The Dude, Fredrik Virtanen och Tobias W Lindner.

Nöjesbladet har en tre timmar lång minikonferens i dag. Om hösten, satsningar, artikelidéer, existensen och döden.

Konferensen avslutas med bowling, hamburgare och öl. Det är första gången som nöjesredaktionen bowlar på flera år.

Vilket är ytterst märkligt. Bowling har varit en del av nöjesjournalistikens hjärnbark sen filmen ”The big Lebowski”.

En alldeles, alldeles grandios skildring av slackers, white russian, käglor och klot. En av bröderna Coens bästa. Smutsig surrealism i sin allra vackraste form.

Jag väntar mig inget mindre än att aftonens drabbning med Nöjesbladet kan bli lika färgstark och sevärd som ”The big Lebowski”.

Ingen tänker, vad jag vet, spela i kalsonger och badrock. Ingen har, vad jag kan se från min arbetsplats, shorts.

Men det kommer inte att saknas dramatik.

Det kryllar av tävlingsmänniskor på nöjet.

Redaktionschefen Ylva Niklasson är en av dem, en blond amason från Kallhäll som hatar att förlora.

Eller Sylvia Balac. Ett muskedunder med jugoslaviska rötter och min ärkerival i bowling.

Eller Jon Forsling, skjutjärnsreporter med Guns N’ Roses-riff i hjärtat och tigerblod i ådrorna.

Det ryktas även om att tv-tyckaren Karro Fjellborg ska göra comeback efter graviditeten. Och ni vet hur nyblivna småbarnsföräldrar blir när de släpps ut på grönbete för första gången. De festar som Charlie Sheen och bowlar som Bill Murrays Ernie McCracken i ”Kingpin”, en annan lysande bowlingrulle.

Filmjätten Gossen är svårare att bedöma. En lömsk veteran.

Min egen chef, Tobias W Lindner, är jag inte ett dugg rädd för. Han håller ju på Färjestad.

’”This is not ’Nam, this is bowling, there are rules!” säger de i ”The big Lebowski”.

Önskar det gällde för nöjets kägelmassaker. 

Jag bowlar med benskydd.