The Hawk kan inte böja skedar. Men han får gula plus att sväva. Fotomontage: Gunnar Hellsing

I vintras gjorde vi en bilaga som trycktes i ett exemplar.
Håkan Steen fyllde 40 år och vänner och kollegor och artister hyllade den småländske kritikern och arbetshästen i en kavalkad av minnesvärda krönikor, listor, bekännelser och anekdoter.
Bilagan blev snabbt en eftertraktad raritet.
Det ska den vara. Vissa artiklar och avslöjanden passar bara för slutna sällskap.
Men med stor ödmjukhet kan jag publicera min ”recension” av en älskad kollega och vän.
Texten kan säkert uppfattas som intern. Men förhoppningsvis säger den också någonting om vänskap.
Jag har, för övrigt, aldrig delat ut lika många plus till en artist i mitt liv.

Håkan Steen
Plats: Har uppträtt i varje håla, men bor just nu i Stockholm. Publik: Steen når 2,5 miljoner läsare varje dag. (I den siffran ingår inte musiktidningen Sonics enorma räckvidd.) Längd: Kortare än Stephen Malkmus. Och alltid längre än deadline. Bäst: Snällheten, empatin, intelligensen, kollen, noggrannheten, luftgitarren, kärleken till muppar och lerfigurer och tecknade djur och Bumblebee Man i ”Simpsons”, skägget. Sämst: Han borde tycka om sig själv lite mer och uppskatta sina briljanta skrivkrafter bättre. Fråga: Visste ni att Håkan Steen har skrikit ”Now I wanna be your dog” till en DN-tjej på festival?

Vår vänskap började på den tiden när blandband gavs ut på kassett.
Men den beseglades med en spya i Östersund.

Jag vaknade med ett ryck och vred mig åt sidan i panik.
”Bluuuuuuääärrrrrggggghhhhhhhh.”
Åh, hjälp.
Jag ruskade på huvudet och insåg mitt misstag.
Jag hade råkat använda Håkan Steens ryggsäck som hink. Under den gångna kvällens och nattens sörja av skräpmat och vin och vodka och öl och den där satans Gammeldansken låg Steens ombyteskläder. Han skulle med andra ord tvingas lukta rätt illa den sista dagen på Storsjöyran år 2000.
Jag försökte förgäves att städa upp mitt klavertramp, omtöcknad av sprit och skam. Men långt innan brottsspåren sopats undan vaknade en bakismosig Håkan Steen i hotellsängen bredvid och undrade varför det stank så förbannat.
Ehm. Ja. Hehe.
Steen klev upp med en suck och hjälpte mig. Han var inte arg. Jag behövde inte ens be om ursäkt. Han är ju sån, Håkan Steen.
Det var tufft att flytta till Stockholm.
Det var tufft att försöka slå sig fram som nöjesvikarie på Aftonbladet och göra sig hörd när hårdingar som Filip Hammar och Dan Panas och Tore S Börjesson höll låda på morgonmötena. Jag var så nervös att jag mådde illa.
Och jag visste redan då, i juni 1998, vem Håkan Steen var. Jag hade läst honom i Pop. Jag hade bättre koll på hans betyg och formuleringar än han själv. Jag visste att han högaktade Television och hade träffat Jason ”Spaceman” Pierce från Spiritualized – my gawd så stort! – och berömt honom för hans coola t-shirt.
Steen var en av de första som förbarmade sig över den nye och ynklige norrlänningen i hörnet. Han kom fram och hälsade artigt. Jag sa att jag kom från Kiruna. Håkan Steen, som skulle recensera Elliott Smith på Studion i Stockholm samma kväll, kliade sig på hakan och sa:
– Kiruna? Jahaaa. Hmmm. Jag har en kompis i Umeå som…
Det är ungefär 70 mil mellan Kiruna och Umeå. Chansen att jag visste vem Steen menade var minimal. Något som roade Per Bjurman kungligt. Biffen från Borlänge flabbade så att cd-tornen på redaktionen rasade.
Håkan Steen spelade in två blandband till mig med musik som han tyckte jag borde ha koll på. Det var första gången jag hörde Dream Syndicate, The Hormones och The Replacements ”Alex Chilton”. Och jag förbannar mig fortfarande för att jag glömde kvar dem på tunnelbanan en tidig morgon. Blandbanden var lysande. De fick mig att köpa minst 22 skivor som jag inte hade en aning om att jag behövde.
Och jag minns hur det kändes att få stiga in i Steens dåvarande lägenhet på Fridhemsgatan, mitt emot den beryktade nöjesbutiken Blue Vision. Ögonen trillade ur skallen med ett ”plopp”.
Tidningshögarna! Cd-hyllor och cd-skyskrapor och vinylrader som gick från golv till tak! Boxar överallt! Till och med köket var fullt av pop!
Lägenheten var lika överbelamrad som lagret där de gömmer Förbundsarken i slutet av Indiana Jones-äventyret ”Jakten på den försvunna skatten”. Fast Steen hade lyckats trycka in allt på drygt 30 kvadratmeter, eller nåt liknande.
Jag satt och läste gamla tidningsartiklar av Mats Olsson och Jan Gradvall som jag hittade i Håkans digra klipparkiv. Under tiden undervisade magister Steen mig i Jonathan Richman. En 22 år gammal musiknörd från Kiruna kunde inte ha haft en bättre natt.
Jag behöver inte upplysa någon om journalisten, recensenten och yrkesmannen Håkan Steen. Den anspråkslöse trotjänaren som aldrig överdriver sina betyg åt nåt håll, som sågar och hyllar och sätter tre plus med förnuft och känsla, och som aldrig bangar en turnépremiär med Bo Kaspers Orkester på Katalin i Uppsala om plikten kallar.
Och oavsett vad han själv tycker om Bjurmans odödliga smeknamn ”Lo-fi-Håkan” så finns det bara en ”Lo-fi-Håkan” i Sverige. Det kommer ingen annan efter honom.
Håkan Steen tillhör den gyllene 90-talsgenerationen av popskribenter. Det märks på kunnandet, tyngden, respekten från kollegor och artister, rutinen som aldrig blir blasé och en tydlig penna som vässas av lika delar kunskap och ordtrolleri.
Nej, här försöker jag i stället att beskriva en vän.
Efter spyan i Östersund startade Håkan musiktidningen Sonic tillsammans med Pierre Hellqvist och Urban Gyllström och, häpnadsväckande nog, gröngölingen Markus Larsson.
Min och Steens ”bromance” fördjupades under hysteriska och hårresande dygnet runt-manglingar som, i början av Sonics historia, höll på att skicka alla inblandade till akuten. Men det slutade inte där.
Jag har skrattat, gråtit, dansat, rasat samman och stigit upp nio tillsammans med Håkan. På otaliga hotellrum efter deadline över hela Sverige. Backstage på festivaler. I för små hotellrum i Hultsfred. På restauranger och klubbar och redaktioner och Ullevi-konserter och flygkabiner och tågperronger i Söderhamn. Det har varit en lång och dylansk ”Never ending tour”, med allt vad det innebär.
Vi har båda gått sönder av allmängiltig sorg och ångest bakom stängda hotelldörrar. Vi har delat tomheten och rädslan av att ha sålt våra liv till ett musikintresse som kanske inte ens kan försörja oss i längden. Vi har tvivlat på om en kringluffande livsstil – den beroendeframkallande och skrämmande känslan att ständigt vara ”up in the air” och på flykt från verkligheten – är att föredra framför att slå rot och skaffa familj. Vi har fortfarande inget kvitto på om vi gjort rätt val hittills. Om nåt. Vi får inga svar på var och när vi landar.
Och Håkan har tack och lov alltid haft en lika skum dygnsrytm som jag. Vilken annan vuxen människa hade varit klarvaken och beredd 2004 när jag ringde halv tre på natten en tisdag och ville prata om en extraviktig repris av ”MASH” eller ”Skål”? Eller efter ”The big bang theory” vid ungefär samma klockslag i dag?
Vår ”Never ending tour” har egentligen varit ett evigt samtal. Det är otroligt att orden aldrig verkar sina, att vi fortfarande pratar oavbrutet om allt och ingenting när vi träffas. Inget ämne är för stort, ingen detalj är för liten. Det finns ingen ”paus”-knapp.
Jag är tacksam för Håkans nyanserade klokhet, sluga humor och älskvärda allvar. Jag erkänner gärna att jag har snott flera av hans insikter och analyser till mina krönikor och recensioner för att verka bättre och smartare.
Medan jag skriver detta inser jag att jag har vuxit upp tillsammans med Håkan Steen. Och här pratar jag om den riktiga uppväxten mellan 20 och 35. Och jag inser också att det har varit den lyckligaste tiden i mitt liv, trots allt.
Samma tid hade varit betydligt olyckligare utan dig, Håkan.
Grattis, min vän. Tack för att du har stått bredvid mig i 13 års tid.
Du är den bästa konserten jag sett.

(slut)