15. ”Harder now that it’s over” (2001)

14. ”Dear John” (2005)

13. ”Two” (2007)

12. ”Like the twilight” (också känd som ”Drunk and fucked up”, outgiven låt, ”48 hours”, 2001)

11. ”Come pick me up” (2000)

Någon sa att ingen sjöng blues lika långsamt som Ray Charles.
Byt genre och åsikten blir en bra beskrivning av Ryan Adams. Ingen sjunger countryrock lika långsamt som han.  ”Dear John” är ett bra exempel. Det är en vals i slow motion. Ryan drar ut melodin och orden tills låten om ve och klagan och döden nästan går av: 

”Cause you are always mine to keep when you’re gone
Two silvers rings, one’s on my finger and the other one’s gone
Went underground with you, oh John…”

Det är balladerna som skiljer Ryan Adams från alla andra artister som gör musik med rutig skjorta, akustisk gitarr och munspel.
Merparten av balladerna handlar om att förlorad kärlek, om att vara dumpad, om att ha fuckat upp ett förhållande, om att sitta kvar i baren tills personalen kör ut ens sorgliga arsle, om att vara så ledsen att man vill dö, helst på en gata i Los Angeles.
Att vara sentimental och bejaka sin allra ynkligaste självömkan med millimetermått är Ryan Adams specialitet. Där andra artister bromsar och svänger och håller igen väljer Ryan alltid att köra in i bergväggen eller utför stupet. Eller bara fortsätta dricka.
The botten is aldrig nådd för honom. Man kan alltid att sjunka djupare. Lås dörren, dra ner persiennerna. Det går att gråta lite till om ingen hör.
”Harder now that it’s over” från ”Gold” är en sorts blåkopia för alla gråtlåtar som Ryan Adams har spelat in efteråt.
”Come pick me up” är däremot ensam i sitt slag. I den sarkastiska refrängen låser Ryan in lyssnaren i en detruktiv relations mörkaste hjärta och slänger bort nyckeln: 

”Come pick me up
Take me out
Fuck me up
Steal my records
Screw all my friends
They’re all full of shit
With a smile on your face
And then do it again
I wish you would”

Det är lätt att avfärda Ryan Adams som en pompös posör. Ingen är mer medveten om det än han. Enligt The New York Times ritade Adams en gång en karikatyr av sig själv som sjunger ”Two”:
”Blah, blah, blah, whine, whine, whine/It takes two when it used to take one.”

Men det är också den största anledningen att gilla honom.
Vem fan blir lycklig av artister som inte vågar vara patetiska?
Och vem fan blir lycklig av glad musik?

”Like the twilight” är från outgivna albumet ”48 hours” och har cirkulerat under många namn på bootleg och live.
Ett fantastiskt exempel på sångaren Ryan Adams. Balladernas ämnesval är country. Men rösten är soul. Hos andra artister hade texterna blivit jobbiga bad boy-klichéer. Men Ryan kan, precis som soulmusikens största, få enkla ord och vardagliga meningar att kännas livsviktiga. För andra artister i samma genre hade flera texter blivit futtiga klichéer. Men Ryan får dem att växa tilll insiktsfulla kommentarer om lyssnarens eget liv.
Man behöver inte ens förstå vad han sjunger om för att gilla musiken.
Men det är klart. Refrängen i ”Like a twilight” är tydlig nog.
Vem har inte varit full och förstörd?

(Här skulle jag också kunna skriva om ”Now that you’re gone” och ”How do you keep love alive” från ”Cold roses”. Eller ”Cry on demand” från ”Demolition”, en ballad som Ryan säger att han ångrar att han skrev. Låten var för elak mot damen han för tillfället dejtade. Eller ”Jeane”, ett bonusspår från ”Jacksonville city nights” som min käre vän och hopplöse Ryan-fanatiker Klas Ekman tipsar om i ett sent sms efter midnatt. Rekommenderas varmt.)

”Harder now that it’s over” från ”Gold”.

”Dear John”, inspelad för BBC, 2007. Originalet är en duett med Norah Jones. Men Neal Casal är och förblir The Cardinals svar på Emmylou Harris.

”Two”. Något av det finaste som spelats in hos David Letterman.

Full och uppfuckad.

”Come pick me up”. Hos Letterman, igen. Mycket öm version utan svordomar.