Trafikinfarkt på bokmässan

Första dagarna var det drägligt.

Man kunde strosa runt mellan montrarna och ha någon meter av ”personal space” runt sig. Man kunde gå i sin egen takt. Hade man bråttom gick det att köra om i ytterfilen.

– Vänta du till lördag och söndag, sa erfarna kollegor och himlade menande med ögonen.

Nu förstår jag vad dom menade.

Runt de stora förlagens montrar är det trafikinfarkt. Det går inte att varken gå eller tränga sig förbi. Man känner sig som en sill som pressas ner i en konservburk med andra sillar.

Gångarna i mässhallen förvandlas till floder som flyter fram i slow motion. Många sätter sig och lyssnar på något av föredragen bara för att få vila fötterna. Förutom sittplatserna i de olika förlagens och tidningarnas montrar existerar inga sittplatser.

Jag äter min pastasallad stående med ett hörn av ett bord att vila plastskålen på, inklämd mellan en barnvagn och en äldre dam.

Uppenbarligen fungerar bokmässans koncept fortfarande. Läsaren kan komma hit och träffa författare, få sin bok signerad och dessutom köpa den till ett billigt mässpris.

Och handlar gör folk. Det gör ont när man stöter knäna mot deras tunga och hårda kassar.

För en förstagångsbesökare som mig går det inte att beskriva mässan som annat än ett dårhus. Men det är ett trevligt dårhus.

Wolfgang Hansson

Kaotidkt när Nobelpristagare ska signera.

Plötsligt står jag bara några meter från Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa.

Visst är det rätt mycket folk framför podiet som lyssnar men jag är ändå förvånad över att det inte är fler. Det är ju inte var dag man kan få lyssna live på en nobelpristagare i litteratur.

Han ser sval och lite stel ut i sin kostym och det vitgrå hårsvallet där varenda hårstrå ligger perfekt. Engelskan bär starka spår av spansk brytning.

När han pratat klart och det är dags för signering förvandlas den städade publiken till en boskapshjord som alla försöker hamna först i kön.

Personalen i montern tvingas bilda kedja runt Nobelpristagaren, pekar på en obestämd punkt längre bort och ropar förtvivlat.

– Kön börjar där. Kön börjar där.

De kanske hundra som stått och lyssnat verkar plötsligt har blivit dubbelt så många.

Men kanske inte lika många som hos Maria Montazami.

Wolfgang Hansson

Leif G W Persson, Sveriges bäste ståuppare signerar böcker sittande.

Har bara varit på en bråkdel av mässans alla seminarier med olika författare. Ändå är jag stensäker på att jag varit på det absolut bästa.

Ungefär som jag för två somrar sedan var lika säker på att jag hört den bästa sommarprataren trots att jag bara lyssnade på ett enda program, det med skådespelaren Peter Andersson.

Det var så in i helvete bra att det helt enkelt inte gick att prestera bättre.

Precis så kändes det att sitta och lyssna på Leif G W Perssons samtal med Åsa Linderborg om hans nya bok ”Gustavs grabb”.

Standarden sattes redan vid ingång till hörsalen. På en skylt med en pil till vänster stod det Leif GW Persson. På en skylt med pil till höger stod det Mario Vargas Llosa. Mördande konkurrens med andra ord. Ända var GW:s sal fylld till sista plats och lite till.

– Inte så pjåkigt, hade GW förmodligen själv sagt.

Tonen sätts direkt när polisprofessorn läser ett stycke ur sin bok om när han kallas hem från skolan och hittar sin pappas blodiga bylte. Rösten spricker men GW läser vidare.

Han följer upp med att leverera den ena oslagbara onelinern efter den andra.

Som när han ska förklara varför han väntade till hans mamma (”som han var mindre glad i” som han diplomatiskt uttrycker det) avlidit innan han skrev boken som hyllar hans far.

– Jag är inte som Jan Myrdal som sysslade med sånt.

Eller när han berättar att de ringde från Let´ s Dance och ville ha med honom i programmet.

– Jag sa åt dem att ringa Björn Ranelid istället och det såg man ju hur det gick.

GW är både vansinnigt rolig, tänkvärd och rakt igenom genuin. Sverige bästa stå upp-komiker trots att han numera oftast sitter ner och sällan ändrar tonläge på sin släpiga röst.

Han språk är så exakt och bildrikt att inte ett enda ord känns överflödigt.

Jag garanterar att jag inte var ensam om att känna mig både upprymd och uppfylld när jag lämnade sal K1.

Bokmässans höjdpunkt alla kategorier.

Wolfgang Hansson

Ett av många småförlag på mässan

Boken är i kris sägs det.

Märks inte mycket av det på bokmässan.

Mitt intryck är att det aldrig givits ut så många böcker som nu. Med tanke på utbudet så känns det som att snart måste varannan svensk vara författare.

När jag strosar runt bland montrarna i den gigantiska mässhallen är det slående hur många små förlag som vuxit upp vilket är en paradox när jättarna Norstedts och Bonniers dominerar marknaden alltmer.

Hur kan de små förlagen överleva?

Jag får inga ordentliga svar men jag utgår ifrån att ingen i längden ger ut böcker om han/hon inte tjänar pengar på det. Förmodligen handlar det om att nischa in sig. Och att ny teknik gör att det aldrig tidigare varit så lätt att ge ut böcker. Kombinerat med att 95 procent av författarna tjänar väldigt lite pengar på sina böcker.

Däremot säger mängden böcker och förlag inget om kvaliteten eller mångfalden. Det är väldigt mycket matböcker, deckare och snygga presentböcker på bokmässan och rätt mycket mindre av samhällslitteratur.

Någon trycker senaste numret av tidskriften Axess i handen på mig. Där finns en tankvärd artikel av före detta förläggaren Per I. Gedin som menar att räknenissarna nu har tagit över förlagen.

Man satsar på sånt som säljer för stunden men få har längre tålamodet att försöka bygga upp ett författarskap. Att investera i en ny Pär Lagerkvist eller en ny Sven Delblanc.

Lagerkvist debuterade 1912 men det tog 18 böcker och 20 år innan han slog igenom och blev en kassako.

Wolfgang Hansson

Förre FN-chefen Dag Hammarskjöld finns representerad på bokmässan i form av flera böcker om honom och hans gärning. Bland annat hävdar en ny bok av Rolf Rembe och Anders Hellberg att bevisen stärkts för att den stridbare svenskens plan blev nedskjutet.

Ingen av författarna finns närvarande när jag hamnar i sal K1 men ändå svävar Hammarskjölds ande över diskussionen med bland andra Pierre Schori, Jakob Palme och Rolf Ekéus.

Frågan från moderatorn Göran Rosenberg är om FN någonsin kommer att få en lika stark och orädd ledare som Dag Hammarskjöld eller om världsorganisationen är på dekis för evigt.

Panelen lyckas inte ge några definitiva svar. Men Jakob Palme för vidare ett tänkvärt citat från Hammarskjöld till medlemsländerna.

– FN kan inte ta er till himlen men kanske förhindra att ni hamnar i helvetet.

Wolfgang Hansson

Inga röda stugor på tysk deckare

Tyskland har faktiskt egna författare.

Jag gör upptäckten i den stora montern för tysk litteratur som ligger alldeles innanför ingången.

Mitt intryck av svenska mediers bevakning av tysk litteratur var annars att tyskarna bara läste deckare av Henning Mankell, Marie Ljungstedt och Håkan Nesser med röda stugor på omslaget.

Men det finns även tyskar som kan skriva.

Eftersom huvudtemat för bokmässan i år är tysk litteratur har man kört hit långtradare fulla med tyska böcker som nu står uppställda i ämnesordning. De flest enbart på originalspråk.

En av böckerna jag bläddrar i är Volker Kutchers tredje bok i serien om kommissarie Gereon Rath. Den utspelar sig i 30-talet Berlin och det finns inte tillstymmelse till röd stuga på omslaget.

Kanske är det snart dags för en tysk deckarvåg över Sverige.

Wolfgang Hansson

Än kan Ulf Elving dra folk

Första gången jag är på bokmässan. Det är ingen lek.

Jag blir överväldigad av alla montrar, alla högar med böcker, alla röster med mikrofoner som försöker göra sig hörda samtidigt.

Konkurrensen är minst sagt mördande.

I varje hörn pågår intervjuer med författare, debatter om skrivande och olika prisutdelningar. Ett gigantiskt smörgåsbord där man bara hinner plocka åt sig några små välsmakande bitar.

Men vad ska man välja? Beslutsångesten är total.

Jag förstår varför Synskadades Riksförbund och Kraft & Kultur anlitat radiolegenden Ulf Elving som presentatör och utfrågare. Han röst skär på något magiskt sätt genom bruset. Igenkänningseffekten får en att lyssna.

Förmodligen är det därför som träbänkarna är fyllda till sista plats av människor som lyssnar på en debatt om ljudbokens framtid. Inte världens sexigaste ämne precis. Utan Elving är jag rätt säker på att de svarta träbänkarna gapat tomma.

Jag lär mig snabbt att det är ”starpower” som gäller.

När deckardrottningen Camilla Läckberg sitter i Sveriges Radios studiomonter går det inte ens att tränga sig förbi i gången utanför. Hon skämtar glatt om att brösten är fejk och är precis sådär lagom privat som verkar vara på modet i vår tid.

I publiken sitter maken Martin Melin och filmar.

När han och Camilla går blir det plötsligt gott om syre i gången.

Wolfgang Hansson