Vår tambur. Det är mina gummistövlar nere till vänster. Foto: Reuters.

God eftermiddag.

Här kommer en till rapport från ett hotellrum i Hultsfred.

Jag och Håkan Steen sitter och pratar. Vi pratar ganska mycket när vi umgås. Ungefär som ett gammalt gift par som inte ligger med varandra längre.

Steen hade just lite ångest över att han ofta missar upprepningar i sina texter. Han använde ”vinner ny mark” tre gånger i en färsk krönika, till exempel. Det diskuterade vi ett tag. Jag har samma problem när recensioner ska lämnas blixtsnabbt. Undrar hur många ”vanliga dödliga” som märker sånt?

Under frukosten, som egentligen var en lunch, tyckte Steen att jag skrivit min bästa mening på flera år. Jag säger inte vilken. Det är förmätet. Men jag blev orimligt glad. Steen skrattade i alla fall i flera minuter. Jag trodde att han skulle bryta revbenet. Jag gick och hämtade saft, vände och gick tillbaka och Steen skrattade fortfarande.Vi är nog övertrötta. I’m not worthy.

Våra kollegor är redan på området och rapporterar om att det är lite folk på Paper och att vissa sångare är heta.

Spännande.

Det är över huvud taget olidligt spännande just nu.

Kommer det vara nåt folk på området i dag? I går var det glest. Och fortsätter regnet? Just nu tornar nya moln upp sig på himlen. Först såg bomullsjättarna ut som skurar. Nu har molnen ändrat skepnad till ”ihållande”. Och kommer Morrissey i morgon?

Nu får folk som drabbades av Mozzers inställda spelning i Helsingborg gå på Hultsfred gratis som kompensation. Berättar Steen.

Spännande, det med.

Ja, det finns gott om plats här. Ingen behöver trängas. 

Titta, därborta spelar Beady Eye. Med Liam Gallagher på sång.

DN:s recensent Mattias Dahlström. Blåsten pajade paraplyet under Beady Eye, men han gillar läget ändå. Han är en fin människa, Dahlström.

Kalabalik under Beady Eyes konsert. Hiphopgruppen Odd Future försöker lämna området i en liten buss. Fansen attackerar och sliter i plåt och fönster och vakterna får jobba hårt.

Svårt att ta en bild i Odd Futures villervalla.

Fett röj. Många vill komma nära gruppen som sjunger ”kill people, burn shit, fuck school”.

Prodigy.

Äh, nu lägger vi den här dagen åt sidan, tycker jag.

Jag och Håkan Steen gav upp.

Pressbunkerns nät fungerar inte. Vilken överraskning.

Lär blir kul i kväll, med tanke på att vi har ganska mycket text kvar att lämna.

Jag och Hawk drog tillbaka till hotell Hulingen i stället. Här finns det uppkoppling. Steens fingrar flyger Jas Gripen över tangentbordet borta i sängen. Han har bråttom med en krönika.

Hultsfred känns, så här till en början, som amatörernas afton.

Vädret spelar givetvis in. Men jag undrar vad alla 10 000 personer som sägs ha köpt biljett håller hus?

Tycker synd om artisterna som ska uppträda. Ett slöseri på så bra namn som OFWGKTA och Primal Scream.

Och om Morrissey även ställer in på lördag?

Det är ödsligt på området.

Det känns som…the dark side of the moon.

Första eftermiddagen i bilder:

Melissa Horn spelar. Spana in gräsmattan.

The Drums spelar. Stor trängsel framför största scenen.

Jag.

Aftonbladets glamourösa liv. Håkan Steen har skrivkramp på en säng i Hultsfred, sommaren 2011.

Aftonbladets team i Hultsfred: Nina Johansson, Sandra Wejbro, Håkan Steen, Crille Diesel och jag.

Vi åt frukost på hotell Hulingen i morse.

Jag berättade om en mardröm jag haft i natt.

Efteråt muttrade Håkan Steen:

– Du läser alldeles för mycket böcker om monster och andra fantasier.

– Nu låter du som min pappa, svarade jag.

– Ja, någon måste ju inta den hållningen här, sa Steen.

Det blev tyst.

Jag försökte lätta upp stämningen genom att, åter igen, be församlingen att berätta om sina liv.

– Jag är inte hungrig längre, sa Sandra Wejbro.

– Inte jag heller, sa Nina Johansson.

Crille Diesel kikade igenom festivalens spelschema och undrade:

– Melissa Horn? Är inte det ett berg?

Det blev tyst igen.

Det är grått i Hultsfred. Det vankas regn.

Har dragit till Hultsfred igen.

Festivalen som lade ner och återuppstod med hjälp av tyska konsertarrangörer.

Känns lite märkligt.

Förut var Aftonbladets bilresa ner till Smålands stolthet en enda stor fest.

Per Bjurman körde. Fredrik Virtanen satt bredvid – i hagelbössasätet. Och jag och Håkan Steen satt därbak.

Onsdagen var, rent traditionellt, den stora festdagen innan musiken började, på den tiden då musiken var ett nödvändigt ont.

Jag kan berätta långa och många historier om de onsdagarna, men inget passar i tryck. Inte ens i en blogg. Men jag säger så här: det var tungt att stiga upp på torsdagen och släpa sig iväg till den första konserten, till och med för en twentysomething med tigerblod i ådrorna och relativt oförstörd lever.

Nåväl.

I år drog jag och Håkan Steen och kreddpajsaren Crille Diesel och Nina Johansson och Sandra Wejbro ner i en bil.

Steen körde, jag satt bredvid och resten därbak.

Jag valde musiken. Det blev en, enligt mig, härlig blandning av Lionel Richie, The Cramps, Johnnie Allen, ZZ Top, AC/DC, Orup, She & Him, Wanda Jackson – gitarren och blåset i ”Thunder on the mountain”! – Fiction Factory, The Rolling Stones, The Dream Syndicates ”Let it rain”, Lykke Li, Thin Lizzy, Tyler, the creator och Eldkvarn.

En hel balja av bra. Musik för vuxna människor. 

Stämningen i bilen?

När vi passerade Södertälje bad jag baksätet att berätta om deras liv.

– Jag är hungrig, sa Nina Johansson.

– Jag är inte hungrig. Inte kär heller, sa Sandra Wejbro.

– Är det här Tomas Ledin? frågade hårdrockpajsaren Crille Diesel. (Vi lyssnade på Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull”).

Sen blev det tyst.

Väl framme började Steen att svära och förbanna som en nykter Kapten Haddock. Vi letade efter pressackrediteringen och följde arrangörernas skyltar slaviskt. Det innebar att vi fick åka kors och tvärs över hela Hultsfred. Omvägen kändes lika lång som om vi tagit en u-sväng ner till Köpenhamn. Jag hade inte blivit förvånad om stackars Steen blivit tvungen att åka slalom mellan björkarna nere vid sjön Hulingen.

Och vad är grejen med funktionärer och volontärer under festivaler? Tjejerna och killarna som står med viktiga miner i gröna västar och försöker visa vägen? De vet ingenting. Har de inget möte innan de ställer sig vid vägrenen och börjar peka med hela handen åt… ingenstans?

– Ursäkta, är det här vägen till pressboden? undrade Steen.

Han kunde lika gärna ha frågat om det gick att ta hyrbilen till Mars. Utan syrgas och bärraketer.

Väl framme, och det tog ett tag, var stämningen konstig.

Det kändes som att fem personer från Aftonbladet + en kille med vita dreadlocks var på plats.

– Jaaaeehh. Det här påminner om 1987, sa Steen. Då kom det ungefär 6700 personer, om jag inte minns fel.

Det här blir säkert en intressant helg.

Kvällen slutade i Hotell Hulingens älskvärda pub, med damfotboll och lite öl.

Johan var där. Gösta också. Det kanske låter internt, men för oss som bott på Hulingen under otaliga festivaler är Johan och Gösta en syn för trasiga ögon. De är eldsjälarna bakom hotellet. De trodde inte att vi nånsin skulle komma tillbaka hit. Vi trodde inte vi skulle få se dem heller, inte så här snart. Jag och Steen blev tjocka i halsen.

Att få skaka hand med dem är värt hela resan, och mer därtill. Resten kan dra åt helvete.

(Förutom hiphopgalningarna i OFWGKTA. En av årets bokningar.)

Mark Olson och Gary Louris och tegel. På samma bild. Det blir inte vackrare. Foto: AP

Min kollega Jocke Persson ropar till. Han har fått ett digitalt förhandsexemplar av The Jayhawks kommande album ”Mockingbird time”, som släpps 15 september. 

Det är såna nyheter som får mig att snubbla över skrivbordet och bryta nacken av lycka.

Jag ringer genast upp Charlie Åberg på Universal och ryter:

– Hur fan kan min chef Klas Lindberg få ett förhandsex av Jayhawks, och inte jag! Det är skandal. Klas gillar ju bara George Michael.

– Ja, det syns på honom, säger Charlie.

– Exakt, fortsätter jag. Och inget fel med det. Men…

Ska bespara er från restan av svadan. Kort sagt: det löste sig.

”Mockingbird time” är det första Jayhawks-albumet sen 1995 års ”Tomorrow the green grass” med både Mark Olson och Gary Louris. Jag upprepar: det första Jayhawks-albumet med både Mark Olson och Gary Louris sen ”Tomorrow the green grass”.

Countryrockens The Glimmer Twins har haft en time out från varandra. Visst har de samarbetat flitigt de senaste åren, bland annat på albumet ”Ready for the flood” från 2008. Men det var ett mellanspel.

Deras röster ska helst tvinnas samman i Jayhawks namn. Det är då ljuv musik uppstår. Det brukar låta som att Beatles eller Beach Boys står i en hölada och sjunger om förlorad kärlek och begravningar.

Jag gillar mycket – men The Jayhawks gillar jag mer.

Kan inte säga så mycket om nya skivan, har precis börjat lyssna.

Men inledande ”Closer to your side” är en dröm. Titelspåret inleds stilenligt med orden: ”Yesterday is gone like the wind…”. Musiken låter över huvud taget som Gary Louris beskrivning av bandet:

”…out of time and out of place and out of step.”

Ibland känns det som att namn som My Morning Jacket, Band Of Horses och Fleet Foxes började med The Jayhawks.

Och Louris och Olsons stämsång kan fortfarande vara det vackraste ljud jag hört.

Låten ”She walks in so many ways” kan laddas ner gratis här.

Alex Schulman tipsar dessutom om en utmärkt bootleg med Jayhawks. Han är väldigt inne på bootlegs, den gode Schulman.

Slutade att lyssna på Guns N’ Roses för flera år sedan.
Kan bero på gruppen förvandlades till Axl Roses tveksamma solovarieté redan 1994. ”Chinese democracy”? Som att spisa digerdöden.
Men jag kan inte sluta läsa om dem.
I senaste numret av Classic Rock Magazine uppmärksammas 20-årsjubileumet av albumen ”Use your illusion I & II” – de två monstren som dödade bandet.
Den långa artikeln innehåller inte några häpnasväckande avslöjanden. Men det är intressant att bandet själva tidigt förstod vad resten av publiken hörde:
Trummisen Matt Sorum var ingen bra ersättare för Steven Adler. Där försvann mycket av musikens energi och magi. Sorum har en tung fot. Han svänger lika mycket som en påse cement.
När redaktionen sen klipper ner albumen till en skiva blir det konstigt.
”Coma”? ”Coma”?! Skulle den verkligen vara bättre än ”14 years”?
Omdömet ligger i koma. 

Morrissey finkulturjammar på Glastonbury. I jeans. Foto: AP. 

Morrissey, som uppträder i Hultsfred på lördag, spelade nyligen tre låtar på BBC Radio från ett nytt och kommande album.
”Action is my middle name” var en av dem. En liten susseluring om att vara, ja, sugen.
Morrissey sätter tonen redan i första raden, det som journalister brukar kalla för ingressen:
”Biting my initials into your neck.”
Nej, det är inte en poplåt om att, exempelvis, läsa Oscar Wilde nere i ett källarhål.
Det handlar om att ”get it on” innan dödgrävaren knackar på dörren och stiger in. Vad ska man annars göra med sitt liv?
Refrängen är en storslagen Mozfest, där orden bestämmer melodin i stället för tvärtom. Precis som det ska vara.
Lägg gärna märke till det hysteriska ”ra-da-ta-da-da-da-da-da”-partiet mot slutet.
Ibland är skillnaden mellan Lady Gaga och Morrissey mindre än man tror.

Lyssna själva här.

James Crumley: ”The last good kiss”

Hela inlägget är egentligen en ursäkt för att skriva om Klas Ekman. (Han står till höger om Hank von Helvete. Ja, han hade en liten cameo i filmen ”Cornelis”, som författaren Pär Rådström. Och, ja, han brukar vara lika välklädd till vardags.)

Klas är frilansjournalist, pappa, noirfantast och en av mina bästa vänner. Vi har flera gemensamma intressen. Böcker, till exempel.

Klas har mycket, men framför allt äger han en avundsvärd och välsorterad boksamling. När jag hälsar på kan jag stå och stirra på bokhyllorna i timmar. Varenda titel skriker kvalitet. Klas har bland annat lagt ner mycket tid och stor möda på att hitta förstaupplagor, extrafina utgåvor och signerade exemplar. Hur han har hunnit med det har jag ingen aning om.

Vår vänskap är på sätt och vis en pågående bokcirkel med två deltagare. En intern klubb där vi kan prata ocensurerat om högt och lågt utan att någon annan lyssnar. Det behövs. Ibland behöver man ta en paus från verkligheten och spy ur sig saker utan att ta hänsyn till sociala normer och redaktörer och Twitter. Grova generaliseringar som ”enda brittiska popmusiken av värde är Teenage Fanclub och Lloyd Cole” förekommer naturligtvis ofta. 

Det är ännu vanligare att Klas hoppar upp ur soffan och plockar ner en bok och läser en formulering högt som han inte kan få ur skallen. Han är sådan. En passionerad textfurir. Om jag hade skrivit ner varenda rad han lyft fram hittills skulle anteckningarna fylla en telefonkatalog.

När det gäller böcker föredrar vi amerikanska namn. Och det blir många män.

Genom åren har vi diskuterat och beundrat och analyserat och hyllat och bråkat om bland andra Flannery O’ Connor, John Steinbeck, Newton Thornburg, Larry Brown, Daniel Woodrell, F Scott Fitzgerald, Truman Capote, Joyce Carol Oates, Julie Orringer, Adam Haslett, Sam Lipsyte, Glen David Gold, Joseph Wambaugh och Raymond Radiguet. Med flera.

Vi har även en ödmjuk intern tävling om vem som kan upptäcka en författare eller bok först. Vem som leder har jag ingen aning om.

Jag hittade Richard Yates, vilket i det här sammanhanget borde klassas som doping.

Men om jag inte minns fel rekommenderade herr Ekman James Crumleys ”The last good kiss”.

En tvåsiffrig vinst till Klas, är jag rädd.

”The last good kiss” är en extraordinär roman. Hur många gånger får en bokmal en liknande läsupplevelse? Fyra, fem gånger per liv? I USA rankas boken som en av kriminallitteraturens finaste stunder.

På senare år har ryktet om Crumleys böcker vuxit tack vare hyllningar av Dennis Lehane och George P Pelecanos.

Lehane och Pelecanos kallar ”The last good kiss” för en av de viktigaste och mest inspirerande romanerna de läst. Den sparkade deras egna författardrömmar ur sängen till skrivbordet.

Vad boken handlar om? Ju mindre man vet på förhand, desto bättre. Den har i alla fall inte en linjär intrig.

Dennis Lehane har skrivit och pratat om ”The last good kiss” flera gånger. Här är ett exempel:

”…it’s an ode to the American road and American West, a love song to drinking, screwing, roadside motels, big old automobiles and dive bars. It’s the best novel ever written about the ’70s.”

Första meningen i ”The last good kiss” är, bland entusiasterna, nästan lika känd som själva romanen:

”When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.”

Namnet Abraham Trahearne, en alkoholiserad bulldogg som heter Fireball Roberts – Fireball Roberts! – Sonoma, Kalifornien, och att dricka hjärtat ur en fin våreftermiddag. I samma mening.

Försök inte att överträffa det. Det går inte.

Läs också: James Crumley: ”One to count cadence”.

Fotnot: ”The last good kiss” finns utgiven på svenska av Modernista med titeln ”En sista riktig kyss”.