Har dragit till Hultsfred igen.

Festivalen som lade ner och återuppstod med hjälp av tyska konsertarrangörer.

Känns lite märkligt.

Förut var Aftonbladets bilresa ner till Smålands stolthet en enda stor fest.

Per Bjurman körde. Fredrik Virtanen satt bredvid – i hagelbössasätet. Och jag och Håkan Steen satt därbak.

Onsdagen var, rent traditionellt, den stora festdagen innan musiken började, på den tiden då musiken var ett nödvändigt ont.

Jag kan berätta långa och många historier om de onsdagarna, men inget passar i tryck. Inte ens i en blogg. Men jag säger så här: det var tungt att stiga upp på torsdagen och släpa sig iväg till den första konserten, till och med för en twentysomething med tigerblod i ådrorna och relativt oförstörd lever.

Nåväl.

I år drog jag och Håkan Steen och kreddpajsaren Crille Diesel och Nina Johansson och Sandra Wejbro ner i en bil.

Steen körde, jag satt bredvid och resten därbak.

Jag valde musiken. Det blev en, enligt mig, härlig blandning av Lionel Richie, The Cramps, Johnnie Allen, ZZ Top, AC/DC, Orup, She & Him, Wanda Jackson – gitarren och blåset i ”Thunder on the mountain”! – Fiction Factory, The Rolling Stones, The Dream Syndicates ”Let it rain”, Lykke Li, Thin Lizzy, Tyler, the creator och Eldkvarn.

En hel balja av bra. Musik för vuxna människor. 

Stämningen i bilen?

När vi passerade Södertälje bad jag baksätet att berätta om deras liv.

– Jag är hungrig, sa Nina Johansson.

– Jag är inte hungrig. Inte kär heller, sa Sandra Wejbro.

– Är det här Tomas Ledin? frågade hårdrockpajsaren Crille Diesel. (Vi lyssnade på Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull”).

Sen blev det tyst.

Väl framme började Steen att svära och förbanna som en nykter Kapten Haddock. Vi letade efter pressackrediteringen och följde arrangörernas skyltar slaviskt. Det innebar att vi fick åka kors och tvärs över hela Hultsfred. Omvägen kändes lika lång som om vi tagit en u-sväng ner till Köpenhamn. Jag hade inte blivit förvånad om stackars Steen blivit tvungen att åka slalom mellan björkarna nere vid sjön Hulingen.

Och vad är grejen med funktionärer och volontärer under festivaler? Tjejerna och killarna som står med viktiga miner i gröna västar och försöker visa vägen? De vet ingenting. Har de inget möte innan de ställer sig vid vägrenen och börjar peka med hela handen åt… ingenstans?

– Ursäkta, är det här vägen till pressboden? undrade Steen.

Han kunde lika gärna ha frågat om det gick att ta hyrbilen till Mars. Utan syrgas och bärraketer.

Väl framme, och det tog ett tag, var stämningen konstig.

Det kändes som att fem personer från Aftonbladet + en kille med vita dreadlocks var på plats.

– Jaaaeehh. Det här påminner om 1987, sa Steen. Då kom det ungefär 6700 personer, om jag inte minns fel.

Det här blir säkert en intressant helg.

Kvällen slutade i Hotell Hulingens älskvärda pub, med damfotboll och lite öl.

Johan var där. Gösta också. Det kanske låter internt, men för oss som bott på Hulingen under otaliga festivaler är Johan och Gösta en syn för trasiga ögon. De är eldsjälarna bakom hotellet. De trodde inte att vi nånsin skulle komma tillbaka hit. Vi trodde inte vi skulle få se dem heller, inte så här snart. Jag och Steen blev tjocka i halsen.

Att få skaka hand med dem är värt hela resan, och mer därtill. Resten kan dra åt helvete.

(Förutom hiphopgalningarna i OFWGKTA. En av årets bokningar.)