Nu är det mycket Bukowski lite varstans.

Tensta konsthall samarbetar med Buckan och dess vd Michael Storåkers är tillsatt av ägarna familjen Lundin. Samme Storåkers som låg bakom Nya Moderaterna. Och samma Lundinfamilj som borrade efter olja mitt i konflikthärdar på den afrikanska kontinenten. Tensta konsthall får pengar, Bukowski kulturellt kapital.

Om de nu får det. Hos konstvärldens aktörer står de inte högt i kurs (gårdagens paneldebatt i Tensta avslöjade en ganska stor ilska mot ett auktionshus som plockar marknad från gallerierna), och i Dagens Nyheter blir alla dissade av Sinziana Ravini.

Oavsett vad detta betyder för Tensta konsthalls trovärdighet och ekonomi, och Maria Linds status som landets tyngsta curator, har treenigheten Bukowski-Lundin-Moderaterna ögonen på sig.

Därför var det med förtjusning vi tog del av ett brev till en konstnär, där hen erbjuds att delta i ett välgörenhetsprojekt. Stora påskägg ska målas, visas på ”Sveriges enda designorienterade köpcentrum, Sollentuna Centrum”, auktioneras ut av Bukowski och rendera pengar till Action Aid, som så småningom köper kycklingar. Från ägg till ägg alltså.

Konstnären erbjuds ”utomordentliga förutsättningar till empatisk PR i ett extraordinärt sammanhang. Förutom all positiv uppmärksamhet får du också ett särskilt gåvobevis kopplat till den summa som ditt påskägg har inbringat”.

Det hela formuleras som ett påskpyssel för dumskallar. Välgörenhet är ett klockrent redskap att skapa goodwill, men kan, i fel händer, vändas i sin motsats. Det vill säga när man börjar undra om det är familjer i Ogadenprovinsen eller i Sudan som ska få de där kycklingarna.

Jag önskar att jag överdrev nu, men det gör jag inte: jag har ägnat det senaste dygnet åt att smälta två våldsamma filmer. De är förstås inte våldsamma på det vanliga filmsättet utan drar rakt in i märgen utan en enda filmruta som beskriver våld. Den ena är Michael Krotkiewskis examensfilm från DI, 9 scener om våld, den andra Marianne Lindberg De Geers Dom 237 Piteå tingsrätt.

Krotkiewski har valt att filma extremt nära nio personer som en efter en berättar om våldshandlingar, fysiska eller psykiska, som de gjort sig skyldiga till. Det finns ansatser till självanalys i vissa fall, i andra bara en väldigt nära beskrivning av hur det känns när man exploderar, utnyttjar sitt övertag, drunknar i sin egen framvällande aggression. Kontextlösheten skrämmer lika mycket som den klaustrofoba närheten. Inget sägs om hur det gick för offret, i vissa fall förstår man inte ens om det finns något som liknar ånger.

9 scener om våld är långt från den alienerande gängse våldsskildringen, den som utförs av galningar. Rakt in i en mänsklig kärna av vilja till övergrepp, rädsla och förakt för svaghet. Ganska bittert som filmupplevelse betraktad men den slås med hästlängder av Dom 237 Piteå tingsrätt, en och en halv timmes lång läsning av en tingsrättsdom till bilder av en stillsam fjällsjö. Det är kort sagt en sorts tortyr att höra Carl Johan De Geers neutrala röst sakta läsa detaljerade, ständigt omtagna, beskrivningar av en långvarig och utstuderad barnmisshandel som slutar med dråp. Vid den sjö man får se i bild.

Det är alltså enkelt att beskriva filmen: vad man får se är sommarbilder från ett par vinklar. Allt annat måste pågå i betraktarens inre. Det juridiska korrekta och lite krångliga språket tvingar en att bygga vidare själv. Analysera, politisera, känslomässigt engagera sig, skapa bilder. Bilder som tenderar att stanna väldigt länge, som sagt.

Båda dessa filmer har minimerat sitt bildspråk, det visuella är delvis i obalans med berättelserna vilket gör dem ännu mer skrämmande. Det är inte ens spekulativt. Det är bara genialt.

Acklimatisering inträffar när jag börjar tycka att spårvagnen rullar riktigt snabbt, påminns om hur vänligt det är i Göteborg och till och med börjar känna en försiktig optimism vad gäller mina möjligheter att kunna äntra så gott som alla filmer jag vill se.

Bigert & Bergströms film Musen formas till en elegant, magstark, formmässigt infallsrik exposé över musens plats i människans mer eller mindre sjuka värld.

Coolast: de två tanter som lurar lördagsshoppare på deras i kassar, i Anna Azcarátes kortfilm Vägra dö slö.

Demonisk kärlekshistoria med extra allt: den kinesiska The sorcerer and the white snake, en Romeo och Julia-historia där ondskan bor på en oväntad plats.

Evighet är tiden mellan förväntan på en film och dess allra första minuter.

Förförelse. En del av mitt festivalbesökarjag tänker ”vill man inte bli förförd behöver man inte se några filmer”. Den andra delen: ”vad är det här för larv?”

Gaza: ett av de centra kring vilka filmerna i det arabiska temat cirklar. Plats för subjekt i filmen Diaries av May Odeh.

Hästtjejer på drivein-McDonalds, vänskap och pubertetsångest: kortfilmen Hjältar av Carolina Hellsgård.

Is, ja, i massor. Misstänker att halkan nerifrån och kylan uppifrån lägger en viss sordin på festivalen. En vän berättar att han fick köa så länge till invigningsfesten att hans näsa nästan frös av. Då kan ingen fest vara tillräckligt rolig.

Jakten på kaffe kommer av sig i Hagabions konstiga café.

Kändisspottingen går så dåligt att den nu är nerlagd. Skådespelare och regissörer runt Hotell Riverton räknas inte.

Lagerhuset som plats för seminarier och Studio Draken, helt okej och bäst bland de senare årens olika lokaler. Men jag saknar Pustervik, för allt det andra.

Melankoli, på grekiska: ouzo, sluttande gator, vårvinterhimmel (Unfair World).

Ni’lin – här är vårt hem: kollektivt framarbetad film om israeliskt murbygge och protester i en liten hårt prövad palestinsk by. Tragedier utan slut.

Oddsen för att kulturministern ska fortsätta demonstrera sitt obefintliga filmintresse: låga.

Polanskis nya film Carnage: ett mästerligt kammardrama. Jag kapitulerar.

Q är Q

Rekapitulering: grund för så gott som alla samtal. Svar på frågan ”har du sett något bra?”.

Sanningen är ett tema i två av festivalens grekiska filmer, Giorgos Lanthimos Alper och Filippos Tsitos Unfair World. Filosofiska konstruktioner mot osannolik ensamhet – en av de två filmerna slutar lyckligt men jag säger inte vilken.

Tårar i biomörker. Vad vore vi utan dem?

Uthållighet eller kanske rentav extrem envishet: utmärkande drag hos alla, från filmskapare till publik. Festivalen är uthållighetens triumf.

Vinjettfilmen framkallar applåder även andra dagen, ett gott tecken eller bara klappvilja.

X nä.

Ytterligheter, att uppleva dem korsa varandra är lite av själva grejen.

Z se Q.

Åldersnoja är vad som aktiveras när jag inser att min första filmfestival var för 24 år sedan. 1988.

Äh, fast å andra sidan, varför det? Se Å.

Ö uttalas såklart ô, som i gôrbra! Tillägnas alla hårdjobbande volontärer

En isig och blåsig kväll har den dragit igång, den trettiofemte upplagan av Göteborgs filmfestival. Ständigt alltmer professionell men med en liten kärna kvar av proggighet, publikvänlighet och sympati. Det spelar liksom ingen roll hur många galainvigningar man ordnar, hur många fester som årets – på den norske miljardärens Petter Stordalens senaste projekt, Clarion Post Hotel i gamla posthuset. Kvar är alltid stödet till filmutveckling, satsningarna att visa mycket dokumentärt och mycket smalt.

Finns det något att kritisera med en så balanserad festival? Jag återkommer till det. Nu är det bara en filmfestivalbebis som just vaknat. Som invigningsfilmens lilla babydrake – också ett lyckat identitetsbygge kring biografen Draken, fortfarande festivalens hjärta – som spritt sina eldklot lite överallt. Dags för publiken att kolla in kloten. Imorgon bitti drar det igång på riktigt.

Dan Park, mannen som ger gatukonsten dåligt rykte, som i flera år retat väl valda grupper med sina konstattacker. De mest magstarka var att placera ut burkar med texten Zyklon B utanför en synagoga, samt att använda bilden av Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund för att göra en affisch med texten ”Vår negerslav är bortsprungen” (som ett svar på att Momodou anmält den minst sagt omdömeslösa ”slavaktionen” på Hallands nation i Lund). För det förstnämnda ansåg Stockholms tingsrätt att konstens frihet vägde tyngre än hets mot folkgrupp, men nu i dag har Lunds tingsrätt valt en hårdare linje och fällt Park för det sistnämnda.

För hets mot folkgrupp och förtal döms park till böter och skadestånd. Domen är välkommen. En konstnär vars livsluft det är att testa gränser, och som gång på gång dessutom testar dem genom att sparka neråt, måste kanske någon gång se gränsen. Den gick tydligen precis där, vid rasistiskt hån mot en person som redan kände sig utsatt. Om Dan Parks konst och politiska sammanhang skriver Patrik Svensson väldigt bra i Sydsvenskan i dag. Man kan lugnt konstatera att även om Park tycks ha en del vänner i konstvärlden, ligger han inte skyddad i dess trygga famn, som exempelvis Lars Vilks. Hans misstag är också att han gått direkt på person och inte ”bara” på grupper som av historiska och poltiska skäl redan är utpekade och diskriminerade.

Det är enklast och mest tacksamt att provocera den goda smaken genom att säga sig sparka åt alla håll men ändå mest neråt.. Man kan ju hoppas att Dan Park använder sin uppfinningsrikedom till något annat nu. Fast jag tvivlar.

Under rubriken Varför inte sitta naken i klassrummet? skriver Lars Åberg (ännu en?) krönika på kultursidan i Göteborgs-Posten om heltäckande slöja, Skolverket och ”könsseparation med facistiskt ansikte” (ännu ej på nätet). Skolverkets lite ängsliga rekommendation om att heltäckande slöja ska kunna förbjudas vid särskilda tillfällen, tolkades häromdagen av Martin Aagård som en eftergift åt främlingsfientliga debattörer. Åberg tänker helt tvärtom: att Skolverket inte drog till med att rekommendera totalförbud tycks han se som en eftergift åt relativismens fanbärare, åt toleransens tyranni, åt kvinnohatet.

Hur hänger detta ihop? Att Skolverkets rekommendation är vag är en sak, att de får mothugg från båda håll helt följdriktigt. Det brukar bli så när man vill vara alla till lags.

Vi har religionsfrihet i Sverige. Det innebär också att uttryck för tro borde vara tillåtet så långt det är möjligt. Att jämföra heltäckande slöja med Ku Klux klan, som Åberg är gör, är därför osmakligt. Liksom att jämföra omskärelse med att skära av örsnibbar, som en del debattörer gör i den nu pågående debatten om manlig omskärelse. Jag kan förstå att man i nitisk upplysningstradition vill göra upp med religionsutövande som man upplever som förtryckande. Men det är något lurt med den traditionen: den är, framförallt, eurocentrisk. Allt ska vara rationellt, västerländskt och begripligt. Lars Åberg avslöjar sig tydligast när han använder ord som ”vidskeplig sekterism”, ”tokerier”.

Jag tror inte heller på någon gud. Men jag har väldigt svårt att inte respektera andra människors tro och utövning. De flickor och kvinnor som provocerar Lars Åberg så mycket när de kräver att få klä sig som de vill i ett klassrum har i de allra flesta fall valt det själva. Liksom de kvinnor och flickor som klär sig västerländskt. Eller vill Lars Åberg förbjuda tajta kläder också? Eller nej visst nej, han vill ju att alla ska vara nakna.

Den ende som är naken torde vara Åberg själv.

Svenska bönder kunde knappast haft en bättre jordbruksminister än Eskil Erlandsson. Vid snart sagt varje sammanvägning av motstridiga viljor landar ministern i försvar av branschintressena. När de ansätts av samvetsömma djurrättsaktivster och veterinärer som saknar insikt i jordbrukets ekonomiska realiteter eller av slemma danskar, tyskar, och polacker kan de lita på att Erlandsson står upp för konkurrenskraften.

Systematisk grym minkuppfödning? Marginella justeringar av burmått. Utfiskning av Östersjön? Öka torskkvoterna. Avslöjanden om griskannibalism och vanskötsel? Ja, jo, det är nog beklagliga undantag.

Sina fyra minkpälsar i betyg har han under året förtjänat genom att trotsa riksdagen och i just konkurrenskraftens namn lyckas skjuta upp förbudet mot obedövad kastrering av griskultingar till 2017. Tillsammans med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren kokade han också ihop ett sätt att gå runt EU:s kritik av vargjakten genom att döpa om den till skyddsjakt. Och så har han pytsat in 90 miljoner i statssubventioner till slakterierna – så de har råd med veterinärkontroller utan att nalla på vinsten.

Petter Larsson

Ska man förstå den borgerliga kulturpolitiken måste man förstå Antonio Gramscis idé om hegemoni, om hur kampen om samhället gäller makten över institutionerna.

Lena Adelsohn Liljeroths uppdrag som kulturminister var att köra 68-orna från scen och knäcka vad man uppfattade som en vänsterbastion. In med sponsring, decentralisering, volontärer och käcka entreprenörer. Ut med livstidspensioner åt kultureliten, avlöva Kulturrådet och sätt de vänstervridna samhällstidskrifterna på svältkur.

Det har gått sådär.

Samhällstidskrifterna får fortsatt stöd, Kulturrådet lever vidare, och själv pratar hon allt tystare om den saliggörande sponsringen. Orsaken är att regeringen missbedömde motståndet: det fanns alltför många borgerliga kulturälskare som inte var beredda att låta kapitalet styra.

2011 var i den meningen ett stilleståndsår. Nästa stora strider blir om filmavtalet och om public service. Återstår att se om Adelsohn Liljeroth då har tillräckligt med krut kvar i den marknadsliberala arsenalen för att höja sin tvåa i betyg.

Petter Larsson

Krigets ramar och Osäkra liv

Judith Butler

Övers. Karin Lindeqvist respektive Sarah Clyne Sundberg

Tankekraft förlag

När Anders Borgs starka torso hyllas i Dagens Nyheter samtidigt som liggsåren sprider sig på vinstmaximerade äldreboenden. När alla pratar om Slussen och utsikter samtidigt som muren i Palestina växer. När Fredrik Reinfeldt står på Skansen med sitt julebudskap om att ”Våld förstör människor” samtidigt som flygplanen med avvisade asylsökande passerar ovanför hans huvud.  Då vill jag ge bort Judith Butlers två senaste böcker, som handlar om vilka liv vi sörjer och vilka liv vi inte sörjer, eller sörjer för, och den fruktansvärda skillnaden mellan dem.

Jenny Tunedal 

Prosa

Kejsarn av Portugallien

Selma Lagerlöf

Där jag växte upp var begreppet kultur något väl dolt av en gigantisk reserverat-skylt för folk som var rika och bodde i storstan. Men vi hade bibblan, platsen där min värld vändes upp och ner under översikt av de tålmodiga bibliotekarierna. Ett särskilt starkt minne är hur jag som elvaåring rotade runt i vuxenhyllan och råkade hitta Kejsarn av Portugallien, som fick mig att lipa flera dar i sträck. Nu minns jag tårarna som en symbol för det skönlitteraturen gett mig, mer än nån annan konstform.

För trots att vi levde i olika tid, i olika kroppar blev det tydligt, hur jag var Klara Gulla, hur jag var Kejsarn. Deras sorg och glädje var min. Och tack vare biblioteksbesökens empatiträning gick livet från att kännas isolerat till enormt och oändligt.

Ida Therén