Här är jag. Precis i detta nu. I Hässleholm. I går kväll var jag i Ronneby och recenserade ”Diggiloo”. Kan länka till den recensionen här när den läggs upp på sajten. Missade frukosten. Det är sol.

Här är jag. Precis i detta nu. Och det regnar…

Foto: AP

Knappt har världen hämtat sig från smällen efter gårdagens bomb:
David ”The Hoff” Hasselhoff medverkar i nästa säsong av tv-serien ”Sons of anarchy”. ”The Hoff” ska spela den avdankade porrskådisen Dondo som växlat spår och jobbar som porrproducent i stället. Som man ju gör.
Nu kommer nästa explosion: NME skriver att discofanatikerna i Scissor Sisters ska göra musiken till den kommande filmen om Fragglarna. Bioversionen med Jim Hensons famösa dockor har planerats sen 80-talet. Och om filmen blir av kommer älskvärda luddskallar som Gobo, Moki, Bober, Vips och Junior Gorg rocka och rulla och äta upp doozarnas livsverk till toner av Jake Shears och Babydaddy.
Till och med den allvetande skräphögen gör vågen.
Fler nyheter.
The Rolling Stone rapporterar att lanseringen av Spotify i USA sker… snart.
Men framför allt streamar tidningens sajt en ny låt med Nick Lowe, singeln ”Checkout time”.
Med samtidens varmaste röst sjunger 61-åringen om att checka ut för gott.
”I’m fearful my chances of crossing over Jordan into glory, may be compromised by the pies I’ve had my fingers in.”

God fortsättning.

Sam Lipsyte: ”The ask”

Sam Lipsyte är den amerikanska litteraturens Louis CK.
Meningarna är ett slag i solar plexus. Man tappar andan. Eller så skrattar man så mycket att man glömmer att andas.
Lipsytes förra roman, ”Home land”, belönades med Believer Book Award, 2005. ”The ask” har inget med ”Home land” att göra, men det kunde vara andra delen i en serie om vita och misslyckade och frustrerade män som stirrar in i den amerikanska drömmens rövhål.
Sam Lipsyte har ett förflutet som sångare i hårda noiserockbandet Dung Beetle. Han uppträdde under namnet Sam Shit.
I en intervju med The Quarterly Conversation säger Lipsyte att böckernas energi påminner om konserter. Och att läsa ”The ask” känns ibland som att få öronen och kroppen mörbultad framme vid kravallstaketet på en trång rockklubb.
Berättelsen om den arbetslöse småbarnspappan Milo Burke är skitig, ful, elak, sarkastisk och hardcore.
Sam Lipsytes rykte växer utanför den breda publikens radar. Han skriver just nu manus till en komedi för HBO, ”People city”.

Läs också: ”Home land”.

Fotnot: ”The ask” ges ut på svenska till hösten av B&R förlag.

Foto: Roger Lundsten

Krönika publicerad i Nöjesbladet, 1/7, 2011.

Vissa artister är som monstren i skräckfilmer.
De kommer alltid tillbaka.
Ryan Adams är en av dem.

Adams spelade i Stockholm och i Malmö i början av juni.
Jag missade båda konserterna.
Men eftersom världen är uppkopplad spreds det snabbt en briljant bootleg från spelningen på Folketeatret i Oslo den 11 juni.
Ryan Adams uppträder ensam och spelar flera låtar som han länge har ignorerat. Han inleder med balladen ”Oh my sweet Carolina” – bara en sån sak – och blandar upp solomaterialet med några fantastiska Whiskeytown-spår.
Personligen kan jag inte minnas när han sist sjöng ”Dancing with the woman at the bar” med liknande inlevelse. 
Det är en tio år äldre version av den Ryan Adams som turnerade på små klubbar och teatrar efter debutalbumet ”Heartbreaker”. På den tiden brukade han dämpa scenbelysningen så mycket att bara cigarettglöden syntes i mörkret.
Han tycktes ha ett passivt men aggressivt förhållande till publiken, som om biljettköparna var ett nödvändigt ont. Han skrev oavbrutet och prövade nya låtar varje kväll. Flera av dem, som mästerverket ”Dear Anne”, har fortfarande inte getts ut. Han söp och muckade gräl och ställde in intervjuer.
Ryan Adams passade inte in nånstans. Gamla countrypuritaner avfärdade honom som en posör. Och indieadeln i Stockholm fnös åt hans rutiga rockskjortor. Eller de gråtmilda ”sista beställningen”-balladerna om att känna sig så ensam att man vill dö. 
Men i dag känns konserten i Oslo som att lyssna på hur en gammal skatt grävs upp ur marken.
Till och med jag, som alltid rankat Ryan Adams som en av 2000-talets bästa låtskrivare, brukar glömma bort hur hjärtskärande bra han kan vara.
Elton John, som har en bättre näsa för talanger och låtar än de flesta, upptäckte Ryan Adams tidigt. 2002 gjorde Ryan och Elton en gemensam konsert i Nashville. Och Elton Johns version av ”La Cienega just smiled” är värd att googlas fram.
Ryan Adams sålde en ny vinylsingel på senaste soloturnén, ”Acoustic nightmare”. A-sidan, ”Empty room”, hade platsat på albumet ”Gold”. Melodin är den bästa Jackson Browne inte har skrivit på 20 år.
Men det är ingen comeback. Ryan Adams har aldrig varit borta.
Bara lite bortglömd.

(slut)

Fotnot: Startar snart en sommarserie på bloggen där jag listar Ryan Adams 25 bästa låtar. En per dag. Måste konsultera mina främsta Ryan-experter först: Klas Ekman, min storebror Mattias och Joacim Persson.

Elton John sjunger ”La Cienega just smiled”.

Jo, det är sant.
I augusti släpps soundtracket till kommande Mupparna-filmen: ”Muppets: The green album”.
Jim James från My Morning Jacket skulle först skriva låtar till skivan, men giget gick till Bret McKenzie från ”Flight of the concords” i stället.
My Morning Jacket bidrar dock med ett spår, ”Our world”.
I övrigt gästas soundtracket av Andrew Bird, Sondre Lerche och Alkaline Trio. Och Weezer samarbetar med Hayley Williams från Paramore, vilket kan bli mer anus än bra.
My Morning Jacket skulle även ha turnérat bakom det klassiska muppbandet Electric Mayhem, som leds av färgstarke luddhuvudet Dr. Teeth. Men Disney, som köpte varumärket Mupparna 2004, lade ner projektet i sista stund.
My Morning Jacket hann skriva flera demos till Electric Mayhem. Några av dem hamnade till slut på senaste albumet ”Circuital”, som ”Wonderful (the way I feel)” och ”Outta my system”. Kan vara en förklaring till att den sista låter lite muppig, lite… My Morning Muppets. Och ”Wonderful” är i princip skräddarsydd för Kermit. Mästerverket  är så vackert att till och med porslinsögon börjar gråta.
Det är en smärre skandal att inte få se och höra The Jackets spela med The Muppets.
Tänk er att Jim James tar på sig vita moonboots och jammar med profiler som skinnmarodören Animal, skumme saxofonisten Zoot och basisten Sgt. Floyd Pepper.
Det vore större än ”The last waltz”.
The Jackets har svårt att förlåta Disney för nedläggningen, och jag förstår dem.
Såna skandalösa beslut gör att man vill stoppa upp Disney-loggan på en tavla och kasta pil på den. 

Foto: Reuters. Prince leker funkig fladdermus i Storbritannien 3 juli, 2011. 

Den här setlistan från Princes aktuella turné – The Hop Farm, Kent, 3 juli –  talar för sig själv:

1. We live to get funky/Rave un 2 the joy fantastic

2. Let’s go crazy/Delirious/Let’s go crazy (repris)

3. 1999

4. Little red corvette

5. Nothing compares 2 U (med Shelby J)

6. Take me with you

7. Raspberry beret

8. Cream

9. Cool (The Time-cover)

10. Don’t stop ’til you get enough (Michael Jackson-cover)

11. Let’s work

12. U got the look

13. Make you feel my love (Bob Dylan-cover)

14. Purple rain

Extranummer

15. Kiss

16. Controversy

17. Play that funky music (Wild Cherry-cover)

Extranummer 2

18. Everyday people (Sly And The Family Stone-cover, med Larry Graham)

19. Come together (Beatles-cover)

20. I want to take you higher (Sly And The Family Stone-cover)

Extranummer 3

21. If I was your girlfriend

22. Dance (disco heat) (Sylvester-cover)

23. Baby I’m a star

Varenda Prince-fan – eller en människa som över huvud taget gillar musik – borde klippa ut setlistan och spara på kylskåpsväggen.
Precis det här vill man höra på Way Out West i augusti – ett långt och stort och funky publikfrieri.
Bara inledningen får snålvattnet att droppa från munnen. I princip varenda cover verkar vara en festivalvältare.
Dylans ”Make you feel my love” är också känd som ”To make you feel my love” och har också tolkats av Bryan Ferry, Billy Joel och Adele.
Och hela nio låtar EFTER ”Purple rain”.
Jag blir utmattad av att bara läsa om kavalkaden.
Prince på WoW. Allt annat känns för tillfället meningslöst.

Uppdaterar dåligt nu.

Men ha tålamod.Till veckan ska jag få snurr på den här sidan. Då ska vi börja diskutera de bästa böckerna och skivorna och filmerna och mupparna som finns.

Jag håller på att lära mig den här skiten. Och under den här festivalen – Peace And Love – hinner man knappt säga flaska mellan konserterna.

Men nu. Snart, medan Journey fortfarande håller på att spela framför mig, börjar den riktiga peppen.

Vid midnatt går Hellström på.

Vissa påstår att han inte kan sjunga. Vissa svamlar att han är överskattad. Vissa tycker att han är ett skämt.

Åt er har jag bara en sak att säga:

Ät mina shorts.

Sitter i pressrummet och väntar på att Strokes ska börja. 

De går på vid midnatt.

Jag kommer stå i publikhavet tillsammans med konkurrentens Pappa Pop, som så många många gånger förut.

Känns tryggt, på nåt sätt.

Och stressen är som vanligt – hög. Men den här natten blir värre än vanligt.

Nästan bara sena konserter i Borlänge – och dessutom spelar Iron Maiden på Ullevi i Göteborg.

Det innebär att alla recensioner måste in så fort som möjligt för att redigererna ska hinna rita sidorna. Helst innan konserterna börjar, om redaktionen hemma i Stockholm fick välja. Flera uppslag står fortfarande tomma.

Jag har varit här förr. Men jag vänjer mig aldrig.

Ska jag hinna? Kommer jag drabbas av skrivkramp? De där nödvändiga formuleringarna – sitter de i ryggmärgen eller har de tagit semester? Tänk om jag missar eller skriver fel titel på en låt? Tänk om en ekorre äter upp sladden och hela nätverket brakar ihop? Ska jag skicka in recensionen via röksignaler?

Vid såna här tillfällen förvandlas jag till en orolig och otålig och neurotisk Woody Allen.

Skulle behöva betablockerare. Eller ett järn. Men jag tar en kaffe.

Och hur står det till i Borlänge?

Jo, det kan jag tala om.

Solen gömmer sig bakom moln. Ändå är det så varmt och klibbigt att det känns som om hjärnan börjar koka.

Det här inlägget är skrivet i kalsonger, by the way. Annars hade jag svettats sönder och samman.

Det måste bli en urladdning snart. Förslagsvis i form av regn och åska. Förhoppningsvis inte när The Strokes går på vid midnatt.

Den konserten ska jag recensera.

Och då är regn ungefär lika välkommet som dysenteri.