Film som en sorgens konsekvens.
avJag hör inte till de som tycker att film måste vara smärtsam. Men, om den gör anspråk på att skildra det tragiska, är det utan tvivel en fördel om filmens handling kommer ur en reell känsla. Den fiktiva sorgen får inte kännas fiktiv.
En film som inte slirar det minsta när det gäller trovärdighet är Julie Bertuccellis Trädet (premiär fredag 14/1). Här känns sorgen äkta, i Charlotte Gainsbourgs rolltolkning ser man det mänskliga psykets kamp mot en överväldigande sorg, utan skyddsvallar, utan barriärer, utan föreställningar om hur sorgearbetet bör se ut. Det är en film som träffar rakt i hjärtat.
Så är detta också en film som skapats av någon som vet vad sorg vill säga; Julie Bertuccelli är änka. Rörande förklarar hon att hon inte kunde veta att hennes man inte skulle vara i livet då filmen var klar. Jag kan bara föreställa mig vad detta måste ha inneburit för henne på ett personligt plan.
Hennes mans död är naturligtvis en tragedi som inte på något vis kan vägas upp av att filmen blev en konstnärlig fullträff – om det nu finns ett samband. Det är omöjligt att veta. Vad som däremot kan konstateras är att det här är en film som förtjänar att respekteras; för sin höga kvalitet och för den styrka, utan vilken den aldrig skulle ha blivit gjord.