Israel Nash Gripka. Foto: Iphone ur första generationen som borde gå i pension.

:++++:
Israel Nash Gripka
Konsert på Akkurat, Stockholm.

– Har du ställt en öl på min munspelspall? frågar Israel Nash Gripka.
– Den är din, man. Rock and roll! ropar den skyldige framför scenen.
På Akkurat, en pub med ett grandiost ölsortiment, kommer publiken och artisterna så nära att de kan småprata med varandra. Eller bjuda på en drink.
Själv står jag så nära scenen att jag skulle kunna knyta basistens skor.
Akkurat är så fullsatt att man tappar andan.
Det är överraskande eftersom Israel Nash Gripka är så obskyr att han saknar en egen sida på Wikipedia. Google kan över huvud taget inte hitta en vettig biografi.
Men ryktet växer stadigt om den unge mannen från The Ozarks, Missouri. Akkurat är bara det senaste stoppet på en turné som reser kors och tvärs genom Sverige. På tisdag spelar han exempelvis i Piteå.
Konserten understryker att Isarels senaste album, ”Barn doors and concrete floors”, är ett av årets fynd.
Israel Nash Gripka tränger sig fram genom publiken och inleder solo. Det ser ut som om Ebbot Lundberg från The Soundtrack Of Our Lives nyss har klivit upp ur sängen, i samma kläder som i förrgår. Efter ett tag fyller resten av bandet på och drar upp volymen.
De spelar en pubskrålig, skramlig, svampig och mycket älskvärd blandning av country och rock som alla kan känna igen. Om gitarrerna vore en dialekt hade de pratat med ett ”southern twang”.
Musiken kan härledas till hundratals andra namn. Creedence Clearwater Revival, The Rolling Stones, Neil Young och Lynyrd Skynyrd. Det är klassisk americana om tåg till Santa Fe, good times i Louisiana och damer som kommit och gått.
”Fool’s gold” för tankarna till unge Steve Earle, på den tiden då the hardcore trubadour brydde sig lika mycket om melodier som politik. Medan ”Four winds” är en lös och ledig John Hiatt med några rejäla järn innanför västen.
Det är lätt att plocka referenserna hos Israel Nash Gripka. Det är gammalt virke. Men det är betydligt svårare att skriva lika starka och engagerande låtar av det välkända råmaterialet. Det är som att laga en riktigt god hamburgare. Alla kan ingredienserna, men de flesta misslyckas ändå.
Om Gripka kan nå en större publik än den hängivna, countryrocktroende församlingen som trängs på Akkurat är en annan fråga. Men i min lilla värld förtjänar ”Barn doors and concrete floors” att bli lika populär som Band Of Horses.
Efter att ha tagit i så att spottet träffar farbrödernas ansikten längst fram undrar Israel oroligt om nån i lokalen är på dejt eller försöker äta en romantisk middag.
– Jag hoppas att vi inte fuckar upp er kväll.
Jag hör ingen som klagar.
När han börjar sjunga igen märks det att han är prästson. Rösten kan inte riktigt bestämma sig för om den hör hemma i predikstolen eller baren.
Israel kan till och med få Green Days MTV-punkiga ”Basket case” – covern finns på Spotify – att låta som ett bidrag till filmen ”Oh brother, where art thou?”.
Men han spelar inte ”Basket case” i kväll. Han avslutar istället med en ”twangig” version av Neil Youngs ”Like a hurricane”.
Låtvalet träffar mitt i målgruppens hjärta.
Jublet överröstar trafiken ute på Hornsgatan.

Här kan ni se israel Nash Gripka: Norrtälje i kväll, Piteå 20/9, Umeå 21/9, Östersund 22/9, Avesta 23/9, Örebro 24/9, Göteborg 26/9, Kristianstad 27/9.