Min utsikt. Ständigt och överallt.

Hann inte blogga nåt direkt efter Rihannas premiär i Belfast.
Hon var sen. Väldigt sen.
Till slut ersattes vågen som rullade fram över arenan med frustrerade burop.
Och efter konserten…
Rihanna slutade spela klockan ett på natten svensk tid. Och en gammal norrlänning har nog aldrig tidigare sprungit genom Belfast lika fort. Inte med en lika vild och stirrig blick.
Skulle randa låtlista och lång recension och helst lämna allt fem minuter innan jag var tillbaka på hotellet.
Kanske märks i dagens blaska. Är inte helt säker på låtlistan, till exempel. Kan ha blivit nåt fel.
Hur konserten var?
Jag hörde ett fan som beundrade Rihannas hår i alla fall.
Men musiken och showen och helheten, utöver håret?
Jag har sett bättre. Recensionen finns i den akustiska upplagan av Aftonbladet i dag (på papper). Den läggs även ut på nätet lite senare.
Hur Belfast var?
Ingen aning. Titta på fotot här ovan. Det är min utsikt i alla städer jag besöker.
Nu säger jag god morgon och går och lägger mig.

Odyssey Arena. Klockan är bara fyra på eftermiddagen. Tror fansen att Rihanna ska springa iväg?

BELFAST. Fridens.
Befinner mig i Nordirlands huvudstad Belfast.
En stad som stöpts i blod och terror.
Konflikten mellan katoliker och protestanter har krävt tusentals dödsoffer. De värsta åren, en period som nordirländarna kallar ”The troubles”, började 1969 och slutade mot slutet av 90-talet, då Provisoriska IRA – en radikal paramilitär republikansk organisation – utlyste vapenvila.
”Den blodiga söndagen”, 30 januari 1972, då brittiska militärer dödade 13 obeväpnade demonstranter inspirerade en av 80-talets största hits – ”Sunday bloody sunday” med U2.
Men det är inte därför jag är här.
Om ett par timmar inleder r’n’b-stjärnan Rihanna sin Europaturné i Belfast. Det släpptes inga pressbiljetter till konserten. Rihannas management i Los Angeles bjuder inte in recensenterna förrän i morgon. Antagligen för att Rihanna ska få köra igenom sin show inför publik utan att få, inte vet jag, onödig kritik.
Mycket märkligt. För i dag läcker ju inga åsikter och bilder ut på nätet fortare än Rihanna hinner stamma ”eh-eh-eh-la”. Inte alls.
I vilket fall: Rihanna har redan orsakat rabalder i Belfast när hon försökte spela in en video på bonden Alan Grahams gård. Graham, som är djupt troende, tyckte att Rihanna visade för mycket hud och bad henne att dra.
Händelsen får tidningarna att koka av överdrivna åsikter som delas upp i för eller emot.
Vissa tycker att Graham drar Nordirlands rykte i smutsen och skadar landets turism. Andra tycker att Alan Graham är ett föredöme i kampen mot sexism och kändishysteri.
Han har i alla fall flyttat mediafokuset bort från musiken.
Det återstår att se om konserten kan överrösta debatten. Det finns kanske en anledning till att Rihannas spindoktorer inte vill att några recensenter ska se första showen…
På vägen till arenan kan man se några klassiska landmärken, som floden Lagan och skeppsvarvet Harland and Wolff där de jättelika kranarna David och Goliath står i bjärt kontrast till Belfasts moderna skyline.
Namnet Harland and Wolff kanske inte säger så mycket. Men företaget byggde en gång ett fartyg som säger desto mer: Titanic.

En gata i Belfast. Fan vet vilken.

1. ”I love you but I don’t know what to say” (2011)
Den vackraste soulballaden sen Jeff Tweedy i Wilco skrev ”You are not alone” till Mavis Staples i fjol. Och, precis just nu, det bästa Ryan Adams gjort. ”I love you but I don’t know what to say” avslutar nya skivan ”Ashes & fire”. Klippet ovan är inte i närheten av albumversionen, men det får duga tills vidare. Han som sjunger är inte samma artist som spelade in solodebuten ”Heartbreaker” för elva år sedan. All cynism och sarkasm och rock’n’roll har vuxit bort. Kvar finns en mogen och saktmodig värme, insikten om att det svåraste som finns är att säga ”jag älskar dig”, och mena det. Att lyssna på ”I love you but I don’t know what to say” är som att se de första gråa hårstråna växa fram på en människas tinningar. Här börjar Ryan Adams medelålder. Här blir han ett amerikanskt svar på Nick Lowe. Och fortsättningen kan bli hur bra som helst.

Därmed är också årets långsammaste lista klar. Tack för att ni lyssnade och läste.

1,25 ”She wants to play hearts” (2002)
Oops. Höll på att glömma den här. Det var nära.

2. ”I taught myself how to grow old” (2007)
Före albumet ”Easy tiger” har Ryan berättat att han gick ner sig ordentligt. Han sniffade en blandning av heorin och kokain. Men han lyckades nyktra till och lämna missbruket bakom sig. ”I taught myself how to grow old” är ljudet av människa som reser sig och går vidare.

3. ”Oh my sweet Carolina” (2000)
Duetten med Emmylou Harris. När det gäller låtar om hemlängtan är ”Oh my sweet Carolina” däruppe bredvid The Byrds ”Hickory wind” och Merle Haggards ”Sing me back home”.

Och resten av listan såg ut så här:

4. ”Blue hotel” (2007, länk)
5. ”Dancing with the women at the bar” (Whiskeytown, 1997, länk)
6. ”Fix it” (2008, länk)
7. ”Dear Anne” (2001, länk)
8. ”Dear Chicago” (2003, länk)
9. ”La Cienega just smiled” (2001, länk)
10. ”Answering bell”/”The rescue blues” (2001, länk och länk)
11. ”Come pick me up” (2000, länk)
12. ”Like the twilight” (också känd som ”Drunk and fucked up”, 2001, länk)
13. ”Two” (2007, länk)
14. ”Dear John” (2005, länk)
15. ”Harder now that it’s over” (2001, länk)
16. ”Tiny dancer” (Elton John-cover, 2002, länk)
17. ”Goodnight Rose” (2007, länk)
18. ”A kiss before I go” (2005, länk)
19. ”Empty room” (2011, länk)
20. ”Firecracker” (”The suicide handbook”-version, 2001, länk)
21. ”Miss Sunflower” (2001, länk)
22. ”Excuse me while I break my own heart” (Whiskeytown, 1997, länk)
23. ”To be young (is to be sad, is to be high)” (2000, länk)
24. ”Darkness” (2010, länk)
25. ”Karina” (2001, länk)
26. ”New York, New York” (2001, länk)
27. ”Let it ride” (2005, länk)

Albumet ”Ashes & fire” släpps 11 oktober.
Och, här kommer den riktiga skatteåterbäringen, Ryan gör konserter i Sverige i november. Han spelar i Göteborg 8 november, Uppsala 9 november och Malmö 12 november. Läs mer här.
Dessutom äger han omslaget i nya numret av tidningen Sonic.

Franzen i Oprahs soffgrupp, 2010. Foto: AP.

Jonathan Franzen, som gästar ”Skavlan” i kväll, var på Kulturhuset i går.

Han intervjuades av Daniel Sandström från Sydsvenskan i samtalsserien ”Internationell författarscen”. Det var ett utmärkt och ledigt samtal med bra kemi mellan Sandström och Franzen. Daniel kallade bland annat den amerikanska författarstjärnan för ”John”.

Franzen pratade om sina böcker och karaktärer och James Joyce och sin svenska farfar som lämnade sitt hemland i vredesmod och flyttade till USA. 

– Har för mig att Linköping var en mycket religiös stad när farfar bodde där. Och min farfar, som var benhård ateist, stod inte ut.

Jonathan Franzen var ungefär som sina böcker: väldigt kul, smart, självironisk, småsyrlig, en smula obekväm och mycket eftertänksam. Ibland funderade han så länge på sina svar att tystnaden blev komisk.

Mitt i samtalet tändes lamporna i den fullsatta salongen och folk började ropa efter läkare. En kvinna längre bak hade svimmat.

En liten fadäs som understryker intrycket att intervjun var som en lågmäld och underhållande rockkonsert.

Och Franzen, som knappast kan beskrivas som macho, saknar inte pondus. Respekten hos publiken var nästan rörande. Det märktes framför allt när publiken fick ställa frågor mot slutet.

Frågorna var oerhört genomtänkta och komplicerade, som om avsändarna filat på dem i tre terminer.

– Jag kan ta tillbaka frågan, sa en kvinna efter att ha ställt en intressant men låååååång fråga om James Joyce.

Nej, nej. Hon fick ett ännu längre svar.

Men höjdpunkten var när Franzen läste högt ur sin senaste roman ”Frihet”, en dialog mellan en musikjournalist och den avdankade rockartisten Richard Katz.

Jonathan Franzen lägger ner åratal på att tänka ut sina karaktärer. Och han verkar veta precis hur de andas, för sig och pratar.

Det var inte högläsning. Det var ett sista flammande extranummer på en tre timmar lång stadiumkonsert.

Jag garvade så att läppen trillade ner på golvet.

Klassiska rockfrågan ”What about when Dylan went electric?” har aldrig varit roligare.

Den här bloggen, som håller ett rätt analogt tempo, tar en kort siesta den här veckan.

Måste trycka ner ”paus”-knappen.

För mycket jobb till andra avdelningar i tidningen, för tillfället.

Och för alla som undrat: Nej, ”The bar is a beautiful place” är inte etta på Ryan-listan.

Väl mött.

Israel Nash Gripka. Foto: Iphone ur första generationen som borde gå i pension.

:++++:
Israel Nash Gripka
Konsert på Akkurat, Stockholm.

– Har du ställt en öl på min munspelspall? frågar Israel Nash Gripka.
– Den är din, man. Rock and roll! ropar den skyldige framför scenen.
På Akkurat, en pub med ett grandiost ölsortiment, kommer publiken och artisterna så nära att de kan småprata med varandra. Eller bjuda på en drink.
Själv står jag så nära scenen att jag skulle kunna knyta basistens skor.
Akkurat är så fullsatt att man tappar andan.
Det är överraskande eftersom Israel Nash Gripka är så obskyr att han saknar en egen sida på Wikipedia. Google kan över huvud taget inte hitta en vettig biografi.
Men ryktet växer stadigt om den unge mannen från The Ozarks, Missouri. Akkurat är bara det senaste stoppet på en turné som reser kors och tvärs genom Sverige. På tisdag spelar han exempelvis i Piteå.
Konserten understryker att Isarels senaste album, ”Barn doors and concrete floors”, är ett av årets fynd.
Israel Nash Gripka tränger sig fram genom publiken och inleder solo. Det ser ut som om Ebbot Lundberg från The Soundtrack Of Our Lives nyss har klivit upp ur sängen, i samma kläder som i förrgår. Efter ett tag fyller resten av bandet på och drar upp volymen.
De spelar en pubskrålig, skramlig, svampig och mycket älskvärd blandning av country och rock som alla kan känna igen. Om gitarrerna vore en dialekt hade de pratat med ett ”southern twang”.
Musiken kan härledas till hundratals andra namn. Creedence Clearwater Revival, The Rolling Stones, Neil Young och Lynyrd Skynyrd. Det är klassisk americana om tåg till Santa Fe, good times i Louisiana och damer som kommit och gått.
”Fool’s gold” för tankarna till unge Steve Earle, på den tiden då the hardcore trubadour brydde sig lika mycket om melodier som politik. Medan ”Four winds” är en lös och ledig John Hiatt med några rejäla järn innanför västen.
Det är lätt att plocka referenserna hos Israel Nash Gripka. Det är gammalt virke. Men det är betydligt svårare att skriva lika starka och engagerande låtar av det välkända råmaterialet. Det är som att laga en riktigt god hamburgare. Alla kan ingredienserna, men de flesta misslyckas ändå.
Om Gripka kan nå en större publik än den hängivna, countryrocktroende församlingen som trängs på Akkurat är en annan fråga. Men i min lilla värld förtjänar ”Barn doors and concrete floors” att bli lika populär som Band Of Horses.
Efter att ha tagit i så att spottet träffar farbrödernas ansikten längst fram undrar Israel oroligt om nån i lokalen är på dejt eller försöker äta en romantisk middag.
– Jag hoppas att vi inte fuckar upp er kväll.
Jag hör ingen som klagar.
När han börjar sjunga igen märks det att han är prästson. Rösten kan inte riktigt bestämma sig för om den hör hemma i predikstolen eller baren.
Israel kan till och med få Green Days MTV-punkiga ”Basket case” – covern finns på Spotify – att låta som ett bidrag till filmen ”Oh brother, where art thou?”.
Men han spelar inte ”Basket case” i kväll. Han avslutar istället med en ”twangig” version av Neil Youngs ”Like a hurricane”.
Låtvalet träffar mitt i målgruppens hjärta.
Jublet överröstar trafiken ute på Hornsgatan.

Här kan ni se israel Nash Gripka: Norrtälje i kväll, Piteå 20/9, Umeå 21/9, Östersund 22/9, Avesta 23/9, Örebro 24/9, Göteborg 26/9, Kristianstad 27/9.

Lars blundar i Göteborg. Foto: Johanna Wallin/Rockfoto

GÖTEBORG. Lars Winnerbäck med ett litet band i en mindre lokal?
Det är bra för musiken.
Ungefär om att skära fram en finare filé ur ett slarvigt slaktat köttstycke.

Det är svårt att beskriva stämningen på en Lars Winnerbäck-konsert.
Jag har försökt många gånger förut.
Men publiken sitter som på nålar.
Och den här gången anstränger sig publiken verkligen för att inte överrösta sin blyge favorit.
De vill sjunga allsång som en huliganklack. De vill ställa sig upp och jubla. De vill klappa i takt till korna kommer hem och biter bonden i röven.
Men den nya höstturnén är en nedtonad affär där Winnerbäck skalar av sina låtar med hjälp av tre andra musiker, däribland Johan Persson på klaviatur och gitarr.
Genom att bara använda en trumpet eller ett dragspel eller en cello blir melodier och texter som annars dränks av elektriska gitarrer tydligare.
Och balladen ”Om du lämnade mig nu” låter plötsligt som vinjetten till tv-serien ”Spanarna på Hill Street”.
Jag tvivlar på att de som köpt biljetter till den utsålda turnén – det finns bara plåtar kvar till konserter i Norge och Danmark – blir besvikna.
Lars Winnerbäck presenterar också fyra nya låtar – ”Vem som helst blues”, ”Ett slags liv”, ”Utkast till ett brev” och ”Hosianna”. Mot slutet av den sista känns det nästan som att Winnerbäck tänker brista ut i psalmen ”Hosianna, Davids soooon…”. Men han låter bli.
Annars är det mesta sig likt.
I ”Hugger i sten” och ”Jag får liksom ingen ordning” och avslutande ”Elden” blir Winnerbäck en sorts ofrivillig publikdomptör. Publiken kan inte hålla sig längre och förenas i ett vrål som får stolarna att skaka.
Och mellansnacket? Tja. Winnerbäck kryddar faktiskt sina knapphändiga monologer med ett par torra men effektiva skämt.
– Jag har gjort så många turnépremiärer i Göteborg nu, säger han. När jag åker hit blir jag skakig redan i Borås. Men jag börjar vänja mig nu.
Lars gör en konstpaus och kliar sig i håret.
– Med skakigheten, alltså. Inte Borås.
Läs recensionen av konserten i tidningen i morgon.

Låtlista
1. Vem som helst blues (ny låt)
2. Faller
3. Över gränsen
4. Jag har väntat på ett regn
5. Min älskling har ett hjärta av snö
6. Stockholms kyss
7. Hjärter dams sista sång (Lars Winnerbäck solo)
8. Från kylan in i värmen (Lars Winnerbäck solo)
9. Hugger i sten (Lars Winnerbäck solo)
10. Ett slags liv (ny låt)
11. Om du lämnade mig nu
12. Söndermarken
13. Hosianna (ny låt)
14. Järnvägsspår
15. Kom ihåg mig

Extranummer
16. Utkast till ett brev (ny låt)
17. Jag får liksom ingen ordning

Extranummer 2
18. Elegi
19. Elden

Här kan ni se Lars Winnerbäck: Göteborg 17-20/9, Köpenhamn 22/9, Malmö 23–25/9, Bergen 27-28/9, Oslo 29-1/10, Umeå 6-8/10, Stockholm 9-12/10.

”Lasse”. Foto: Carolina Byrmo

GÖTEBORG. Inget är litet med Lars Winnerbäck.
I kväll inleder han en ny höstturné på Konserthuset i Göteborg.
Han spelar med liten sättning – att den är akustisk är en ingen vild gissning – och uppträder på mindre lokaler än vanligt. Om nu exempelvis Cirkus i Stockholm, som har en kapacitet på drygt 1800 personer, kan betraktas som ”mindre” är en annan diskussion.
Idén till turnén föddes när Winnerbäck nyligen gjorde pyttesmå, exklusiva konserter för inbjudna fans. Engångsföreteelsen fungerade över förväntan, gav mersmak och har nu vuxit till den aktuella turnén.
Enligt ett pressmeddelande ska det vara enkelt och avskalat, naket och rått.
Men det finns inget litet eller blygsamt med Winnerbäcks karriär längre. Han gör 21 spelningar i Sverige, Norge och Danmark. Alla utom två är slutsålda.
Och den här turnén kommer, precis som resten av Winnerbäcks omåttligt populära karriär, som från ingenstans.
Lars Winnerbäck har ingen nya skiva att sälja. Ingen kokbok, singel eller dvd heller, för den delen.
Han syns i princip aldrig i media, ändå är intresset för hans person och musik en ständigt växande snöboll som rullar över allt motstånd.
The Arks sista konsert i kväll blir säkert ett spektakulärt avsked. Men hösten 2011 misstänker jag att Lars Winnerbäck kan vara Sveriges största artist. Kent och Håkan Hellström och Robyn och Veronica Maggio får ursäkta.
I sin recension av Melissa Horns senaste album skriver musikjournalisten Jan Gradvall att vår tids rädsla för allvar, ett begrepp som regissören Roy Andersson myntade, bytts mot vår tids längtan efter allvar.
I den förklaringen av Melissa Horns popularitet ryms även Lars Winnerbäck.
Horn och Winnerbäck är motsatsen till Shakespears berömda titel ”Mycket väsen för ingenting”.
De är ”Så lite väsen som möjligt för ganska mycket”.
Det mest högljudda och rubrikvänliga som Lars Winnerbäck släppt de senaste åren är en mening i ett brev som publicerades på hans hemsida i våras:
”Vårens vagina står vidöppen!”
Lasse såg med andra ord fram mot våren.
Men nu är det höst.
En rapport om hur spelningen var, inklusive låtlista, publiceras här i bloggen efter konserten i kväll.

The Dude, Fredrik Virtanen och Tobias W Lindner.

Nöjesbladet har en tre timmar lång minikonferens i dag. Om hösten, satsningar, artikelidéer, existensen och döden.

Konferensen avslutas med bowling, hamburgare och öl. Det är första gången som nöjesredaktionen bowlar på flera år.

Vilket är ytterst märkligt. Bowling har varit en del av nöjesjournalistikens hjärnbark sen filmen ”The big Lebowski”.

En alldeles, alldeles grandios skildring av slackers, white russian, käglor och klot. En av bröderna Coens bästa. Smutsig surrealism i sin allra vackraste form.

Jag väntar mig inget mindre än att aftonens drabbning med Nöjesbladet kan bli lika färgstark och sevärd som ”The big Lebowski”.

Ingen tänker, vad jag vet, spela i kalsonger och badrock. Ingen har, vad jag kan se från min arbetsplats, shorts.

Men det kommer inte att saknas dramatik.

Det kryllar av tävlingsmänniskor på nöjet.

Redaktionschefen Ylva Niklasson är en av dem, en blond amason från Kallhäll som hatar att förlora.

Eller Sylvia Balac. Ett muskedunder med jugoslaviska rötter och min ärkerival i bowling.

Eller Jon Forsling, skjutjärnsreporter med Guns N’ Roses-riff i hjärtat och tigerblod i ådrorna.

Det ryktas även om att tv-tyckaren Karro Fjellborg ska göra comeback efter graviditeten. Och ni vet hur nyblivna småbarnsföräldrar blir när de släpps ut på grönbete för första gången. De festar som Charlie Sheen och bowlar som Bill Murrays Ernie McCracken i ”Kingpin”, en annan lysande bowlingrulle.

Filmjätten Gossen är svårare att bedöma. En lömsk veteran.

Min egen chef, Tobias W Lindner, är jag inte ett dugg rädd för. Han håller ju på Färjestad.

’”This is not ’Nam, this is bowling, there are rules!” säger de i ”The big Lebowski”.

Önskar det gällde för nöjets kägelmassaker. 

Jag bowlar med benskydd.

I veckan var det femton år sedan som rapparen Tupac Shakur sköts ihjäl efter en boxningsmatch i Las Vegas. Det uppmärksammas bland annat genom att fyra av Tupacs studioalbum, däribland fantastiska ”Me against the world” från 1994, släppts digitalt för allra första gången. 

Och han toppar också en makaber lista på tidningen Times hemsida –  tio stycken olösta mord på hiphopartister.

1. Tupac Shakur
2. Biggie Smalls (The Notorious B.I.G.)
3. Jam Master Jay
4. M-Bone
5. Scott La Rock
6. Big L
7. Magnolia Shorty
8. Soulja Slim
9. Mac Dre
10. Smiley Culture

För några år sedan kommenterade komikern Chris Rock situationen i en briljant ståupprutin:
– Vill du komma undan med mord? Skjut en svart man i huvudet och stoppa in en demokassett i likets ficka.