Inlägg av Ulrika Stahre

”Ni är inte så jävla mycket bättre, ni”

av Ulrika Stahre

I går attackerades en fredlig antirasistisk demonstration i Kärrtorp av ett trettiotal nynazister, beväpnade med flaskor, knallskott, knivar.

Människor som inte vill ha nazistisk närvaro i sin förort, och som ordnat demonstrationstillstånd och samlats fredligt fick inte tillräckligt skydd av en poliskår, som tyckte det räckte med sex poliser. Trots att demonstrationer av den här sorten tidigare attackerats och trots att motivet för demonstrationen var just en ökande nazistisk närvaro i Kärrtorp. Detta har kritiserats på flera håll, bland annat av Anna Hellgren i Expressen och Aida Paridad på Dagens Arena.

Nazinärvaron, manifesterad bland annat genom svastikor sprejade på skolfasader, förminskas i Svenska Dagbladets artikel om händelsen, där man beskriver den som ”en tillståndsgiven manifestation i protest mot nazistiskt klotter”. I Dagens Nyheter lyckas man citera en person som liknar demonstrationen vid en huliganuppgörelse. Det samlade intrycket från Stockholms morgontidningar är kort sagt att det där med nazister, det är inte så farligt, och förresten, rasister, antirastister, same same, lika goda kålsupare.

Den text av arrangörerna, Nätverket Linje 17, som ligger på deras sida, fogar ännu en bit till berättelsen om mötesfrihet och kamp mot rasism.

En kvinna går fram till polisen:

”’Varför gör ni inget’”, frågar hon honom. ’Ni måste ju ingripa.’ Polismannen svarar då: ’Ni är inte så jävla mycket bättre, ni.'”

Denna inställning, manifesterad av en enskild polisman, är helt i linje med den officiella synen. Den jämställer alltså inte bara våld från olika grupper – höger, vänster, islamister – utan också alla sorters protester och politiska handlingar – fredliga demonstrationer, terrorattacker, våld och hot.

Det är mer än skrämmande. Det är en intellektuell härdsmälta som måste åtgärdas, nu.

Farväl, svenska landslag

av Ulrika Stahre

Någonstans på nätet guppar sajten Har Hamrén avgått, och med jämna mellanrum stormas det kring fotbollslandslagets förbundskapten. Uteblivna segrar, märkliga laguppställningar, hela apparaten av klyschor som ska förklara hur svenska landslaget ska vinna (genom att se sig som vinnare, typ).

Hamrén sitter emellertid säkrare än någonsin trots utebliven VM-plats. Detta firade han igår genom att ta ut ännu en problematisk spelare till landslaget, Miiko Albornoz, som avtjänar en villkorlig dom för sexuellt utnyttjande av minderårig. Redan tidigare har Hamrén visat sällsynt dåligt omdöme genom att på ett avsiktligt(?) provocerande sätt byta in misshandelsdömde Alexander Gerndt för spel i slutminuterna.

Vad har dessa domar med fotboll att göra, kanske någon frågar sig? Eller med kultur?

Att idrotten är en del av samhället kan ingen förneka. Landslagsidrotten naturligtvis ännu mer så, eftersom den hänger samman med idén om nationen själv. Det är innebörden i att ha ett landslag: det har ett symbolvärde som är större än ett vanligt klubblags värde.

Nationella symboler är en kulturfråga. Varje man eller kvinna som drar på sig en landslagströja representerar i någon mening alla som bor i ett land. När Erik Hamrén tar ut dessa två till landslagstruppen – fegt lutande sig på Svenska fotbollsförbundets beslut att göra dem uttagningsbara – tar han dessa mäns handlingar med in i idén om vad en nation kan vara.

Albornoz avtjänar fortfarande sitt villkorliga straff. Men även om man kan fråga sig var gränsen går för Hamrén, är ändå det värsta den märkliga diskurs som utvecklas kring både hans och Gerndts landslagsspel. De är båda dömda förövare, men beskrivs som män med lite dåliga erfarenheter. De har liksom bara varit med om hemska händelser som de har mått dåligt av. Detta fria svävande i en rymd där en del människor har oturen att begå övergrepp, andra oturen att drabbas av dem, är faktiskt snudd på utopisk.

Kanske är Hamrén en paradoxal produkt av myten om det jämställda och jämlika Sverige. Det är onekligen en bitter ironi att nån sorts träningsmatcher troligen ska spelas på en plats där kvinnors rättigheter inte står högst på dagordningen. Turen går till Förenade Arabemiraten. Kanske kan grabbarna byta tröjor efteråt?

 

När min moster är min morbror (eller inte)

av Ulrika Stahre

I dag går Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson till storms mot de som i går kritiserade en osignerad ledartext i Dagens Nyheter. Texten diskuterade tårtningen av Jimmie Åkesson och innehöll en hel del förbluffande idéer, framför allt om vilken sorts protest som är godkänd (att på avstånd stå tyst med plakat).

Men det som i går skapade en mindre sandstorm på twitter var jämförelsen mellan brottsoffer: Åkesson och en våldtagen kvinnlig politiker. Debattörer främst på vänsterkanten kan inte skilja på jämföra och jämställa, skriver Helmerson och jämför språket på Dagens Nyheters ledarsida med Jesu liknelser.

Just den jämförelsen är lite haltande. Och det är väl det stora problemet: haltande jämförelser. Till exempel liknar en tårta inte en gatsten. Lika lite som den våldtagna kvinnan är ett bra exempel på brottsoffer som inte misstros – är det några brottsoffer som ifrågasätts ända in i troskanten så är det ju kvinnor som blivit våldtagna.

För all del, använd gärna jämförande exempel men låt dem för Guds och Jesus skull vara relevanta, låt dem vidga och inte förvanska förståelsen av problemet. ”Om min moster hade mustasch, skulle hon vara min morbror” är ett fint litet uttryck från södra Balkan som borde stå som ett memento för alla önsketänkande jämförelser och liknelser.

Nu har jag kommenterat en kommentar till kommentarerna på en kommentar till tårtningen. Vilket torde vara mycket tidstypiskt. Problemet, återigen, med gårdagens text i Dagens Nyheter var att den ifrågasatte all rimlig form av protest mot rasism och fascism.

Jag frågar mig fortfarande varför. Och undrar om hela eller åtminstone delar av Dagens Nyheters ledarredaktion kommer att stå tysta med plakat, eller kanske små postit-lappar, när Svenska motståndsrörelsen stöddemonstrerar för Gyllene Gryning på självaste Kristallnatten.

Kulturens ryggkliare

av Ulrika Stahre

Det är en klyscha, men icke desto mindre: jag tror att många kulturarbetare satte morgonkaffet i halsen när de läste Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts föraktfulla debattartikel i Svenska Dagbladet idag.
Som svar på kritiken mot det nya projektbaserade sättet att söka stöd skriver Sjöstedt: ”Fram träder bilden av en liten grupp människor som under förevändning av konstens värde och allmänhetens tillgång till kultur främst är ute efter att försvara sina egna och sina vänners intressen.”
Det är maktens arrogans fångat i en mening. Att Sjöstedt avgudar ett par kulturchefer i Stockholm och lägger all sin positiva kraft i deras verksamheter är väl känt. Att hon så energiskt tar avstånd från andra är graverande för en person i hennes ställning.
Ändå har hon på ett bakvänt sätt rätt. Men den lilla gruppen som främst ägnar sig åt sig själva är inte de teatrar som har ”prenumererat på stöd från staten”. Nej, det är sådana som Michael Storåkers, Svenskt Tenn, Eric Ericson, prins Carl Philip och andra aktörer som ägnat sig åt saker som samarbete med Lundin Oil, plagiat och signerande av andras design, försäljning av föremål med oklar uppkomsthistoria.
Kort sagt en sorts pr-parasiter som aldrig försökt skapa något som på allvar utmanar, får människor att tänka nytt. Nej, det här är kulturskapande och kulturförmedlande som främst handlar om ekonomiskt och symboliskt värdeskapande. Och om ryggkliande på hög nivå. Om det inte är ”att försvara sina egna och sina vänners intressen”, så vet jag inte vad som är det.

Aktivistiska huvor mot Obama

av Ulrika Stahre

En dag som den här verkKonserhuset_11ar det finnas ungefär tre lägen: stolthet att en amerikansk president kommer till Sverige, häcklande av samma händelse, samt frustration över sakfrågorna som försvann.

Så finns det ett fjärde läge också: visuellt motstånd. Under natten till den 4 september, Obamadagen, försågs en del av stadens skulpturer (sammanlagt 20 stycken) med orangea huvor, Guantánamo-style.

Aktionen, initierad och till del genomförd av Dror Feiler, finns dokumenterad och det ser förstås mycket effektivt ut. De betraktare som hann se det hela förstod antagligen, så stor gemensam bildbank har vi genom nyhetsförmedling, filmer, andra konstverk.

Protesten är tydlig och ändå subtil, mot en president som inte hållit sina löften om ett stängt Guantánamo, om färre stridsinsatser. I all sin skenbara enkelhet ger den också, inom parentes, nytt liv åt all sorts människolik skulptur. Den syns mer när den får bli en del av vårt liv. Vi som oftast går förbi utan att lägga märke till de där kropparna i ärgad brons.

Att spela är väl ingen konst

av Ulrika Stahre

Konstbegrepp är hala små ålar. Det de flesta skulle kalla konst nu, var inte konst för ett par decennier sedan. Det som inte är konst nu, kommer att vara det i framtiden. Och tvärtom såklart.

Det institutionella konstbegreppet, skapat av George Dickie för fyra decennier sedan, har ingen riktig konkurrent. I all sin skenbara enkelhet är det genialiskt, eftersom det är avgränsande och har en inbyggd förmåga till förändring. Konst är det som konstvärlden anser vara konst.

Det finns så klart massor att invända mot detta, men eftersom det här är en bloggpost (dessutom skriven av en fortfarande semestermjuk hjärna) och inte en konstteoretisk artikelserie stannar jag där.

I Svenska Dagbladet är Sam Sundberg arg på detta konstbegrepp. Eller så är han arg på hur det används. Han konstaterar att spel självklart är konst och att bara konservativa konstkritiker förnekar detta.

Jag förstår hur spel kan ses som en interaktiv form av konst, en relationell konceptuell konst vars hela innebörd är beroende av betraktaren/spelaren. För mig är alltså valfritt skjutspel en mer stillastående konst än för en som kan spela bättre.

Resonemanget har fog för sig. Konstbegreppet ser ut att tänjas. Och bestämmer man sig för att det bara är en konservativ konstvärld som spjärnar emot, så stämmer det.

Men det är hur som helst inte konstbegreppet i sig som är konservativt. Både spel och reklam kan uppfattas som konst, men vad vinner vi på att visuella fenomen som inte visas i konstsammanhang kallas just konst?

Varför, kort sagt, måste allt vara konst för att räknas? För att jämna ut hierarkierna? Men resultatet skulle ju bli en nivellering utan dess like.

En god sak skulle emellertid komma ut av det hela: begreppet ”konsthatare” skulle, liksom mycket annat, förlora sin innebörd.

I Gävle har ett visst ståhej uppstått sedan en sådan ”konsthatare”, Lars Thorsell, gått konstrunda med intendenten Anna Livion Ingvarsson, på Arbetarbladets initiativ.

Sedan Thorsell kritiserat allt han såg försökte Niclas Bornegrim (M) plocka billiga politiska poäng genom att föreslå flytt av konstverket Priapos trädgård. En rosa jeep passar nämligen bättre utanför högskolan där de ändå håller på med hbt-frågor, menar Bornegrim.

Kanske spelvärlden klarar sig bättre utan en sådan svans av hat och klåfingrighet. Eller så går vi en fantastisk framtid till mötes, där konsten finns överallt på riktigt.

Thielskas intendent slutar

av Ulrika Stahre

Andreas Brändström säger upp sig från Thielska galleriet, berättar Sveriges radios Kulturnytt.

Kring Thielska har det sedan flera år utvecklats en stark skandalkänsla, inga goda nyheter sipprar ut, bara bråk och konflikter, ömma tår, statustänkande,  illasinnat skvaller. En publiksuccé med Munch. Men den verkar ingen ha brytt sig om. Den har inte brutit den negativa spiralen eftersom det inte räcker med en och annan fullträff, inte när fullträffen ligger så nära det som förväntas. Inte när fullträffen kostade enorma summor, på grund av att de säkerhetskrav som ställdes.

Konflikterna på Thielska stavas e-k-o-n-o-m-i. Brändström anser sig utmanövrerad, styrelsen svarar att han inte tagit tillräckligt ansvar.

Det är lätt att bli konspiratorisk inför den lilla institutionen i det stora huset på den exklusiva adressen. Vad vill man egentligen? Var står kulturministern och departementet? Ska det alls vara någon verksamhet? Ingen säger något av värde, alla pratar resurser.

Departementet har trots allt tillsatt en styrelse så gott som renons på kunskap om konst. En styrelse som ska greja samarbeten med sponsorer och andra sätt att få in pengar. Tydligen har det misslyckats. Lätt då att i stället snäva in en intendents rörelsemöjligheter.

Millesgårdens vd och chef Onita Wass tar över tills en ny intendent är på plats, vilket ju ser lite kryptiskt ut. Vem som törs ta detta kamikazeuppdrag i framtiden är det omöjligt att sia om. Kan inte någon forskningsfond vara med och finansiera ett tvärvetenskapligt projekt kring samlingen åtminstone?

Rädda Valhalla!

av Ulrika Stahre

I Göteborg planeras det för fullt att byggas en ny arena som ska ersätta det slitna Scandinavium. Känns det igen? Arenasjukan går som en böldpest genom landet. Visst handlar det om pengar, om förhoppningar att arenan i sig ska sätta en massa hjul i rullning. Om manifestationer av inflytande, om möjlighet att samla massor.

Arenabyggen kostar, och lönar sig kanske i längden (även om jag tvivlar). Framför allt driver de kultur och sport i en riktning som inte känns helt sund.

Den nya multiarenan föreslås byggas där Valhallabadet nu ligger. Göteborgs enda centrala simhall och hem för massor av människor som vill motionera, tävla, lära sig simma, softa i det romerska badet. Valhalla är nästan den enda byggnaden med själ i området. Otur för badhuset att det råkar ligga där Göteborgs styre fått för sig att skapa ett ”evenemangsstråk”: en serie stora byggnader för storskalig konsumtion av kultur och sport. Liseberg, Mässan, Scandinavium, Bergakungen, Ullevi. Och polishuset. Och den obegripliga rondellen Korsvägen.

Göteborgs evenemangsstråk är egentligen en tämligen död plats, mätt med medborgarmått. Kanske är Valhallabadet det enda som lever.

Nu förslås ett nytt bad byggas i frihamnsområdet. Att i stället bygga en ny arena i den delen av staden verkar inte falla de tjänstemän in som nu lagt förslaget om rivning av Valhalla.

Det hela är inget mindre än en skandal.

I Dagens Nyheter skriver Ola Andersson initierat om flytten av Kiruna. Det är ingen stad, skriver Andersson, utan ett brukssamhälle som tillkom för gruvans skull – därför måste man flytta när gruvan expanderar.

Är Göteborg en stad? Eller fortfarande en lekstuga för driftiga entreprenörer?

Författarmanslaget åker till Haifa

av Ulrika Stahre

Samma dag som det svenska landslaget spelar kvalmatch mot Irland bestämmer sig ett annat svenskt landslag för att fotboll inte är en lagsport där man representerar något. Svenska författarlandslaget har formulerat ett pressmeddelande där det fastslås att resan till författarturneringen i Haifa blir av i sommar, och att ingen representerar någon annan än sig själv. Eller sitt lag, kanske man menar.

Men hur man kan kalla sig ”Svenska författarlandslaget”, klä sig i landslagsdress och spela regelrätta matcher i en turnering, utan att på något sätt som lag representera Sverige är för mig en gåta.

Det svenska lagets syn skiljer sig också helt uppenbart från det norska, turkiska och engelska laget som inte reser till Haifa.

Författarlandslaget är en lös sammanslutning av män i olika åldrar som har skrivit en och annan bok. Man kan ana att en del är med mer på grund av sitt fotbollskunnande än sin skrivarådra (nu tänker jag mest på AIKaren Thomas Bodström). Det är alltså ett lag som inte riktigt är ett lag, och inte riktigt består av författare (man säger sig inte representera författarförbundet) och inte riktigt representerar Sverige.

Så vad är det då? Det är ett nätverk. Ett manligt nätverk, för att vara specifik. Grabbar som vill resa lite och träffa andra grabbar. Kulturutbyte med sporttema. Och kan ett sådant ske i Israel? Jo, såklart, om man ser det så. Men inte i mitt namn. Så snälla fotbollspojkar: Köp nya tröjor. Och kalla er Författarmanslaget.

Ett litet klipp

av Ulrika Stahre

Filmen Call girl klipps om, meddelar Dagens Nyheter. Det är resultatet av en uppgörelse med familjen Palme. Scenen med sexköpet på hotellrummet tas bort.

Jag vet inte vem som stått för mest sensationsmakeri i fallet Call girl. Manusförfattaren som låter en fiktiv statsminister säga samma saker som den högst verklige Olof Palme sagt? Skribenter på olika håll som inte kunnat slita sig från dessa tecken från den verkliga historien? Eller kanske guldbaggejuryn som nominerade filmen till en rad baggar, vilket provocerade enstaka filmkritiker, vilket ledde till ännu mer upprörda texter?

Klart är att drevet fungerade så bra, att väldigt många människor har åsikter om filmen utan att ha sett den. Det är ett gott betyg. Åt ett drev vill säga, inte åt kritiken eller journalistiken. Pyrrhus hade känt igen sig.

Olof Palme hade en riktig renässans under hösten. Dokumentärfilmen följdes av Call girl-debatten, där solidariteten med familjen vägde tyngre än själva filmens huvudsakliga tema, flickornas väg in i prostitutionen, mörkläggningen, den instängda världen av mansmakt. Sedan kom ännu mer fiktion: den sömniga tv-serien om Palmemordet.

Det var antagligen onödigt att blanda in så många kända historiska fakta, en sorts historiska praliner (för människor födda före 1970). Samtidigt kan jag förstå frestelsen när det ska jagas tidsfärg. Palmes repliker, framträdanden och tal har ju blivit symboler för stora delar av 1970- och 80-talet. Det är ofrånkomligt men i det här fallet förödande. Så antagligen är det lilla klippet det bästa som händer filmen.

Nu sitter ju alla arga skribenter, de som hävdat att Palme-anknytningen har lagt sig i vägen, och är redo att skriva om filmens egentliga ämne.

Eller?

Sida 2 av 14
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Kristina Jeppsson, Elvira S Barsotti och Jenny Åsell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB