Amy Winehouse på V Festival, Storbritannien, 2008. Foto: AP

När Amy Winehouse (1983–2011) slog igenom med singeln ”Rehab” 2006 visste ingen vad de skulle göra av henne.
Musiken hörde inte hemma i sin egen tid. Det lät som om Dusty Springfield fått skivkontrakt efter att ha levt som hemlös i en kartong.
När Winehouse spelade på Hultsfred 2007, året då festivalen började tappa besökare på allvar, gjorde hon inget större väsen av sig. Jag minns hur kollegor försökte övertala sina vänner att över huvud taget gå och se henne. (Det året vann Flogging Molly publikens omröstning om den bästa konserten på Pampas-scenen.)
Amy Winehouses första album ”Frank” nominerades till brittiska musikpriset Mercury Prize. För uppföljaren ”Back to black” vann hon fem amerikanska Grammys och tangerade det dåvarande rekordet för hur många Grammys en kvinnlig artist lyckats vinna på en kväll. ”Back to black” blev med tiden den tredje mest sålda albumet på 2000-talet i Storbritannien.
Men det var efter 2007 som Amy Winehouse blev en internationell stjärna, framför allt i Sverige. Drogerna och hennes offentliga förfall gjorde henne mainstream.
Winehouse var udda och annorlunda i en tid där allt – precis allt – ska vara som en glad och intetsägande uppdatering på Facebook. ”Idag har jag hängt tvätt, det var underbart. Grym dag på stranden – livet leker. Mina barn har varit helt fantastiska. Odd Mollys senaste klänning är uuunderbaaar.”
I den märkliga och förljugna världen var Amy Winehouse och hennes sorgliga tabloidcompadre Pete Doherty verkligen två vandrade katastrofer. Skitiga, olyckliga och drogberoende. Deras livsstil fick större uppmärksamhet än musiken.
I dag kan man nästan härleda all modern retrosoul till Amy Winehouse och ”Back to black”, oavsett om den framförs på klubben Debaser Slussen i Stockholm eller i Eurovision Song Contest. Hon är också en föregångare till de brittiska soulrösterna Duffy och Adele.
Men Duffy och Adele passar vår samtid bättre. De är ”clean”. Det går utan större problem att föreställa sig att de sjunger framför Simon Cowells fiskögon i ”Idol” eller ”X-factor”. Däremot hade Amy Winehouse röstats bort i andra omgången.
Rent musikaliskt var Amy Winehouse en tidsresa. Hon älskade pop och soul som spelades in för 50 år sedan.
Hon spelade in covers på Sam Cookes ”Cupid” och Phil Spectors ”To know him is to love him” och gav de svartvita melodierna en egen färg tack vare sin oefterhärmliga röst. Och bland det sista hon släppte var en version av Lesley Gores ”It’s my party” tillsammans med producenten Quincy Jones. Refrängen från 1963 hade kunnat vara en rubrik om Amys liv:
”It’s my party, and I’ll cry if I want to.”
Men framför allt beundrade Amy Winehouse flickpopgruppen The Ronettes och dess sångerska Ronnie Spector.
Sminket och frisyren var direkt inspirerade av Ronnie Spector. När Ronnie Spector första gången såg ett foto av Amy Winehouse ropade hon: ”Det är ju jag!”
Spector var själv så imponerad av Amy Winehouse att hon gjorde en cover på ”Back in black”. När hon sjöng låten i London för ett halvår sedan stod Amy i publiken och grät.
Ronnie Spector tänker ge ut sin cover som singel. Intäkterna går till en organisation som driver behandlingshem för människor med drogproblem.

Ronnie Spector i New York, 2007. Foto: AP.

Lyssna på Ronnie Spectors version av ”Back to black” här.

Fotnot: När Amy Winehouse dog ökade hennes skivförsäljning i USA med över 3000 procent. Och när jag försökte ringa Universal i veckan hade den enda på kontoret som inte tagit semester inte tid att svara. Han var upptagen med att försöka möta den stora efterfrågan på Winehouse och skivorna ”Frank” och ”Back to black”.

Fler sanningar om vår tid.

Längtan till Way out West blir inte precis mindre efter det här klippet från The Forum, Los Angeles.

En kandidat till tidernas bästa gitarrsolo. När Prince luter sig bakåt över scenkanten – är det planerat? Eller förväntar han sig bara att någon ska ta emot honom? Alternativ två skulle vara mer… Prince.

Försök inte att bära upp de här kläderna. Ni kommer att misslyckas.

Och hur j–a bra är detta? Klippets kvalitet kunde vara bättre. Men. MEN. ”It’s like medicine. The best psychiatry in the world – music.”
Som Mats Nileskär sa när jag träffade honom backstage i Hultsfred:
– Finns ingen som Prince. Han är musik.

Den lille prinsen uppträder i Abu Dhabi i fjol. Foto: AP.

Det är inte ens en månad kvar till Prince på Way Out West. Helgens Oslo-datum ställdes in, av förklarliga skäl. Men 21 juli spelade Den Korte på Hartwall Arena, Helsingfors. Formen verkar hålla i sig. En snabb titt i setlistan får det funkiga snålvattnet att rinna från munnen. Prince fortsätter att blanda rariteter med gudabenådade hits. Enda frågan som världen ställer sig nu är – kan Prince i Slottsskogen bli bättre än My Morning Jacket i London?
Har inte koll på alla covers, utan hämtar informationen från sajten setlist.fm. Meddela gärna eventuella fel och misstag.

1. 1999
2. D.M.S.R.
3. Pop life
4. Stratus (Billy Cobham-cover)
5. Shhh
6. Mountains
7. Alphabet street
8. Everyday people (Sly And The Family Stone-cover)
9. Cream
10. Cool (The Time-cover)
11. Let’s work
12. Don’t stop ’til you get enough (Michael Jackson-cover)
13. U got the look

Extranummer

14. Make you feel my love (Bob Dylan-cover)
15. Purple Rain

Extranummer II

16. Take me with U
17. Raspberry beret
18. Kiss

Extranummer III

19. Nothing compares 2 U
20. Dance (disco heat) (Sylvester-cover)
21. Baby I’m a star
22. If I was your girlfriend

Extranummer IV

23. The bird (The Time-cover)
24. Jungle love (The Time-cover)
25. A love bizarre (Sheila E-cover)

 

Har gjort en spellista med stelistans låtar till Spotify. Musiktjänsten är fortfarande kass på Dylan. Jag valde Adeles cover på ”Make you feel my love” i stället. Lyssna här.

Roxette spelade i Göteborg i går kväll. Den intresserade kan läsa recensionen här.

Så här såg efterfesten ut i Aftonbladets lugubra lägenhet.

Ett makalöst drag. 

Det är min kollega Crille Diesel som syns i dörröppningen.

Vi drack folköl från Statoil. Vi åt dillchips. Vi sa god natt.

 

Ska inte säga för mycket om BBC:s omtalade och omdiskuterade kriminalserie ännu. Har bara hunnit halvvägs.

”Halvvägs” är för övrigt en bra beskrivning av min popkonsumtion just nu.

Men ”The shadow line” är en vän för folk med skumma dygnsrytmer. De fyra första avsnitten håller en ypperlig klass.

Och precis som all välgjord noir är stämningen och handlingen mörk.

Eller rättare sagt: fyra nyanser av svart.

The Hawk kan inte böja skedar. Men han får gula plus att sväva. Fotomontage: Gunnar Hellsing

I vintras gjorde vi en bilaga som trycktes i ett exemplar.
Håkan Steen fyllde 40 år och vänner och kollegor och artister hyllade den småländske kritikern och arbetshästen i en kavalkad av minnesvärda krönikor, listor, bekännelser och anekdoter.
Bilagan blev snabbt en eftertraktad raritet.
Det ska den vara. Vissa artiklar och avslöjanden passar bara för slutna sällskap.
Men med stor ödmjukhet kan jag publicera min ”recension” av en älskad kollega och vän.
Texten kan säkert uppfattas som intern. Men förhoppningsvis säger den också någonting om vänskap.
Jag har, för övrigt, aldrig delat ut lika många plus till en artist i mitt liv.

Håkan Steen
Plats: Har uppträtt i varje håla, men bor just nu i Stockholm. Publik: Steen når 2,5 miljoner läsare varje dag. (I den siffran ingår inte musiktidningen Sonics enorma räckvidd.) Längd: Kortare än Stephen Malkmus. Och alltid längre än deadline. Bäst: Snällheten, empatin, intelligensen, kollen, noggrannheten, luftgitarren, kärleken till muppar och lerfigurer och tecknade djur och Bumblebee Man i ”Simpsons”, skägget. Sämst: Han borde tycka om sig själv lite mer och uppskatta sina briljanta skrivkrafter bättre. Fråga: Visste ni att Håkan Steen har skrikit ”Now I wanna be your dog” till en DN-tjej på festival?

Vår vänskap började på den tiden när blandband gavs ut på kassett.
Men den beseglades med en spya i Östersund.

Jag vaknade med ett ryck och vred mig åt sidan i panik.
”Bluuuuuuääärrrrrggggghhhhhhhh.”
Åh, hjälp.
Jag ruskade på huvudet och insåg mitt misstag.
Jag hade råkat använda Håkan Steens ryggsäck som hink. Under den gångna kvällens och nattens sörja av skräpmat och vin och vodka och öl och den där satans Gammeldansken låg Steens ombyteskläder. Han skulle med andra ord tvingas lukta rätt illa den sista dagen på Storsjöyran år 2000.
Jag försökte förgäves att städa upp mitt klavertramp, omtöcknad av sprit och skam. Men långt innan brottsspåren sopats undan vaknade en bakismosig Håkan Steen i hotellsängen bredvid och undrade varför det stank så förbannat.
Ehm. Ja. Hehe.
Steen klev upp med en suck och hjälpte mig. Han var inte arg. Jag behövde inte ens be om ursäkt. Han är ju sån, Håkan Steen.
Det var tufft att flytta till Stockholm.
Det var tufft att försöka slå sig fram som nöjesvikarie på Aftonbladet och göra sig hörd när hårdingar som Filip Hammar och Dan Panas och Tore S Börjesson höll låda på morgonmötena. Jag var så nervös att jag mådde illa.
Och jag visste redan då, i juni 1998, vem Håkan Steen var. Jag hade läst honom i Pop. Jag hade bättre koll på hans betyg och formuleringar än han själv. Jag visste att han högaktade Television och hade träffat Jason ”Spaceman” Pierce från Spiritualized – my gawd så stort! – och berömt honom för hans coola t-shirt.
Steen var en av de första som förbarmade sig över den nye och ynklige norrlänningen i hörnet. Han kom fram och hälsade artigt. Jag sa att jag kom från Kiruna. Håkan Steen, som skulle recensera Elliott Smith på Studion i Stockholm samma kväll, kliade sig på hakan och sa:
– Kiruna? Jahaaa. Hmmm. Jag har en kompis i Umeå som…
Det är ungefär 70 mil mellan Kiruna och Umeå. Chansen att jag visste vem Steen menade var minimal. Något som roade Per Bjurman kungligt. Biffen från Borlänge flabbade så att cd-tornen på redaktionen rasade.
Håkan Steen spelade in två blandband till mig med musik som han tyckte jag borde ha koll på. Det var första gången jag hörde Dream Syndicate, The Hormones och The Replacements ”Alex Chilton”. Och jag förbannar mig fortfarande för att jag glömde kvar dem på tunnelbanan en tidig morgon. Blandbanden var lysande. De fick mig att köpa minst 22 skivor som jag inte hade en aning om att jag behövde.
Och jag minns hur det kändes att få stiga in i Steens dåvarande lägenhet på Fridhemsgatan, mitt emot den beryktade nöjesbutiken Blue Vision. Ögonen trillade ur skallen med ett ”plopp”.
Tidningshögarna! Cd-hyllor och cd-skyskrapor och vinylrader som gick från golv till tak! Boxar överallt! Till och med köket var fullt av pop!
Lägenheten var lika överbelamrad som lagret där de gömmer Förbundsarken i slutet av Indiana Jones-äventyret ”Jakten på den försvunna skatten”. Fast Steen hade lyckats trycka in allt på drygt 30 kvadratmeter, eller nåt liknande.
Jag satt och läste gamla tidningsartiklar av Mats Olsson och Jan Gradvall som jag hittade i Håkans digra klipparkiv. Under tiden undervisade magister Steen mig i Jonathan Richman. En 22 år gammal musiknörd från Kiruna kunde inte ha haft en bättre natt.
Jag behöver inte upplysa någon om journalisten, recensenten och yrkesmannen Håkan Steen. Den anspråkslöse trotjänaren som aldrig överdriver sina betyg åt nåt håll, som sågar och hyllar och sätter tre plus med förnuft och känsla, och som aldrig bangar en turnépremiär med Bo Kaspers Orkester på Katalin i Uppsala om plikten kallar.
Och oavsett vad han själv tycker om Bjurmans odödliga smeknamn ”Lo-fi-Håkan” så finns det bara en ”Lo-fi-Håkan” i Sverige. Det kommer ingen annan efter honom.
Håkan Steen tillhör den gyllene 90-talsgenerationen av popskribenter. Det märks på kunnandet, tyngden, respekten från kollegor och artister, rutinen som aldrig blir blasé och en tydlig penna som vässas av lika delar kunskap och ordtrolleri.
Nej, här försöker jag i stället att beskriva en vän.
Efter spyan i Östersund startade Håkan musiktidningen Sonic tillsammans med Pierre Hellqvist och Urban Gyllström och, häpnadsväckande nog, gröngölingen Markus Larsson.
Min och Steens ”bromance” fördjupades under hysteriska och hårresande dygnet runt-manglingar som, i början av Sonics historia, höll på att skicka alla inblandade till akuten. Men det slutade inte där.
Jag har skrattat, gråtit, dansat, rasat samman och stigit upp nio tillsammans med Håkan. På otaliga hotellrum efter deadline över hela Sverige. Backstage på festivaler. I för små hotellrum i Hultsfred. På restauranger och klubbar och redaktioner och Ullevi-konserter och flygkabiner och tågperronger i Söderhamn. Det har varit en lång och dylansk ”Never ending tour”, med allt vad det innebär.
Vi har båda gått sönder av allmängiltig sorg och ångest bakom stängda hotelldörrar. Vi har delat tomheten och rädslan av att ha sålt våra liv till ett musikintresse som kanske inte ens kan försörja oss i längden. Vi har tvivlat på om en kringluffande livsstil – den beroendeframkallande och skrämmande känslan att ständigt vara ”up in the air” och på flykt från verkligheten – är att föredra framför att slå rot och skaffa familj. Vi har fortfarande inget kvitto på om vi gjort rätt val hittills. Om nåt. Vi får inga svar på var och när vi landar.
Och Håkan har tack och lov alltid haft en lika skum dygnsrytm som jag. Vilken annan vuxen människa hade varit klarvaken och beredd 2004 när jag ringde halv tre på natten en tisdag och ville prata om en extraviktig repris av ”MASH” eller ”Skål”? Eller efter ”The big bang theory” vid ungefär samma klockslag i dag?
Vår ”Never ending tour” har egentligen varit ett evigt samtal. Det är otroligt att orden aldrig verkar sina, att vi fortfarande pratar oavbrutet om allt och ingenting när vi träffas. Inget ämne är för stort, ingen detalj är för liten. Det finns ingen ”paus”-knapp.
Jag är tacksam för Håkans nyanserade klokhet, sluga humor och älskvärda allvar. Jag erkänner gärna att jag har snott flera av hans insikter och analyser till mina krönikor och recensioner för att verka bättre och smartare.
Medan jag skriver detta inser jag att jag har vuxit upp tillsammans med Håkan Steen. Och här pratar jag om den riktiga uppväxten mellan 20 och 35. Och jag inser också att det har varit den lyckligaste tiden i mitt liv, trots allt.
Samma tid hade varit betydligt olyckligare utan dig, Håkan.
Grattis, min vän. Tack för att du har stått bredvid mig i 13 års tid.
Du är den bästa konserten jag sett.

(slut)

My Morning Jacket. Nog sagt. Foto: Håkan Steen

My Morning Jacket
Plats: Somerset House, London. Publik: Cirka 5000. Längd: Exakt två timmar. Bäst: ”Off the record”, ”Holdin’ on to black metal”, ”One big holiday”. Sämst: Jim James har inga moonboots på sig. Och visst hade de kunnat spela ”Wonderful (the way I feel)” också, men varför klaga? Fråga: Undrar vad Stakka Bo, som var på plats, tyckte om konserten? Och när kommer gruppen till Sverige? Cirkus i Stockholm? Snälla?

LONDON. My Morning Jackets sångare, den skäggige keruben Jim James, ser sig runt och kommenterar omgivningen:

– It’s epic.

Han pratar om Somerset House, ett konst och kulturcenter mitt i centrala London. My Morning Jacket från Louisville, Kentucky, spelar på innergården. Den relativt lilla scenen ramas in av arkitektur som, på Somersets hemsida, beskrivs som ”neoklassisk”. En kirunabo hade använt andra ord: ”vita stenar, statyer, marmor och skit.”

Det känns som att stå mitt i en venetiansk borggård. Och det är rätt awesome att vara på plats.

Jag och Håkan Steen lämnade Hultsfred efter Morrissey. Jag körde. Steen satt bredvid och skrev sin recension av The Mozzarella. Vi skulle hem, byta om, sova ett par timmar, stiga upp, checka in på Arlanda och flyga till London för att hinna se My Morning Jacket. Som det ser ut just nu gör de bara två spelningar i Europa i år. Under 2000-talet har de blivit som Tom Petty & The Heartbreakers – för stora på hemmaplan för att hinna eller orka bry sig om att turnera någon annanstans. De klarar sig ändå.

Jag reser inte till Somerset House som recensent. Jag lämnade tjänstebrickan hemma och är tillbaka där jag en gång började – som ett fan.

Jag har ingen deadline som håller upp en laddad revolver mot tinningen. Upplevelsen behöver inte störas av den utmattande plikten att tycka. Jag behöver inte komma på slagkraftiga formuleringar. Jag har saknat den känslan.

När det gäller My Morning Jacket hade jag kunnat åka till månen för att se dem. Om det nu krävdes.

De senaste åren har de sakta men säkert tagit över min tillvaro, som band en gång gjorde, för länge sedan, i de tidiga tonåren.

Jag har nött ut studioskivorna för länge sedan. Men hos My Morning Jacket är studioalbumen bara en prolog. Resten av historien fortsätter på nätet. Det är liveshowerna som har byggt bandets rykte. Varenda spelning, på klubbar eller festivaler eller David Lettermans talkshow, blir mytomspunna händelser som sprids på bloggar och fansajter och twitter. Bandet länkar själv till de bästa och mest pålitliga fansajterna på hemsidan.

Jag har tankat hem och knarkat så mycket bootlegs att jag kanske borde skrivas in på en klinik för utbrända rockjournalister. Min dator är så full av My Morning Jacket att Aftonbladets teknikavdelning blivit rädda och börjat protestera. Jag måste ta bort några hundra musikfiler, annars lyfter min laptop på hatten och tackar för sig. Men vilka ska jag välja bort? Den där konserten som MMJ gjorde i Wichita, 2004? Get out of here, dude.

Det blåser snålt och de mörka molnen på himlen ser pissnödiga ut. Vädret är väldigt brittiskt. Jag kramar min plastmugg med skummig öl lite hårdare när My Morning Jacket släntrar upp på scenen.

Den oklanderligt klädde basisten Tom Blankenship. Trumtrollet Patrick Hallahan. Den slanke gitarristen Carl Broemel. Jim James. Hatten Bo Koster på klaviatur och skumma ljud. 

Hur länge har jag väntat på detta? Orkar inte ens räkna åren.

Precis som alla americanaband ser My Morning Jacket alldagliga ut och gör ingen grandios entré. De plockar upp sina instrument, hukar sig över dem och smyger igång det hotfulla reptilgroovet i ”Victory dance”. Men sedan är inget sig likt längre.

My Morning Jacket uppträder med total kontroll och koncentration. Ibland verkar de knappt medvetna om att det står en publik ett par meter ifrån dem och lyssnar. De litar på låtarna. De verkar övertygade om att åskådarna kommer att bli lika uppslukade som de själva. Vänta och se.

Jim James röst är bandets viktigaste instrument. Men live blir det tydligt hur stor roll Carl Broemel spelar för bandets sound och intensitet. På scen ser han dessutom ut som den perfekta rockstjärnan – han verkar ha stigit rakt ut ur en gammal video med The Replacements.

Han är smal, undernärd och cool. Han spelar inte gitarr. Han behandlar den som ett dödligt vapen. Vissa ljud hade kunnat spela skurken i Bruce Willis nästa ”Die hard”-film.

Broemel presenterar sig redan i andra låten, ”Circuital”. Han vräker fram bedårande vackra slingor som blastar öronen som Neil Young & Crazy Horse. Eller Sonic Youth.

Allt får plats. Gospel. Blues. Country. Folk. ROCK med versala bokstäver. Soul. Funk. Spaceadelica. Men musiken är hårdare, råare och mer elektrisk än på skiva. Låtarnas knogar är blodigare. Och ingen bootleg i världen kan fånga den samlade kraften när My Morning Jacket släpper alla spärrar och volymbegränsningar samtidigt.

Carl och Jim börjar headbanga som om de spelar death metal. De liknar Animal i ”Mupparna”, fast med gitarrer i stället för trumstockar. De hoppar och studsar och vänder ryggen mot publiken. De kryper ihop framför Hallahans trumset, basisten Tom Blankenship böjer sig fram från sidan med oberörd min och… åskan går.

De sker flera gånger.

I ”I’m amazed” och ”Anytime” och den brutala snutten av ”Run thru”. Mot slutet av ”Off the record”, där Jims och Carls gitarrer börjar slåss med varandra om publikens uppmärksamhet, hjärtan och öron. Och i ”Dondante”, ett långt och rymdflummigt jam där Carl till slut byter till saxofon.

Hur länge pågår ”Dondante”? Minst tolv minuter. Men vem orkar titta på klockan? Där lever My Morning Jacket verkligen upp till bandets slogan – ”the jam band for people who don’t like jam bands”.

My Morning Jacket är ett stort band som kan fylla arenor i USA. Men de kommer aldrig bli U2. De är för egna, för originella, för… far out, man.

Konserten innehåller inga publikfrierier. Det är en spelning som man sugs in i. Till och med i de allra skiraste balladerna är det som att bandet tänder stubintrådar och laddar för nåt annu större längre fram. De skapar och spelar i ett kraftfält som växer och växer och växer och till slut fyller upp varenda vrå.

En effekt som förstärks av att volymen stadigt höjs. I första låten är ljudet lågt och svagt. I sista ringer öronen 112.

Och extranumren…

Där öppnas alla dammluckor på samma gång, igen. 

Under ”Holdin’ on to black metal” börjar Håkan Steen, som vanligtvis är en försiktig och reserverad och kräsen smålänning, att svära och skrika:

– Åh, fan. Åh, helvete. ÅHHELVETESJÄVLAR!

Och ”One big holiday” är ingen låt. Det är en blodröd orkan där det ser ut om ett gängslagsmål på scenen. Medlemmarna tar i så att de krockar med varandra. 

Jag blinkar till, och det har gått en timme. Jag blinkar till igen, och konserten är över.

Jag har lock för öronen. Hjärtat rusar.

Efteråt pratar jag med en lika tagen Håkan Steen. Vi enas om att vi kanske sett tolv-tretton konserter sedan 1998 som förtjänar Aftonbladets högsta betyg, fem plus.

Det här var en sådan konsert. Det här var en sådan kväll. Det här är ett sådant band.

Titta, två virvlande hårbollar rockar på scen. Foto: Håkan Steen

Låtlista
1. Victory dance
2. Circuital
3. Gideon (länk)
4. I’m amazed
5. Anytime
6. The way that he sings (länk)
7. Golden
8. Slow slow tune (länk)
9. You wanna freak out
10. Off the record
11. Mahgeetah (länk)
12. Movin’ away
13. Smokin’ from shootin’
14. Run thru (end only) (länk)
15. Touch me I’m going to scream pt 2
16. Dondante

Extranummer

17. Wordless chorus (länk)
18. The day is coming
19. Holdin’ on to black metal
20. One big holiday

Lämnade Hultsfred efter Morrissey. Tog bilen hem till Stockholm på natten till söndag. Och vad jag gjorde i går kväll? Titta på bilden. Stakka Bo var där. Andres Lokko var där. Håkan Steen var där. Jag är helt mörbultad. Har lock för vänstra örat. Eller som Steen sa efteråt när vi stapplade ut från konserten, hopplöst höga på rock:

– Ibland måste man se något som påminner en varför man håller på med det här. Det här sätter saker och ting i rätt perspektiv.

Längre rapport kommer snart i bloggen. Nu ska jag bli frull – ja, frull, med ett ”r” – för Jim James skull.

Rörande ögonblick. En tacksam Charles Bradley kramar publiken. Foto: Håkan Steen

Det är som i Triss-reklamen – ibland händer det. Ibland händer det bara.

Innan den 62 år gamle soulmannen Charles Bradley går på scenen i Teaterladan är det få som orkar bry sig. Förväntningarna sitter på golvet och gäspar. Efter en timme har publiken vuxit tolv gånger om. Folk har textat och ringt in sina vänner från området. Det är bara en sån konsert.

Charles Bradley är en relativt okänd soulartist som bor i Brooklyn, New York. De som läser tidningen Mojo kanske känner till albumet ”No time for dreaming” som släpptes tidigare i år. Han kallas för ”The screaming eagle of soul”. Och rösten låter därefter. Det en röst som inte tillverkas längre. Kraften får byxbenen att fladdra.

Applåderna stiger varenda gång som Bradley fyrar av ett långt soulskrik. Han gör James Brown-liknande tricks med mikrofonen, faller ner på knä ett halvt dussin gånger, dirigerar sitt band med en distinkt nick och uppträder som om det var hans största konsert i livet.

Publiken, vars ålder sträcker sig från 16 till 65, kan inte sluta jubla. Bradley tror knappt sina ögon och öron. Han spelar trots allt i en lada på en svensk åker. Han börjar nästan grina. Han hoppar ner från scenen och kramar om minst 30 personer.

Musiken är classic fried southern soul. Bandet spelar som bara amerikanska soulband kan, som om de har bloddopats med Booker T And The MG’s. Blåssektionen består av två personer och instrument – en trumpet och en saxofon – men låter som en orkester. Det ser ut som om basisten står i matkön på ICA och är uttråkad, ändå svänger han mer än 40 Primal Scream-konserter.

Versionen av Neil Youngs ”Heart of gold” är bedårande. Och självbiografiska ”Why is it so hard” är ännu bättre. Bradley vrider ur stämbanden i textraden och frågan: ”Why is it so hard to make it in America?”

Mats Olsson hade gått ner i spagat.

Efteråt skakar DN:s Mattias Dahlström på huvudet och säger:

– Det var bland det jävligaste jag sett.

Kan bara hålla med. Jag glömde bort att jag skulle smita iväg och se Oskar Linnros som spelade samtidigt.

Jag är knäckt.