Världen kommer gå under.

Om det är de flesta överens om. Framför allt på film.

Frågan är bara hur?

Tidsandan brukar bestämma vad som tar livet av mänskligheten. Och 2013 återvänder en nygammal fiende  – robotar.

Då har Steven Spielbergs version av Daniel H. Wilsons roman ”Robopocalypse” premiär.

”Robocalypse” försöker besvara en återkommande filosofisk fråga – vad ska maskiner som kan tänka själva och har en betydligt högre intelligens än den mänskliga hjärnan med oss, homo sapiens, till? Allt enligt Darwins devis ”survival of the fittest” (starkast överlever).

Kommer sådana robotar att hjälpa oss? Eller utrota människan på en skala som Hitler inte ens kunde drömma om?

I ”Robocalypse” kryssar maskinerna för alternativ två.

Intrigen känns igen från ”Terminator”-filmerna. ”Robopocalypse” jämförs också med författaren Michael Crichton, som skrev förlagan till ”Jurassic park”.

Precis som hos Crichton gör Daniel H. Wilson nagelbitare om ny teknik.

Har precis börjat läsa ”Robopocalypse”. De första kapitlen är lovande. Det brukar vara så med thrillers. Mycket krut läggs på att dra in läsaren i historien.

Om sedan samma läsare är nöjd efter ungefär 400 sidor är en helt annan sak.

Återkommer.

Zooey Deschanel i She & Him på Coachella-festivalen i år. Foto: AP.

… jul.

Den bedårande duon She & Him (Zooey Deschanel och M Ward) släpper, som kanske några minns, julalbumet ”A very She & Him Christmas” 25 oktober. Det söta inledningsspåret streamas här.

Vill därför passa på att önska er en god jul. Så där i tid. I fall jag glömmer det senare. Lätt hänt.

Snart är det januari.

Så här kan grunge också se ut. Foto: TV 1000

Ta-dah!

Världens roligaste tyg, Mupparna, ska gör en cover på Nirvanas ”Smells like teen spirit”.

Covern, som framförs av The Muppets Barbershop Quartet, släpps på soundtracket till luddskallarnas nya film som har premiär tidigt nästa år.

Det ryktas även om att Dave Grohl från Foo Fighters har en liten roll i filmen. Han hoppar in bakom trummorna när Animal måste ta ett break och vårda sitt arga humör på sjukhuset.

Filmen, som är skriven av Jason Segel från tv-serien  ”How I met your mother”, gästas också av Ricky Gervais, Lady Gaga och Jack Black.

Kan det här vara torsdagens bästa och viktigaste nyhet?

Åh… nevermind.

En überbox. Med betoning på über.

Få se nu.

Det är dags att reda ut frågetecknen om U2 och gruppens återutgåva av albumet ”Achtung baby”, som släpps 31 oktober.

Skivan, som firar 20-årsjubileum, ges ut i en mängd olika versioner.

Vi tar dem i tur och ordning.

En standardcd. Det vill säga originalalbumet med uppsnoffsat ljud.

En ”deluxe”-version. Det vill säga en dubbelcd med originalalbumet och bonusspår och singelbaksidor.

En vinylbox. Det vill säga fyra vinylskivor, varav två stycken med remixer.

En ”super deluxe”-version. Och här börjar upplägget bli lite knäppt. Det vill säga en box med sex cd-skivor (”Achtung baby”, uppföljaren ”Zooropa”, en cd med bonusspår och b-sidor, två cd med remixer och ”Kindergarten – the alternative Achtung baby”) och fyra dvd:er (dokumentären ”From the sky down”, musikvideor, bonustjofräs och ”ZooTv live from Sydney”.)

Måste hämta andan ett tag.

Och sist men inte minst, för den som vill betala en bit över 3000 kronor för sin ”Achtung baby” – en box som U2 kallar för ”Über deluxe”.

Det. Vill. Säga.

En ”extremt limiterad” box med allt från ”super deluxe”-versionen. Plus fem vinylsinglar i originalomslag, 16 konsttryck, en 84-sidor tjock bok, magasinet Propaganda, fyra badges, klistermärken och ett par solglasögon, den ökända ”flugan”-modellen som Bono använde på scen. 

Envisa rykten säger också att ”Über deluxe”-lådan innehåller en personlig kod som köparen kan använda för att ladda hem en egen klon av Sovjetunionens forna president Michail Gorbatjov.

Skulle inte förvåna mig.

Hur fan orkar de?

Nya numret av magasinet Q kommer för övrigt med en cd där namn som Nine Inch Nails, Patti Smith, Killers och Glasvegas tolkar varsin låt från ”Achtung baby”.

Lyssna på Jack Whites cover på ”Love is blindness” här.

Tom i filmen ”Coffee and cigarettes”.

:+++:

Tom Waits
Back in the crowd
Epitaph/Anti
ROCK

Det finns tre sidor av Tom Waits.
Han delade själv in sin musik i tre kategorier på fantastiska boxen ”Orphans”:
”Brawlers” (klink-klank-blues med melodier), ”Bawlers” (gråtballader) och ”Bastards” (klink-klank-blues utan melodier).
Andra singeln från kommande skivan ”Bad as me” är en bawler – en sorgsen Spanish Harlem-tryckare som gästas av Marc Ribot och David Hidalgo på gitarr. Det låter som att en övergiven Drifters-ballad – doowop-gruppen, inte svenska dansbandet – från början av 60-talet har druckit upp sina sista pengar och släpar sig hem från krogen på ostadiga ben.
”Back in the crowd” kommer vara en romantisk motvikt till resten av stöket på ”Bad as me”.
Att Waits streamar ”Back in the crowd”, som också finns på Spotify, på sin hemsida samma dag som nyheten om en ny julskiva med Justin Bieber når min mailkorg känns nästan som en tanke. 

Trillade in ett läsarmail i min box:

Goddag Markus. 

Mångfald?

Min utsikt. Ständigt och överallt.

Hann inte blogga nåt direkt efter Rihannas premiär i Belfast.
Hon var sen. Väldigt sen.
Till slut ersattes vågen som rullade fram över arenan med frustrerade burop.
Och efter konserten…
Rihanna slutade spela klockan ett på natten svensk tid. Och en gammal norrlänning har nog aldrig tidigare sprungit genom Belfast lika fort. Inte med en lika vild och stirrig blick.
Skulle randa låtlista och lång recension och helst lämna allt fem minuter innan jag var tillbaka på hotellet.
Kanske märks i dagens blaska. Är inte helt säker på låtlistan, till exempel. Kan ha blivit nåt fel.
Hur konserten var?
Jag hörde ett fan som beundrade Rihannas hår i alla fall.
Men musiken och showen och helheten, utöver håret?
Jag har sett bättre. Recensionen finns i den akustiska upplagan av Aftonbladet i dag (på papper). Den läggs även ut på nätet lite senare.
Hur Belfast var?
Ingen aning. Titta på fotot här ovan. Det är min utsikt i alla städer jag besöker.
Nu säger jag god morgon och går och lägger mig.

Odyssey Arena. Klockan är bara fyra på eftermiddagen. Tror fansen att Rihanna ska springa iväg?

BELFAST. Fridens.
Befinner mig i Nordirlands huvudstad Belfast.
En stad som stöpts i blod och terror.
Konflikten mellan katoliker och protestanter har krävt tusentals dödsoffer. De värsta åren, en period som nordirländarna kallar ”The troubles”, började 1969 och slutade mot slutet av 90-talet, då Provisoriska IRA – en radikal paramilitär republikansk organisation – utlyste vapenvila.
”Den blodiga söndagen”, 30 januari 1972, då brittiska militärer dödade 13 obeväpnade demonstranter inspirerade en av 80-talets största hits – ”Sunday bloody sunday” med U2.
Men det är inte därför jag är här.
Om ett par timmar inleder r’n’b-stjärnan Rihanna sin Europaturné i Belfast. Det släpptes inga pressbiljetter till konserten. Rihannas management i Los Angeles bjuder inte in recensenterna förrän i morgon. Antagligen för att Rihanna ska få köra igenom sin show inför publik utan att få, inte vet jag, onödig kritik.
Mycket märkligt. För i dag läcker ju inga åsikter och bilder ut på nätet fortare än Rihanna hinner stamma ”eh-eh-eh-la”. Inte alls.
I vilket fall: Rihanna har redan orsakat rabalder i Belfast när hon försökte spela in en video på bonden Alan Grahams gård. Graham, som är djupt troende, tyckte att Rihanna visade för mycket hud och bad henne att dra.
Händelsen får tidningarna att koka av överdrivna åsikter som delas upp i för eller emot.
Vissa tycker att Graham drar Nordirlands rykte i smutsen och skadar landets turism. Andra tycker att Alan Graham är ett föredöme i kampen mot sexism och kändishysteri.
Han har i alla fall flyttat mediafokuset bort från musiken.
Det återstår att se om konserten kan överrösta debatten. Det finns kanske en anledning till att Rihannas spindoktorer inte vill att några recensenter ska se första showen…
På vägen till arenan kan man se några klassiska landmärken, som floden Lagan och skeppsvarvet Harland and Wolff där de jättelika kranarna David och Goliath står i bjärt kontrast till Belfasts moderna skyline.
Namnet Harland and Wolff kanske inte säger så mycket. Men företaget byggde en gång ett fartyg som säger desto mer: Titanic.

En gata i Belfast. Fan vet vilken.

1. ”I love you but I don’t know what to say” (2011)
Den vackraste soulballaden sen Jeff Tweedy i Wilco skrev ”You are not alone” till Mavis Staples i fjol. Och, precis just nu, det bästa Ryan Adams gjort. ”I love you but I don’t know what to say” avslutar nya skivan ”Ashes & fire”. Klippet ovan är inte i närheten av albumversionen, men det får duga tills vidare. Han som sjunger är inte samma artist som spelade in solodebuten ”Heartbreaker” för elva år sedan. All cynism och sarkasm och rock’n’roll har vuxit bort. Kvar finns en mogen och saktmodig värme, insikten om att det svåraste som finns är att säga ”jag älskar dig”, och mena det. Att lyssna på ”I love you but I don’t know what to say” är som att se de första gråa hårstråna växa fram på en människas tinningar. Här börjar Ryan Adams medelålder. Här blir han ett amerikanskt svar på Nick Lowe. Och fortsättningen kan bli hur bra som helst.

Därmed är också årets långsammaste lista klar. Tack för att ni lyssnade och läste.

1,25 ”She wants to play hearts” (2002)
Oops. Höll på att glömma den här. Det var nära.

2. ”I taught myself how to grow old” (2007)
Före albumet ”Easy tiger” har Ryan berättat att han gick ner sig ordentligt. Han sniffade en blandning av heorin och kokain. Men han lyckades nyktra till och lämna missbruket bakom sig. ”I taught myself how to grow old” är ljudet av människa som reser sig och går vidare.

3. ”Oh my sweet Carolina” (2000)
Duetten med Emmylou Harris. När det gäller låtar om hemlängtan är ”Oh my sweet Carolina” däruppe bredvid The Byrds ”Hickory wind” och Merle Haggards ”Sing me back home”.

Och resten av listan såg ut så här:

4. ”Blue hotel” (2007, länk)
5. ”Dancing with the women at the bar” (Whiskeytown, 1997, länk)
6. ”Fix it” (2008, länk)
7. ”Dear Anne” (2001, länk)
8. ”Dear Chicago” (2003, länk)
9. ”La Cienega just smiled” (2001, länk)
10. ”Answering bell”/”The rescue blues” (2001, länk och länk)
11. ”Come pick me up” (2000, länk)
12. ”Like the twilight” (också känd som ”Drunk and fucked up”, 2001, länk)
13. ”Two” (2007, länk)
14. ”Dear John” (2005, länk)
15. ”Harder now that it’s over” (2001, länk)
16. ”Tiny dancer” (Elton John-cover, 2002, länk)
17. ”Goodnight Rose” (2007, länk)
18. ”A kiss before I go” (2005, länk)
19. ”Empty room” (2011, länk)
20. ”Firecracker” (”The suicide handbook”-version, 2001, länk)
21. ”Miss Sunflower” (2001, länk)
22. ”Excuse me while I break my own heart” (Whiskeytown, 1997, länk)
23. ”To be young (is to be sad, is to be high)” (2000, länk)
24. ”Darkness” (2010, länk)
25. ”Karina” (2001, länk)
26. ”New York, New York” (2001, länk)
27. ”Let it ride” (2005, länk)

Albumet ”Ashes & fire” släpps 11 oktober.
Och, här kommer den riktiga skatteåterbäringen, Ryan gör konserter i Sverige i november. Han spelar i Göteborg 8 november, Uppsala 9 november och Malmö 12 november. Läs mer här.
Dessutom äger han omslaget i nya numret av tidningen Sonic.