Art Spiegelmanns Pulitzerbelönade seriealbum Maus är för mig, liksom för många andra, ikoniskt. Jag minns exakt var och när jag läste det först och jag läser med jämna mellanrum om det. Det är inte alla geniala verk som får den uppmärksamheten. Vad som är så fenomenalt med Maus är den vardagliga tonen, lättheten med vilken då och nu förs samman – förintelsen och en intellektuell amerikansk nutid. Maus kastar historien framåt, knypplar samman generationer, skuld och överlevnad.

När nu den lilla utställningen Mus Mouse Maus, med skandinaviska serietecknares kommentarer och bilder med utgångspunkt i Maus turnerar i Sverige på olika bibliotek kritiseras (på Newsmill och andra ställen) framför allt en bild. Det är Martin Flinks Nothing changes. Två rutor: den övre visar nazitidens judeförföljelse, den nedre en israelisk soldat som siktar på en palestinsk familj. Davidsstjärnan i den övre bilden har blivit en armbindel med israeliska flaggan i den nedre. Det är alltså idén att den israeliska politiken och övergreppen mot palestinier skulle vara samma sak som nazisternas judeutrotning som kritiseras som antisemitisk. En idé som tveklöst förstärks av den dubblerade stjärnan. Fast det går inte riktigt att undkomma det faktum att Israel ju upprättades som en judisk stat efter andra världskriget. Det är ju därför Israel, med all rätt, finns.

Därmed inte sagt att det går att jämställa då och nu. Paralleller till förintelsen förekommer i otaliga mer eller mindre välskrivna inlägg om Israel-Palestina-konflikten. Jag har personligen svårt för den och håller helt med om att den förminskar nazisternas illgärningar. Men: är det det teckningen säger? Och är det verkligen antisemitism? På den övre rutan står det: Through art and literature we learn from our history. Eftertanken kommer nedanför: Or do we? Bilden är tecknad med utgångspunkt i Maus och med en liknande teckningsstil. En sorts tribut alltså. Och därmed inte ett sätt att härleda dagens politiska situation bakåt till förintelsen, utan tvärtom att med utgångspunkt i den väl kända och väl formulerade humanism som Spiegelmann formulerar leta sig fram till en av dagens skamfläckar på den politiska kartan. Nämligen hur staten Israel behandlar palestinier.

I Helsingborgs Dagblad publicerades i går en novell av Mats Kolmisoppi, ”Vi måste prata om integrationen”. En av de bästa kommentarerna hittills om vår politiska situation kan man säga. Att läsas och läsas.

Lena Sundström, som både i går och i dag är lite mer fantastisk än vanligt, har som få andra ett välgrundat skandinaviskt perspektiv på vårt svenska parlamentariska problem (jag pratar SD).

Alldeles nyss i montern berättade hon om ett, av många bisarra, förslag som det främlingsfientliga Dansk Folkeparti lagt i Danmark: på danska skolor ska 20 procent av allt kött som serveras vara fläskkött. Som en småsint markering mot danska muslimer. Förslaget gick inte igenom.

Hon pratar också om offerrollen, som partiet – trots deras allt starkare maktposition i det politiska Danmark – fortfarande tar sig.

Hon gör dagens mest välbesökta framträdande hittills. Det bådar gott inför den kommande mandatperioden.

/David Nyman

Vissa montrar fattar man liksom inte varför de finns.

Som den här: vad fan har den här stolen med böcker att göra? Är den GJORD i bok? Det måste väl vara det. Det är väl så.

/David Nyman

Kaffe

 Det finns ett och annat sätt att hålla sig vaken när man hänger på Svenska Mässan hela dagarna och Park Avenue hela nätterna. Vi kör på kaffe.

För utställare finns det gratis i monterservice. Och för alla, här: i koncernkollegorna SvD:s monter (vi måste fixa det till nästa år, vilken helt vansinnigt grym publikfriare!). Det är bra. Det är gratis. Ett tips (men kolla kön).

/David Nyman

I går kväll fick queerfeministiska tidskriften FUL årets kulturtidskriftspris. Ganska otippat, i alla fall av mig. Trodde något helt annat. Så en mycket mycket glad överraskning alltså.

Så här motiverade juryn:

”I en tid då den traditionella samhällskildrande kulturtidskriften främst fokuserar på sin egen överlevnad är årets pristagare ett fritt, djärvt och färgsprakande undantag. Utan hämningar kombineras såväl politik och estetik, som allvar och lek. Reportage, intervjuer och essäer sipprar ur sina givna former och flyter samman till nydanande, genrebefriad journalistik.

Övertygelsen för den egna saken driver texten framåt, till den grad att redaktionen förändrat själva språkets karaktär. Det privata och undanskuffade hanteras som något universellt. Tidskriften tycks inte enbart existera för att vinna gehör för sina värderingar, utan påvisar genom sin intensitet att själva framlyftandet har ett egenvärde. Var och en kan genom att läsa den vinna förståelse för – och följa med i – sin samtid.”

Henning Mankell pratar just nu i montern – han ska egentligen prata om Ship to Gaza, men kan naturligtvis inte låta bli att inleda med valet och SD.

Mankell är kritisk mot Lars Ohly, och hur han hanterade mötet med Jimmie Åkesson i SVT:s sminkloge på valnatten: Ohly skulle ha mött Åkesson, börjat prata redan där.

Vi har mycket att göra nu, säger Mankell. Vi har en möjlighet att stoppa SD:s tillväxt, genom att krossa dem med argument. Vi bör prata. Det är viktiga saker, säger Henning Mankell, och det har han ju rätt i.

/David Nyman

En specifik genre av bokmässebesökare är den här:

Tanter med jätteplastkassar som liksom rycker åt sig allt som kommer i vägen och bara pressar ner det. I slutet av dagarna går de förbi här vid montern med sådana enorma mängder packning att de ser ut som fjällvandrare.

Förra året (eller var det året innan?) tog vi betalt för tidningarna i montern, och de här tanterna var den besökargrupp som blev allra mest förolämpad av det. Och de som man mest handgripligen fick stoppa från att sno tidningen.

I år delar vi ut Aftonbladet gratis.

/David Nyman

Vi hade väl tänkt gå på Filmfestivalens/Gläntas fest i går, de flesta av oss. Men det kändes som att samtliga i stället valde tidningen VI:s fest i Taubesalen på Park Avenue. Det var väl bekvämast (sedan rörde sig många ner till baren på bottenvåningen). Jag hade kunnat namedroppa hela förmiddagen, men låt oss bara säga att alla var där utom Ordfronts Pelle Andersson.

Erik Fichtelius verkade ha ett problem med att baren inte var fri. Han beställde strax efter mig och vände sig chockat om och ropade ”Man måste BETALA” till sitt sällskap. Stora ögon!

I Parks foajé träffade jag ett par kollegor som varit på Jean Claude Arnaults svitfest längre upp i huset. Han hade småflickor anställda för att plocka disk. Vi säger så, och bara så.

/David Nyman

Nu är vi på plats igen, mässan vräker sig in på upploppet och vi med den.

Petter Lindgren textar dagens program. Vi andra tittar på.

Tidningstravarna är enorma.

Och här kommer inledningen på dagens program. Med en liten extra touch på bokstaven E.