James Crumley: ”The last good kiss”
Hela inlägget är egentligen en ursäkt för att skriva om Klas Ekman. (Han står till höger om Hank von Helvete. Ja, han hade en liten cameo i filmen ”Cornelis”, som författaren Pär Rådström. Och, ja, han brukar vara lika välklädd till vardags.)
Klas är frilansjournalist, pappa, noirfantast och en av mina bästa vänner. Vi har flera gemensamma intressen. Böcker, till exempel.
Klas har mycket, men framför allt äger han en avundsvärd och välsorterad boksamling. När jag hälsar på kan jag stå och stirra på bokhyllorna i timmar. Varenda titel skriker kvalitet. Klas har bland annat lagt ner mycket tid och stor möda på att hitta förstaupplagor, extrafina utgåvor och signerade exemplar. Hur han har hunnit med det har jag ingen aning om.
Vår vänskap är på sätt och vis en pågående bokcirkel med två deltagare. En intern klubb där vi kan prata ocensurerat om högt och lågt utan att någon annan lyssnar. Det behövs. Ibland behöver man ta en paus från verkligheten och spy ur sig saker utan att ta hänsyn till sociala normer och redaktörer och Twitter. Grova generaliseringar som ”enda brittiska popmusiken av värde är Teenage Fanclub och Lloyd Cole” förekommer naturligtvis ofta.
Det är ännu vanligare att Klas hoppar upp ur soffan och plockar ner en bok och läser en formulering högt som han inte kan få ur skallen. Han är sådan. En passionerad textfurir. Om jag hade skrivit ner varenda rad han lyft fram hittills skulle anteckningarna fylla en telefonkatalog.
När det gäller böcker föredrar vi amerikanska namn. Och det blir många män.
Genom åren har vi diskuterat och beundrat och analyserat och hyllat och bråkat om bland andra Flannery O’ Connor, John Steinbeck, Newton Thornburg, Larry Brown, Daniel Woodrell, F Scott Fitzgerald, Truman Capote, Joyce Carol Oates, Julie Orringer, Adam Haslett, Sam Lipsyte, Glen David Gold, Joseph Wambaugh och Raymond Radiguet. Med flera.
Vi har även en ödmjuk intern tävling om vem som kan upptäcka en författare eller bok först. Vem som leder har jag ingen aning om.
Jag hittade Richard Yates, vilket i det här sammanhanget borde klassas som doping.
Men om jag inte minns fel rekommenderade herr Ekman James Crumleys ”The last good kiss”.
En tvåsiffrig vinst till Klas, är jag rädd.
”The last good kiss” är en extraordinär roman. Hur många gånger får en bokmal en liknande läsupplevelse? Fyra, fem gånger per liv? I USA rankas boken som en av kriminallitteraturens finaste stunder.
På senare år har ryktet om Crumleys böcker vuxit tack vare hyllningar av Dennis Lehane och George P Pelecanos.
Lehane och Pelecanos kallar ”The last good kiss” för en av de viktigaste och mest inspirerande romanerna de läst. Den sparkade deras egna författardrömmar ur sängen till skrivbordet.
Vad boken handlar om? Ju mindre man vet på förhand, desto bättre. Den har i alla fall inte en linjär intrig.
Dennis Lehane har skrivit och pratat om ”The last good kiss” flera gånger. Här är ett exempel:
”…it’s an ode to the American road and American West, a love song to drinking, screwing, roadside motels, big old automobiles and dive bars. It’s the best novel ever written about the ’70s.”
Första meningen i ”The last good kiss” är, bland entusiasterna, nästan lika känd som själva romanen:
”When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.”
Namnet Abraham Trahearne, en alkoholiserad bulldogg som heter Fireball Roberts – Fireball Roberts! – Sonoma, Kalifornien, och att dricka hjärtat ur en fin våreftermiddag. I samma mening.
Försök inte att överträffa det. Det går inte.
Läs också: James Crumley: ”One to count cadence”.
Fotnot: ”The last good kiss” finns utgiven på svenska av Modernista med titeln ”En sista riktig kyss”.
