Protesterna mot ett förändrat kulturtidskriftsbegrepp och medföljande eventuella neddragna stöd har varit starka och i Dagens Nyheter i dag kommenterar så kulturminister Adelsohn Liljeroth det hela med att tillsätta en grupp som ska se över definitionen. Tack! Det blir härligt när mumlandet upphör.
Mindre härligt att tidskrifterna Fältbiologen (årligt bidrag 25 000) och Miljöaktuellt (inget bidrag från Kulturrådet) pekas ut som tidskrifter som inte ska räkna med pengar. Det här är förstås ett kulturkrig, inte en översyn. Det är makaber okunskap, byggd till en markering, så att alla som nu går och hukar med sina minimala bidrag, (bidrag som går till tryckkostnader och knappt räcker till det) ska huka ännu lite mer. Så att det där med kultur kan anses överflödigt och lyxigt och dyrt.
Hur fullständigt olyxigt det är kan man läsa i John Swedenmarks utmärkta text om gratisarbetet som den stora sponsorn i tidskriftsvärlden.
I går blev det ett liv och ett kiv när kulturministern plötsligt sa sig ogilla ordet kultur. Hon vill problematisera och bryta ner begreppet. Samtidigheten i dessa två utspel är ganska talande. Småpengar i kulturvärlden görs till stora symbolfrågor samtidigt som det flörtas med kulturföraktet. För vad är det som är så jobbigt med att människor börjar tänka på symfoniorkestrar när de hör ordet kultur? Eller på bibliotek eller på vad som helst?
Snart kommer kulturtidskrift alltså bara heta tidskrift (eller vi tar bort det där med skrift, det verkar också för jobbigt, rentav elistiskt) och kultursidan rätt och slätt sidan. Sen börjar vi om och reclaimar sakta orden, som bögarna gjort, som flatorna gjort. Inga problem.
