I dagens Expressen skriver Nils Forsberg om utnämningen av ny Överintendent för Nationalmuseum och Waldemarsudde. Berndt Arell heter mannen som ska leda båda institutionerna från och med nyår. Han har chefat på samtidskonstmuseer, som Akvarellmuseet och Kiasma. Han är också expert på Tom of Finland (vilket ju hade kunnat förgylla utställningen Lust & Last). Men hans tyngsta merit tycks vara stor erfarenhet av att skapa kontakter med näringslivet. Jag tror Forsberg har helt rätt i att det är ett tydligt uttryck för moderat kulturpolitik, men skulle ändå vilja nyansera lite.

Arell är ingen akademiker, det är sant (dock: han har trots allt en magisterexamen från Åbo). Frågan är om de akademiska meriterna verkligen är så användbara när det kommer till att leda museer. Det vill säga uteslutande akademiska meriter. Jag tvivlar, efter att ha sett hur det går. Det är faktiskt heller inte så många museichefer som är disputerade, vilket är extra komplicerat med tanke på att Nationalmuseum ju bedriver egen forskning. Men, och det och viktigt: alla museets verksamheter kan inte samlas i ett och samma grepp. Både Nationalmuseum och Waldemarsudde är dåliga på att renodla sina respektive verksamheter, i stället slirar man omkring lite hit och lite dit.

Om nu Berndt Arell är bra på att dra in pengar så får han väl göra det. Bara han har styrka nog att skapa en organisation som tar vara på den akademiska kompetensen. Och alla andra kompetenser som finns som inte har med finansiärer och sponsorer att göra. Sådan där kulturkompetens.

”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn” läser jag i dagens Svenska Dagbladet. I en faktarut

Förutom att det lilla ordet ”uppblåst” skämmer faktarutans förmenta objektivitet förklaras ingenstans exakt hur denna enorma offentliga sektor ser ut. Tele-, olje- och energibolag är delvis privatägda. Utgifterna för sjukvård ligger långt under Sveriges, den statliga skolan knäar med lärarbrist och ett otillräckligt antal utbildningsplatser. Till exempel tvingas en av fyra studenter att läsa sin högre utbildning utomlands. Offentliganställdas löner ligger långt under EU-snitt.

Förra året var det lögnerna om den låga pensionsåldern och de extra månadslönerna som valsade runt i medierna. Nu är det den ”uppblåsta” offentliga sektorn. I själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut det offentliga och sänkt skatter. Nå, i de fall där skatt alls betalas. Det finns en enorm svart sektor i landet, allt från barer och restauranger med svartanställd arbetskraft till finansiell skatteflykt.

Grekland är nordeuropéernas rekreationsplats och tydligen är det svårt att respektera en nation och en befolkning som man förknippar med sol och bad. I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering.

Den 13 april avslutar konststudenten Fredrik Gertz sin blogg Silversvanen, där hans alter ego Flora Swahn gestaltat ångest, ensamhet och självmordstankar under en tid. Skälet till att bloggen avslutas är att människor som läst bloggen larmat polisen som spårar, inte en självmordsbenägen ung kvinna utan en ung man. Nu är Gertz anmäld för samma brott som en gång Anna Odell, nämligen falskt larm.

Projekten har förstås beröringspunkter: spelat självmord i en offentlighet. När Anna Odell ser ut att vilja hoppas från en bro, skriver Fredrik Gertz om livets svarta meningslöshet och närmar sig det fingerade självmordet.

Uttrycksformerna skiljer sig åt, liksom framför allt utsträckningen i tid. Att Gertz agerar helt och hållet på webben gör hans verk mindre sammanhållet som konstprojekt. Publiken, läsarna, kan befinna sig var som helst och mötet blir på många sätt mer anonymt. Men det är givetvis inget nytt, konstprojekt på webben, mer eller mindre luriga, har funnits ett bra tag. Liksom falska identiteter, olika alter egon. Hela webben är ju en stor maskerad, ett jättelajv.

Det betyder såklart inte att allt kan passera. Fredrik Gertz säger sig vilja få i gång en diskussion om medmänsklighet, hjälpsamhet, stöd människor emellan. Och precis som den gången Anna Odell stod på bron visar det sig att väldigt många är väldigt hjälpsamma. De som brydde sig mest var de som ringde polisen. Så långt får man väl säga att konstprojekten visade samma sak. Sedan visade Odells hur övervåld och brist på respekt sipprar fram inom både vården och polisen, medan Gertz verk i princip inte kommer så mycket längre än till att visa att, ja, vi är alla sammanlänkade, både mänskligt och webbigt.

Att något betraktas som konst av den som arbetar med den är inte samma sak som att det är konst och därmed fritt. Anna Odell arbetade med en ambitiöst konstskoleprojekt. Det gjorde också Fredrik Gertz, i början. Men inte längre. Hans verk har blivit till en ansökan till Konstfack, men annars har det varit ett fritt flytande verk.

Precis som Linda Fagerström påpekade i ett inslag i morgonens Kulturnytt, blir den intressanta frågan vad som händer med en konst som upphört att vara exklusiv. När den är tillgänglig, och därmed till förväxling lik en verklighet, är den då fortfarande konst? Eller har den passerat gränsen?

Det institutionella konstbegreppet innebär att konst är det som av en konstvärld – gallerier, kritiker, museer etc – definieras som konst. Bra konst kräver andra definitioner. Det är riskabelt att betrakta ett bloggprojekt som konst enbart för att upphovsmannen säger det. Att vilja väcka debatt genom att skapa ett alter ego borde däremot vara möjligt, eftersom det är där vi är, givet webbens möjligheter.

Bloggen Silversvanen lär gå samma öde till mötes i rättssystemet som Odells verk. Men frågan om yttrandefrihet på webben är mycket större än så.

PS. I dag ramlar det in ett upprop till stöd för Kivik Art Centre. Där har skulpturen En skulptur för den individuella upplevelsen av arkitektur av Anthony Gormley av Kammarrätten klassats som arkitektur och därmed bygglovspliktig. Konstens konflikt med samhällets institutioner rör inte bara de vildvuxna samtidsverken och gränserna mot andra konstgenrer är mer transparenta än någonsin. KACs själva livsluft är det livaktiga gränslandet mellan konst, arkitektur och miljö. Tyvärr har man också en ganska stel inställning till sin egen verksamhet: är det inte ganska givet att skulpturen/byggnaden har mycket gemensamt med Lars Vilks gamla svartbygge Nimis? Lite mer anarki skulle inte skada nere i Kivik. DS

I veckan lanserade Egmont två nya tidningar för barn. Eller nej, de lanserade en tidning för pojkar och en för flickor. Goal och Emma. ”Cool fotbollstidning” respektive ”pysslig och tjejig”. Protesterna kom rätt omgående. Förlaget Olika har dragit i gång en namninsamling och lilla tidningen Tivoli, som ges ut av Positiv förlag, har plockat upp handsken och betonat att man gör en tidning för alla barn, en motbild till en allt kraftigare uppdelning.

Det ser onekligen ut som om ordet barnkultur har fått väldigt luddiga konturer. I stället ser vi mer och mer av tydlig pojk- och flickkultur.

Jag vet att om jag skriver att det är förödande kommer jag att få en hel drös med otrevliga mejl. Men det är förödande. Alla barn begränsas – ”Ge barn 100 möjligheter – i stället för 2”, som uppropet avslutas.

Men business är business och det mest intressanta i den här debatten är att den så tydligt visar att stora förlag kan göra som de vill: Egmont Kärnan ger ut både Bamse och Kalle Anka och Egmont tidskrifter är stor i genrer som mc-tidningar, datortidningar, whatevertidningar med tydligt definierad annonsmarknad. När man vill starta pojk- och flicktidning kollar man sin marknad. Och den säger, enligt majoritets- och säljlogiken, att pojkiga pojkar och flickiga flickor trots allt är flest. Och deras föräldrar kommer att handla det som bekräftar könsidentiteten.

Så länge de inte ser något annat.

Talet om att Egmont ska ta sitt sociala ansvar blir vackert men meningslöst. Men påpekandet att vi har en distributionskedja, Tidsam, vars fyra ägare (en av dem Egmont) tvingar ut de små, olönsamma tidskrifterna i marginalen, är viktigt. Det är enklare att välja och välja bort när man har en chans att se en helhet. Tidskriftsbranschen som den nu ser ut är monopoliserad och homogen. Som i Sovjet: en sorts tandkräm, en sorts mjöl, en sorts sanning.

I dag skriver juristerna Johan Åkermark och Jens Lapidus i Dagens Nyheter om det svenska rättssamhällets röta med anledning av behandlingen av Julian Assange. De tar upp det de (och Assange) ser som problem: nämndemannasystemet, den i Sverige vanliga praxisen med lyckta dörrar, att Assange inte fått handlingar översatta, att häktningsförfarande – och längd – är märkliga i Sverige jämfört med andra länder.

Juridik är inte mitt hemmaämne. Men jag drar öronen åt mig när Lapidus och Åkermarks artikel inleds, och ges tyngd av, en för ett par veckor sedan publicerad undersökning: ”Nyligen presenterade den årliga undersökningen Juristbarometern sin statistik för 2011. Undersökningen genomförs bland cirka 9.000 jurister i Sverige och publiceras bland annat i tidskriften Legally Yours. Det kanske mest slående i årets resultat var att cirka en tredjedel av de tillfrågade juristerna håller med Julian Assange i hans kritik av det svenska rättssystemet.”

Oj, tänker man, 3000 jurister, det var tungt. Fast ”en tredjedel av de tillfrågade” är i själva verket inte så många. Tidningen Journalisten publicerade nyheten om undersökningen för ett par veckor sedan. Svarsfrekvensen var rätt låg, 24 %. Det är alltså en tredjedel av 24% av cirka 9000 som anser att Assange har rätt om det svenska rättssystemet.

Vanlig enkel matematik, kan man säga. Fram med miniräknaren: jag får det till 720 personer.

Det är intressant med undersökningar som får credd och uppmärksamhet trots att de minst sagt haltar, och debatter som initieras för att någon är känd, som Lapidus. Fast för mig är han inte känd som jurist utan som deckarsnickare, förvisso en god sådan. Deckare är fiktion. Som bygger på verklighet. Att hänvisa till Juristbarometern är lite tvärtom.

”En samling taskmörtar” kallar Ulf Linde den styrelse som nu vill få honom att lämna tjänstebostaden på Thielska när hans hustru och tillika nuvarande chef, Nina Öhman, går i pension.

Till Svenska Dagbladet säger han: ”På Thielska finns ovärderlig konst från förra seklet, men nu vill en samling nyliberala skrivbordsnollor föra in ’nyheter’ utan att känna till verksamheten. Det är folk så ryggradslösa att de inte har en enda kota, och så okunniga att de knappt kan skilja en staty från en etsning.”

Man undrar förstås vilka dessa monster är, som sitter i en museistiftelses styrelse utan att kunna något, och som vill vräka ett äldre par. Ställa dem på gatan. ”De okunniga” är åtta personer, varav åtminstone tre borde betraktas som professionellt konstkunniga, nämligen Gunilla Linde Bjur, Andreas Brändström och Karin Sidén. De kan skilja på en etsning och en skulptur. De övriga ledamöterna är en blandning av sedvanlig styrelsekompetens – juridik, marknadsföring, ekonomi. Det är inte utan att jag med viss tvekan ger Linde rätt, även jag ju inte vet vem som företräder vilken åsikt. Kunskap i konst och humaniora har inte prioriterats vid styrelsetillsättningen.

Det hela är delikat: Paret Linde-Öhman har tackat nej till bostadserbjudanden som få människor ens skulle komma i närheten av. Om något kan trigga avund och förakt mot kultureliten är det såklart händelser som denna. Och från ett annat håll: viljan att till varje pris nå storpublik  – den slimmade konst- och kultursyn som inte tar hänsyn till Ulf Lindes livsverk Thielska – är så dominerande nu att man nästan kan önska att Thielska kunde få vara vad det varit. Som ett undantag. Med makarna Linde-Öhman boende kvar.

Thielska är en till döden tråkig plats. Men den lockar några, även om dessa några blivit färre med åren. Så visst kan en förnyelse vara nödvändig. Det är bara retoriken kring den som stör mig.

Det stör mig att kvalitet alltid mäts kvantitativt. Att tradition alltid är töntigt. Om Thielska ska slås samman med Waldemarsudde tillåter jag mig dessutom att tvivla väldigt mycket på kvalitén i omgörningen, även om det rent geografiskt förstås finns en poäng med att arbeta tillsammans för att få publiken att ta sig till Djurgården, förbi Liljevalchs (där det större delen av året finns få skäl att stanna).

Så låt dem gärna bo kvar ett tag. Eller låt debatten fortsätta. Linde har både position och en slagkraft i sina formuleringar som är få förunnat. Kanske kan han bli förkämpe för äldres rättigheter. Men det är nog i ett annat universum. Där de privilegierade förstår att det är det de är.

Kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, är en debattör av guds nåde. Kvantitativt sett. Vi har publicerat ett stort antal svar från henne, eftersom hon fått replik så fort hennes namn nämnts i någon debattartikel. Men eftersom hennes svar varit till förväxling lika – med förhållandevis långa utläggningar om den alldeles förträffliga kulturpolitik som bedrivs i Stockholm – oberoende av vilken sakfråga som egentligen var aktuell, började vi sakta tröttna.

I förra veckan var det dags igen. Claes Wahlin skrev om de hotande nedskärningarna av medel till de fria teatergrupperna. Sjöstedt svarar inte på sakfrågan, motiverar inte sina förslag utan ger sig återigen ut på en ordrik Odyssée i den fantastiska politik som är hennes.

Vi ville inte publicera så klart. Politiker har en hel del kanaler utan att behöva breda ut sig på en kultursida. I går kom svaret i stället på Sjöstedts blogg. Under rubriken Aftonbladet vågar inte ta debatten skriver en ”Jonas” på Madeleine Sjöstedts blogg att replikrätten är satt ur spel och att vi inte godtar andras verklighetsbeskrivning.

Claes Wahlins text var i sakfrågan högst konkret. Min slutsats är att det finns en person här som inte tar debatt, och det är Madeleine Sjöstedt. Jag väntar fortfarande på hennes underbyggda motiveringar när hon slaktar levande teaterverksamhet i förorten.

Öppet brev till Madeleine Sjöstedt ang. nedläggningshotat Fria Teatern

Jag vill med all min kraft protestera mot Kulturförvaltningens förslag om att lägga ner Fria Teatern. Fria Teatern utgör med sin 40-åriga verksamhet en oerhört viktig del av Stockholms fria kulturliv. Att de dessutom valt att placera sin stora scen i Högdalen (och behålla den där genom åren) är beundransvärt och oerhört viktigt för förorten (jag skulle säga för alla förorter – inte bara Högdalen). Jag har själv bott i Högdalen i 17 år, sedan min son föddes. Vi har båda sett flera av Fria Teaterns föreställningar, som alltid varit strålande. Jag har fått med kollegor från olika delar av staden och resten av min familj. Min syster, som har väldigt svårt för teater, sa efter att ha sett Full Galopp i höstas att det var det bästa hon någonsin sett!
 
Genom åren har så många projekt bedrivits för att lyfta ”utsatta” delar i Söderort (t ex Storstadssatsningen och nu Söderortsvisionen). Miljarder har satsats på att öka tryggheten och trivseln. Bostadsbolag sätter upp mer belysning i parkerna och hugger ner träd vid sidan om parkvägarna för att folk ska våga gå hem på kvällarna. Det är fint så – men jag tror inte det är sådant som avgör om man trivs där man bor eller inte – och jag tror definitivt inte att det bidrar till att känna sig stolt över sin förort. Det gör däremot Fria Teatern i allra högsta grad! Det vore fullkomligt absurt och helt obegripligt att ta ifrån oss Högdals-/söderortsbor det finaste och bästa vi har – något som lockar folk från olika håll till förorten och som lyfter kulturen i en annars ganska trist miljö.

Politiker har kritiserat teatern för att inte höra vad befolkningen i Högdalen vill ha. I mina öron är det inget annat än ett förakt mot oss som lever här, en fördomsfull bild av förortsbor som inte förstår Norén. Att det är dessa politiker som ska lyfta förorten är minst sagt skrämmande.

Jag är så besviken och hoppas verkligen att det här förslaget stannar vid ett idiotiskt förslag och aldrig blir ett beslut.
 
Ulrika Dahl
lärare och doktorand
Högdalen

”Han har ett engagemang” säger kulturministern, och sedan säger hon ”hade han varit vänsterpartist hade ingen kulturjournalist reagerat”. Utnämningen av Martin Borgs, dokumentärfilmare och pr-konsult, till Kulturrådets styrelse orsakade en liten yrvaken mellandagsdebatt. Det är inte ofta kulturfrågor når nyhetsplats, så när Aktuellt faktiskt gjorde ett inslag i går var det ett uttryck både för sakens värde och för nyhetstorkan.

Martin Borgs kommer inte att bli inte den ende kulturutövaren i Kulturrådets styrelse, två sådana har kulturministern lovat inom en snar framtid. Men han representerar en syn på kultur som ministern tidigare velat kväva: kultur är de sköna konsterna och opinionsbildning. Det kan man ha i minnet när debatterande kulturtidskrifter som bang, Arena, Ord & Bild, Mana har hotats av nya regler för tidskriftsstöd. Med andra ord tycks vi vara överens. Kan Martin Borgs sitta i Kulturrådets styrelse som högerlobbyist med ”engagemang”, så kan givetvis kulturtidskrifterna få arbetsro. För det är väl inte så att högerns kulturhökar retar upp sig på att tidskrifterna ofta är vänster? Eller som ministern skulle sagt: ”hade de varit höger hade ingen på kulturdepartementet reagerat”.

Nacka kommun ligger alldeles utanför Stockholms tullar och driver en något hårdare nyliberal politik än grannen. Än så länge. Det senaste som är på gång är att man vill lägga ut sex kommunägda bibliotek till upphandling. Privatisera dem alltså. Vad det betyder för kulturen har John Swedenmark beskrivit alldeles ypperligt  här.

Vad finns att tillägga? Jo, möjligen att oppositionen i Nacka säger sig inte haft full insyn och därför inte har hunnit agera i tid. Stay tuned, säger vi.