstås skapar en liten mini-kanon, men det är en lite annan sak – fortfarande finns ingen förklaring till varför just detta äger en viss – hög – kvalitet och inte något annat). 

Anna Brodow menar i sin blogg att det är just det man gör, eftersom det enligt henne räcker att utgå ”ifrån exemplen konst och där genom användandet av språket och dess relation till en konkret livsvärld lyfta fram kvalitet.” Om man alltså går med på att Wittgensteins språkspelsteorier kan användas om konst. Det kan man visst göra. Talet om konsten, som en av flera sociala konstruktioner, tillför då en mening. Problemet är att det vore ett nederlag, faktiskt, att låta det räcka där. Då är en fullt basal text om ett konstverk, med lite biografiska detaljer om konstnären, kort sagt konsthistorieskrivning modell 1A, fullt tillräckligt och det enda vi behöver syssla med som konstkritiker.

Kvalitetsbegreppet följer så att säga med av bara farten, eftersom vi är så språkligt drivna. Ja, eller snarare eftersom vi är vi. Ursäkta, men på vilket sätt skiljer sig detta från till exempel ett institutionellt konstbegrepp?

Johan Lundberg, redaktör på Axess som förstås måste försvara sin tidskrift, strör sina elak- och dumheter på det fina lilla sätt han alltid gjort. Om man inte orkar läsa hela filibuster-bloggen kan man suga på denna lilla karamell: ”Att man idag ser ett värde i kulturtraditionen beror kort sagt på att den är just en kulturtradition: på att konst vid olika tider har sprungit fram ur en strävan att bearbeta fundamentalt mänskliga predikament…” Und so weiter.

Går vi i cirklar allihop? Eller bara några av oss?

Vi vill ju inte undanhålla våra läsare denna lilla film, trots att den inte är purfärsk. Ett inlägg i bostadsdebatten som är både handgripligt och humoristiskt. Större variation i boendeformerna, ja tack!

Häromdagen diktade Göran Greider en liten limerick till kronprinsessparet samtidigt som han avsade sig all medverkan i det lätt komprometterade poesiprojektet initierat av Liljevalchs Mårten Castenfors.

I dag svarar Castenfors i Dagens Nyheter (texten ligger inte på nätet). De tillfrågade poeterna ska inte alls skriva dikter till någon kunglighet, bara till kärleken. ”Allt tal om beställda hyllningsdikter och panegyrik till de nygifta är med andra ord ren dikt”.

Det är fint med fina formuleringar. Som den här till exempel som inledde det brev Castenfors skickade till ett utvalt antal poeter:

”Det kan knappast ha undgått någon att Kronprinsessan Victoria från Drottningholm skall ingå äktenskap med Daniel Westling från Ockelbo.”

Nej, det har inte undgått så många. Och om kunskapen om detta förestående bröllop är själva förutsättningen för uppdraget att skriva kärleksdikt lär det knappast undgå någon att den sortens dikt är – panegyrik, hyllningsdikt, dikt som bejakar monarkin och monarkins överlevnad.

Allt i namn av kärleken, vilken ytterst banal sak att gömma sig bakom.

Den fina filmtidskriften flm är först ut med en summering av det 00-tal vi snart ska slippa. En enkät bland landets filmkritiker skapar följande tio-i-topplista:

1. De ofrivilliga

2. Sånger från andra våningen

3. Lilja 4-ever

4. Låt den rätte komma in

5. Du levande

6. Tillsammans

7. Darling

8. Farväl Falkenberg

9. Det nya landet

10. Lasermannen

En imponerande liten samling, när flm frågade sina läsare kvalade också Fyra nyanser av brunt och Om jag vänder mig om in. Själv saknar jag den sorgligt förbisedda Fyra kvinnor av Baker Karim. Om jag nu måste sakna. Eller jo: jag saknar också alla dessa dokumentärer som prisas så av kritikerna men ändå inte hissas till samman nivåer som spelfilmerna. Men ändå. Visst vill jag se om varenda av de här listade filmerna, och visst var 00-talet politiskt på ett sätt: inte de stora men de små berättelserna, de sociala spelen som handlade om både kön och klass, det dokumentärt inspirerade sättet att berätta. Om dessa filmer är de vi tar med oss (och inte 100 Beck-filmer) har vi ett bra 10-tal att se fram emot.