Vi har packat våra väskor och förpackat vår längtan.

Snart öppnar vi vår monter igen, som vanligt gjort av Barbro Westling och Peter Johansson. Förra årets installation – Fiskargubben möter Karl Marx (Göran Hägglund trodde det var Ernest Hemmingway) är i år förvandlad till en sidengobeläng. Mer än så vet vi inte.

men vi vet redan nu att Aftonbladet som vanligt kommer vara montern alla vill hänga i. 

Jan Guillou, Mikael Wiehe, Martina Haag, Lena Sundström, Jennifer Wegerup, Erik Niva … På fredag ska Dan Josefsson samtala med Richard Wilksson, en av författarna bakom Jämlikhetsanden. 

Kom förbi om du har möjlighet, och träffa oss som gör kultursidan som alltid tar ställning men aldrig står stilla. 

I dag publicerade Dagens Nyheter en analys av valresultatet, med den vid det här laget snart helt inklubbade slutsatsen att Socialdemokraterna förlorade röster på att samarbeta med V. Och på att inte vilja driva ungefär samma politik som Alliansen, en minst sagt märklig slutsats.

Räknenissarna på United Minds måste ha lagt ner mycket arbete på att pumpa upp sitt lilla urval, 15 personer, vilket Mikael Färnbo visar i ett räkneexempel på Dagens Arena.

Hur var det Carl Bildt sa på nittiotalet? ”Det är bara ren matematik”. Fast då handlade det om något annat.

Valet 2006 var Sverigedemokraterna starka på orter där pizzeriorna hade namn efter Gustav Vasa och Engelbrekt.

I år går såna samband inte att finna av den enkla anledningen att Sd plötsligt finns överallt. Dock: Svenskarnas parti, som är nazister på riktigt, marscherade fram till 2,8 procent i Grästorp – där man kan äta på Pizzeria Viking.

I Degerfors fick Vänsterpartiet hälften av alla röster. Där krubbar man sin calzone på Pizzeria Mrwan’z. 

I måndags publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den allierade Journalisten, om hur media på nyhetsplats kampanjat för Alliansen. Nu ”avslöjar” makthavare.se att DAJ bara består av en person, Pontus Björkman, som inte ens är journalist men väl en vänstertyp som kuppat in en artikel. Aftonbladet – och jag – är lurade, vill man mena.

Nej, vi är inte lurade.

DAJ består inte av en grupp journalister som om nätterna möts i en mörk källarlokal och blandar varandras blod i en lojalitetspakt. DAJ är en betydligt lösare i sin karaktär, och består av frustrerade journalister (och pr-människor) som känner att de i sitt jobb tvingas medverka till att demokratin i sin förlängning hotas. Det är helt riktigt att det var Pontus Björkman som kontaktade mig – och sen lotsade mig vidare till en grupp journalister och inom nätverket. Jag kan av förklarliga skäl inte tala om hur många som ingår i nätverket, vad de heter, var de jobbar eller vilka anställningsvillkor de har. Men jag kan säga att DAJ:s artikel var svårredigerad, eftersom den var ett grupparbete mellan många som skulle ge sitt godkänannde.

Nätverket har också vuxit under veckan som gått. Det är många kollegor som hört av sig och vill att jag ska förmedla deras intresse. Till dem säger jag nej. Det är inte min uppgift. Jag publicerade en angelägen artikel – det visar debatten som följt – men mitt uppdrag stannar där.

Två reflektioner dock:

1) Samma dag som vi publicerade en anonymt signerat artikel – vilket jag då påpekade var ett absolut undantag – hade DN ett stort reportage om LO:s tillbakadragna valrörelse, som helt byggde på anonyma källor. Man skulle kunna tänka sig att jag, i stället för att publicera DAJ, gjorde nåt motsvarande: ett reportage där jag intygade att det finns journalister runt om i landet som känner att de tvingas kampanja för alliansen. Hade det ändrat nåt i sak? Nej. Det är fortfarande lika obehagliga uppgifter att hantera, särskilt för de redaktörer som nånstans har ett ömmande samvete. Lättare då att likt strutsen förnärmat stoppa huvudet i sanden.

2) I fredags publicerade DN Debatt en artikel av mediaprofessorn Kent Asp, som visar att media har varit pro alliansen på ett sätt som saknar motstycke. Särskilt Expressen utmärker sig. 3 av 4 artiklar om Mona Sahlin har varit negativa. Är det också en artikel som ”kuppats in” eller kan vi tillmäta den studien åtminstone relevans?

Att misstänkliggöra de journalister som ingår i DAJ är bara ett sätt att rikta bort fokus från problemet: svenska media har gått in för att Reinfeldt ska återväljas. Varför det blivit så återstår att diskutera. DAJ ger några förklaringar, men det finns fler.

I valrørelsens sista skælvande minut går jag i exil i Norge. På Arlanda møter jag min DN-kollega Henrik Berggren, vi ska till bokmæssan i Oslo før att prata om Olof Palme.

Vi børjar prata redan i incheckningen.

En medelålders, vælklædd kvinna framfør oss vænder sig om och sæger: ”Palme skulle dom skjutit tjugo år tidigare.”

Vad svarar man på det?

Palmehatet lever vidare, men jag tror inte att det Henrik och jag var med om imorse, hade varit møjligt før fem år sedan. Høgervågen rullar øver landet, alla dammluckor øppnas.

Om en timma ska vi prata om Palme i norsk radio. En av frågorna vi førvæntas svara på handlar om ”arvet efter Palme”: Finns det nåt sånt?

Vad svarar man på det?

Utanför vårt fönster här på redaktionen ovanpå Globens köpcentrum byggs det för fullt. Eller ja, egentligen rivs det mest, och sprängs. De barackliknande enplansbyggnaderna som rymd en och annan bilbutik har försvunnit, tillsammans med cykelvägar och en skogsdunge. Plats ges för ett av Stockholms skrytbyggen, en ny arena. Den ska ersätta Söderstadion – och förhoppningsvis ska här spelas allsvensk fotboll men det vet ju ingen hur det blir.

Ännu längre bort från oss vajar nu vita lakan och andra tygbitar från fönstren hos dem som bor utmed Nynäsvägen. De har tröttnat och det förstår jag.

För medan Stockholms stad drömmer om arenor, stora motorleder och så småningom en och annan lägenhet har boende vid en av de mest trafikerade lederna väntat och väntat på överdäckning eller åtminstone riktiga bullerplank. Nu i valtider lovar samtliga partier åtgärder, såklart. Men det blå styret i Stockholm har haft fyra år på sig att göra – ingenting.

Annat är det längre in i Gamla Enskede. Villorna ligger skyddade från oljud och avgaser, höga plank mot Enskedevägen skapar nästan en gated community-känsla. Idyllisch. Och provocerande.

Jo, den här valaffischen är på riktigt.

”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” 

”Vilka är de döda”

”Varför måste det finnas” 

”Varför är vi inte i Paradiset?”

De enklaste ord och de svåraste frågor. Ann Jäderlunds senaste diktsamling är kanske hennes allra starkaste. En av de där ganska få böckerna som känns som om de alltid kommer att vara viktiga. 

Idag meddelas att Jäderlund för Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar fått Svensk Biblioteksförenings Aniarapris. Stilig motivering, 50 000 kr och en skulptur av Linnéa Jörpeland. 

Jag hoppas att priset framför allt betyder att boken ska få stå i fönstret på alla biblioteken och åka runt i alla bokbussar, länge, länge. Lånas och lånas, läsas och läsas. För det förtjänar människorna. 

I dag publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den Allierade Journalisten. De visade där exempel på hur medierna, företrädesvis pressen, kampanjar fram alliansen på nyhetsplats. 

Studio Ett ville följa upp artikeln med en debatt, men i sista stund drog sig Dagens Nyheter ur. ”Vi kan diskutera den frågan efter valet”, var svaret. 

Först ska de tillsätta Reinfeldt. Sen kan diskutera saken. 

I en demokrati är mediernas uppgift att granska makten, men hur fungerar demokratin när medierna vägrar prata om sin egen makt? 

Åsa Linderborg

Här på kulturbloggen gillar vi när det sägs något viktigt. Särskilt när det också sägs bra.

I går var det Rödgrön fest i Kungsträdgården i Stockholm och till talarskaran hörde Stellan Skarsgård. Han siktade in sig på den gemensamma ägandet, på utförsäljningar som inte motiveras med något annat än att de är bra för de betyder frihet, för staten är dålig, för att för att. För att därför. Därför tjänar enskilda individer och företag storkovan och de flesta blir utan.

Skarsgård kan tala. Men lyssna också till klockorna som dånar. Pampigt värre.