Borlänge är hetare än helvetet
avFramme efter en sex timmar lång resa i bil från Göteborg.
Jocke Persson körde lika stabilt som han är kärv. (Och DET är stabilt.)
Och Håkan Steen plockade fram sitt magiska cd-fodral och pluggade gammal musik med sväng. Ni vet, låtar där trummorna verkar vilja hångla upp allt som har en puls.
Som New Orleans-klassikern ”Mother-in-law” och Wanda Jacksons magnifika cover av Bob Dylans ”Thunder on the mountain”.
Han hann även med en hel del Hellström, The Hormones ”Brian Wilson”, The Dream Syndicate, Noah And The Whale – bra för att vara indie – och, i höjd med Grängesberg, Lionel Richies ”Dancing on the ceiling”.
Utmärkt uppladdning, om ni frågar mig. Värdig och mogen. Jag behövde tvätta bort Coldplays pampiga lagomsås som klibbat fast i örat sen igår.
Det råder Peace And Love-väder i Borlänge. Det är med andra ord lika varmt som i Arizona (en delstat i USA). Man känner sig som en smörklick i öknen.
Jag ögnar igenom årets program, och det är som vanligt – arrangörerna bokar tammefan det mesta.
Från Ziggy Marley till I Blame Coco. Från Oskar Linnros till Radioaktiva Räker. Från Bob Dylan till Vietcong Pornsürfers. Och så Bob Geldof.
Det finns nåt tilltalande i festivalens groteska frosseri i… allt. Och Peace And Love har verkligen blivit den folkliga lägerelden som samlar rock-Sverige.
Årets festival är naturligtvis utsåld. Det har till och med sålts fler biljetter än i fjol. Den slutgiltiga publiksiffran presenteras från scen på lördag. Det tyder på att det gott bra, väldigt bra. Annars hade resultatet knappast basunerats ut.
Ser fram emot: Maskinen, Linnros, ”Maggan” (Veronica Maggio), Lykke Li och Håkan Hellströms avslutning.
Undviker gärna: 30 Seconds To Mars (Jared Leto var bättre i tv-serien ”Mitt såkallade liv” och där stod han mest och lutade sig mot en vägg och sa ”ugh”), U.D.O., Foreigner, Kings Of Leon och Bad Religion.
Nu ska jag försöka alla festivalers största problem: att äta anständig mat.
Det vankas plankstek…