Sakprosa

Höggradigt jävla excentrisk

Mårten Blomkvist (Norstedts)

 
Det är ingen glöggbjudning att förhandla fram ett nytt filmavtal. I ena hörnan står filmproducenterna, i den andra står bredbandsbolagen och i mitten står särskilde utredaren Lennart Forss. Han lär inte komma någon vart med att erbjuda lite extra russin – filmpolitiken behöver en betydligt kraftigare vitamininjektion.

Inspiration från en tid när filmen fortfarande engagerade, står att finna i Mårten Blomkvists stimulerande Bo Widerberg-biografi. Om inte annat innehåller boken flera uppslag på hur man i värsta fall kan manipulera sig fram. I filmpolitik är alla knep tillåtna – innan sista december ska Forss presentera sina resultat.

Jacob Lundström

Prosa

När duvor flyger 

Melinda Nadji Abonji (Norstedts)

Melinda Nadji Abonjis När duvor flyger är en diskret liten roman med stort innehåll. Krigets vansinne, migrationens alla små och stora känslor, Balkan och rika Schweiz – allt vävs i språk så välavvägt och njutbart att översättaren Christine Bredenkamps arbete också måste beundras. Ett välputsat smycke som jag skulle önska kunde transformeras till film, teater, opera. För vad vore språket om det inte kunde växa?

Därför gör jag en egoistisk fuling och ger När duvor flyger till både Ruben Östlund, Susanne Osten och Mellika Melouani Melani. Så ser jag fram emot att få julklappen åter.

Ulrika Stahre

Garn, garn, garn  kreativa projekt att sticka och virka

Susanna Zacke och Sania Hedengren

Semic

Till alla de maktens män som under året ägnat en väsentligt stor del av sin fritid åt att trakassera kvinnor, skicka mobilbilder på sina penisar till unga studentskor, köpa sex av minderåriga och hemlösa, tafsa på allt som rör sig, utnyttja utsatta småtjejer och bete sig som allmänt vidriga knullgubbar som har rätt att ta för sig av allt och alla så fort lusten faller på: Bunga bunga-partyt är slut.Skaffa er en ny hobby.

Natalia Kazmierska

I Helsingborgs Dagblad har en mindre läsarstorm blåst in över författaren och skribenten Kristian Lundberg, med anledning av en artikel han skrev om kvinnomisshandel. Artikeln är personligt skriven och pekar på ett samhällsproblem som inte riktigt tas på allvar trots åratal av skrivande, debatterande, projektarbetande.

I dag berättar Lundberg i ännu en artikel om det hat han mötts av. Under rubriken Håll käften! skriver han bland annat: ”Är jag en manshatare? Är jag ett judesvin? Är det kanske så att jag i själva verket vill slå kvinnor men inte vågar att erkänna det för mig själv? Är jag en politisk idiot? Borde jag deporteras? Skall jag söka arbete på Pravda? Skall jag passa mig djävligt noga? Är jag ett svin? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att mitt svar blir nej på samtliga frågor.”

Lundberg skriver återigen om det stora samhällsproblemet kvinnomisshandel, och det faktum att alldeles för lite görs. Överfallslarm finns men delas inte ut till hotade kvinnor. Polisen vet inte ens vem som ansvarar för eventuellt utdelande. Likgiltigheten är stor, utom när det kommer till att förminska problemet.

Att Kristian Lundberg får ta emot denna hatflod, från män, beror, tror jag, på hans vilja att skriva in sin egen maktposition i (den första) texten. ”I kraft av mitt kön lämnas jag företräde.” Att inse, och därefter påstå att man tillhör en privilegierad grupp har nämligen blivit helt tabu.

Det finns en förvirrad uppochnervänd syn på maktordningar som sakta tagit över debatten: det faktum att vissa män faktiskt misshandlar kvinnor, att många män tjänar mer och mer på alliansens politik, att vita har ett enklare liv än människor med mörkare hud osv osv, hindrar inte att idéer om den hotade vite mannen, the underdog, sprids och stärks. Ständigt lurad, nedtrampad, förtryckt. Det är den synen som gör att arga män mailar och hotar Kristian Lundberg. För att han haft mage att outa sitt privilegium. En eloge är han värd, inte att kallas manshatare av andra män.

I går sände Kulturnyheterna i SvT ett kortare inslag om Odd Nerdrum inför hans utställning på Edsviks konsthall i Sollentuna utanför Stockholm. Ett inslag som handlade om sig själv, det vill säga vi fick alla se hur Nerdrum vägrar visa sig i bild, hur han svarar konstigt på frågor.

Han är ett fenomen, hans konst en helt egen nisch (även om han sedermera bildat skola). Hans inställning till konsten och konstnärsrollen förlegad, romantisk. Men ingen kan ta ifrån honom att det han skapar är av hög kvalitet och dessutom intressant för vilken betraktare som helst som vill analysera bildspråk, ideologi, tendenser.

Så gott som oredigerat väljer Kulturnyheterna att sända. Så vi fattar vilken konstig typ han är, den där Nerdrum. Han har dessutom just dömts för skattebrott till två års fängelse. Men för den sakens skull behöver man inte håna honom i ett kulturprogram. Vad vi bevittnade i går var långt över gränsen för hederlig kulturjournalistik. 

I helgen avbröts vernissagefesten för Göteborgs konstbiennal sedan hot riktats mot, ja mot vad? Mot byggnaden eller mot biennalen?

Om man tänker sig att det är mot byggnaden blir det hela rationellt ur en skruvad terrorsynpunkt. Närheten till Älvsborgsbron, till raffinaderierna på andra sidan älven, till hamnen gör Röda Sten till en utsatt punkt i den göteborgska geografin.

Om man tänker sig hot mot biennalen, ja då vet varken jag eller andra (som till skillnad från mig har hunnit se utställningen) vilket verk eller vilken konstnär som skulle vara måltavla. Att Lars Vilks skriver på sin blogg att han så småningom ska åka dit har tagits upp som ett slags skäl (bland annat av terror/gissningsexpert Magnus Ranstorp, Expressen och vidarefört av Svenska Dagbladet).

Terrorism är skrämmande. Men inte dum och banal. Jag tillåter mig att tvivla på att Vilks eventuella göteborgsbesök skulle leda till att ett gäng terrorister i spe planerar och nästan genomför en attack.

Samma helg som biennalfesten avslutas av polisen hittar en vakt på Bonniers konsthall hotbrev riktat till Bonnierkoncernens styrelse. Obehagligt. Men riktat mot konstvärlden? Nej, troligen inte.

Tolkningar och gissningar kring båda dessa händelser, med konsten som gemensam nämnare, bygger på att terrorister är mer än lovligt irrationella (eller mycket intellektuella, på ett rabiat sätt, så rabiata att de kan vilja protestera mot idéer kring översättning, eller kring kreativiteten som konstens essens).

De konstutställningar och projekt som på senare år hotats och till eller med förstörts har handlat om sexualitet (Andres Serrano) och i vissa fall religion och sexualitet (Världskulturmuseet gånger två), samt religion (Lars Vilks rondellhund). Laddade ämnen som behandlats spektakulärt, tillspetsat och debattlystet och med stor medieexponering. Man kunde önska att fler konstprojekt kunde synas så mycket, inte bara när de hotas.

I förra veckan kom vi samman, ett par tre konstskribenter, och surade över sakernas tillstånd. Inget händer i Stockholm. Det var lite tonårskänsla i uttråkningen, en inget-att-göra-känsla som kan hänga samman med resurser men också intresse. För gammal för sandlådan, för ung för klubben.

Men så händer det ändå. Medan telefonerna på redaktionen går varma av hundra pr-konsulter som med amerikaniserad samtals- och säljstil vill få oss att gå på olika sponsrade livlösa konstevent så går Tensta konsthall och hyfsat nya chefen Maria Lind ut med info om kommande säsong. Ändå en känsla av att något händer. Samtalsserier, pedagogiska projekt, konstprojekt och utställningar. En sorts sammansmältning av konsthallen som en lokal och global varelse, konsthallen som energispridare, kreativt centrum.

Jag blir glad av Tensta. Och detta trots att t-banestationen måste vara Stockholms läskigaste optimistcentrum med alla sina glada och goda budskap om livsglädje. En provokation för vilken skeptiker som helst.

När Dagens Nyheter upphörde att vara en oberoende nyhetstidning, och förvandlades till en regeringsmegafon även på nyhetsplats, dessutom fylld av ängsliga livsstilsinriktade kulturartiklar, gav jag upp och bytte morgontidning.

Nu är livet mycket trevligare.

Det enda jag kan sakna är den där riktiga DN-ilskan, den som måste ha drivit kritikern och redaktören Jenny Högström i när hon i artikeln Kvinnosynen som Gud glömde skriver det som många troligen tänkt inför Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård i lördagens DN.

Allt jag kan säga om den artikeln säger Jenny Högström mycket bättre, därför länkar jag en gång till.

”Ship to Gaza – och hela Freedom Flotilla – demoniserar inte Israel, inte på något sätt, vi väljer inte ut Israel som en evig fiende, som ondskan, tvärtom: att en båtkonvoj full av akademiker, parlamentsledamöter, konstnärer, poeter och musiker reser mot Gaza, vars kust är blockerad av Israelisk militär, uttrycker – och när man tänker på det är det självklart – en sorts hopp om staten Israel.”

Poeten Johannes Anyuru är en av de svenskar som denna gång reser med Ship to Gaza. Hans blogg hos tidskriften Glänta är klart läsvärd, poetisk förstås och full av liv. Läs och läs igen.

Det finns många konstiga debatter. En av de konstigaste, åtminstone ytligt sett, är paret Linde-Öhmans boende i tjänstevåning på Thielska. Å ena sidan en slapp och märklig tradition av stora fördelar till den redan gynnade, å den andra en sorts human vänlighet – äldre människors behov av lugn borde knappast stöta någon. Själv har jag brytt mig föga om parets boende. Visst kan det behövas fler utställningsytor (inte bara om man, gud förbjude, tänker flasha lite prydlig samtidskonst) men det är inte ytorna som är Thielskas problem.

Mest av allt har Thielska varit en liten snackis, en liten krumelur som kan roa i mingelsammanhang. Det skojas friskt om parets ovilja att flytta till diverse paradvåningar, om hur löjligt låg hyra de betalat genom åren, om vaktmästaren som blev illa behandlad. Och om hur surt det är att komma till Thielska, hur ogästvänligt och slutet det känns. Det är där problemet finns.

Att säga att verksamheten inte är utåtriktad är en kraftig underdrift. Den tillhör definitivt en tid då man inte behövde fjäska för någon publik, göra sig till. Den som i kraft av bildning, status, yttre attribut kan passa in är välkommen, alla andra kan dra. Till Skansen eller Grönan eller nåt annat folkligt. Den attityden sitter djupare i väggarna än ett par personer i en våning.

Det är ju fint att det ”löst sig” så här långt. Paret Linde-Öhman flyttar till villa på Lidingö. Man får hoppas att den nya intendenten så småningom inte förstör det fina som finns. Och hittar nischen någonstans långt bort från Liljevalchs flåsighet och Waldemarsuddes sömniga elegans.