Rörande ögonblick. En tacksam Charles Bradley kramar publiken. Foto: Håkan Steen

Det är som i Triss-reklamen – ibland händer det. Ibland händer det bara.

Innan den 62 år gamle soulmannen Charles Bradley går på scenen i Teaterladan är det få som orkar bry sig. Förväntningarna sitter på golvet och gäspar. Efter en timme har publiken vuxit tolv gånger om. Folk har textat och ringt in sina vänner från området. Det är bara en sån konsert.

Charles Bradley är en relativt okänd soulartist som bor i Brooklyn, New York. De som läser tidningen Mojo kanske känner till albumet ”No time for dreaming” som släpptes tidigare i år. Han kallas för ”The screaming eagle of soul”. Och rösten låter därefter. Det en röst som inte tillverkas längre. Kraften får byxbenen att fladdra.

Applåderna stiger varenda gång som Bradley fyrar av ett långt soulskrik. Han gör James Brown-liknande tricks med mikrofonen, faller ner på knä ett halvt dussin gånger, dirigerar sitt band med en distinkt nick och uppträder som om det var hans största konsert i livet.

Publiken, vars ålder sträcker sig från 16 till 65, kan inte sluta jubla. Bradley tror knappt sina ögon och öron. Han spelar trots allt i en lada på en svensk åker. Han börjar nästan grina. Han hoppar ner från scenen och kramar om minst 30 personer.

Musiken är classic fried southern soul. Bandet spelar som bara amerikanska soulband kan, som om de har bloddopats med Booker T And The MG’s. Blåssektionen består av två personer och instrument – en trumpet och en saxofon – men låter som en orkester. Det ser ut som om basisten står i matkön på ICA och är uttråkad, ändå svänger han mer än 40 Primal Scream-konserter.

Versionen av Neil Youngs ”Heart of gold” är bedårande. Och självbiografiska ”Why is it so hard” är ännu bättre. Bradley vrider ur stämbanden i textraden och frågan: ”Why is it so hard to make it in America?”

Mats Olsson hade gått ner i spagat.

Efteråt skakar DN:s Mattias Dahlström på huvudet och säger:

– Det var bland det jävligaste jag sett.

Kan bara hålla med. Jag glömde bort att jag skulle smita iväg och se Oskar Linnros som spelade samtidigt.

Jag är knäckt.