Franzen i Oprahs soffgrupp, 2010. Foto: AP.

Jonathan Franzen, som gästar ”Skavlan” i kväll, var på Kulturhuset i går.

Han intervjuades av Daniel Sandström från Sydsvenskan i samtalsserien ”Internationell författarscen”. Det var ett utmärkt och ledigt samtal med bra kemi mellan Sandström och Franzen. Daniel kallade bland annat den amerikanska författarstjärnan för ”John”.

Franzen pratade om sina böcker och karaktärer och James Joyce och sin svenska farfar som lämnade sitt hemland i vredesmod och flyttade till USA. 

– Har för mig att Linköping var en mycket religiös stad när farfar bodde där. Och min farfar, som var benhård ateist, stod inte ut.

Jonathan Franzen var ungefär som sina böcker: väldigt kul, smart, självironisk, småsyrlig, en smula obekväm och mycket eftertänksam. Ibland funderade han så länge på sina svar att tystnaden blev komisk.

Mitt i samtalet tändes lamporna i den fullsatta salongen och folk började ropa efter läkare. En kvinna längre bak hade svimmat.

En liten fadäs som understryker intrycket att intervjun var som en lågmäld och underhållande rockkonsert.

Och Franzen, som knappast kan beskrivas som macho, saknar inte pondus. Respekten hos publiken var nästan rörande. Det märktes framför allt när publiken fick ställa frågor mot slutet.

Frågorna var oerhört genomtänkta och komplicerade, som om avsändarna filat på dem i tre terminer.

– Jag kan ta tillbaka frågan, sa en kvinna efter att ha ställt en intressant men låååååång fråga om James Joyce.

Nej, nej. Hon fick ett ännu längre svar.

Men höjdpunkten var när Franzen läste högt ur sin senaste roman ”Frihet”, en dialog mellan en musikjournalist och den avdankade rockartisten Richard Katz.

Jonathan Franzen lägger ner åratal på att tänka ut sina karaktärer. Och han verkar veta precis hur de andas, för sig och pratar.

Det var inte högläsning. Det var ett sista flammande extranummer på en tre timmar lång stadiumkonsert.

Jag garvade så att läppen trillade ner på golvet.

Klassiska rockfrågan ”What about when Dylan went electric?” har aldrig varit roligare.

Den här bloggen, som håller ett rätt analogt tempo, tar en kort siesta den här veckan.

Måste trycka ner ”paus”-knappen.

För mycket jobb till andra avdelningar i tidningen, för tillfället.

Och för alla som undrat: Nej, ”The bar is a beautiful place” är inte etta på Ryan-listan.

Väl mött.

Israel Nash Gripka. Foto: Iphone ur första generationen som borde gå i pension.

:++++:
Israel Nash Gripka
Konsert på Akkurat, Stockholm.

– Har du ställt en öl på min munspelspall? frågar Israel Nash Gripka.
– Den är din, man. Rock and roll! ropar den skyldige framför scenen.
På Akkurat, en pub med ett grandiost ölsortiment, kommer publiken och artisterna så nära att de kan småprata med varandra. Eller bjuda på en drink.
Själv står jag så nära scenen att jag skulle kunna knyta basistens skor.
Akkurat är så fullsatt att man tappar andan.
Det är överraskande eftersom Israel Nash Gripka är så obskyr att han saknar en egen sida på Wikipedia. Google kan över huvud taget inte hitta en vettig biografi.
Men ryktet växer stadigt om den unge mannen från The Ozarks, Missouri. Akkurat är bara det senaste stoppet på en turné som reser kors och tvärs genom Sverige. På tisdag spelar han exempelvis i Piteå.
Konserten understryker att Isarels senaste album, ”Barn doors and concrete floors”, är ett av årets fynd.
Israel Nash Gripka tränger sig fram genom publiken och inleder solo. Det ser ut som om Ebbot Lundberg från The Soundtrack Of Our Lives nyss har klivit upp ur sängen, i samma kläder som i förrgår. Efter ett tag fyller resten av bandet på och drar upp volymen.
De spelar en pubskrålig, skramlig, svampig och mycket älskvärd blandning av country och rock som alla kan känna igen. Om gitarrerna vore en dialekt hade de pratat med ett ”southern twang”.
Musiken kan härledas till hundratals andra namn. Creedence Clearwater Revival, The Rolling Stones, Neil Young och Lynyrd Skynyrd. Det är klassisk americana om tåg till Santa Fe, good times i Louisiana och damer som kommit och gått.
”Fool’s gold” för tankarna till unge Steve Earle, på den tiden då the hardcore trubadour brydde sig lika mycket om melodier som politik. Medan ”Four winds” är en lös och ledig John Hiatt med några rejäla järn innanför västen.
Det är lätt att plocka referenserna hos Israel Nash Gripka. Det är gammalt virke. Men det är betydligt svårare att skriva lika starka och engagerande låtar av det välkända råmaterialet. Det är som att laga en riktigt god hamburgare. Alla kan ingredienserna, men de flesta misslyckas ändå.
Om Gripka kan nå en större publik än den hängivna, countryrocktroende församlingen som trängs på Akkurat är en annan fråga. Men i min lilla värld förtjänar ”Barn doors and concrete floors” att bli lika populär som Band Of Horses.
Efter att ha tagit i så att spottet träffar farbrödernas ansikten längst fram undrar Israel oroligt om nån i lokalen är på dejt eller försöker äta en romantisk middag.
– Jag hoppas att vi inte fuckar upp er kväll.
Jag hör ingen som klagar.
När han börjar sjunga igen märks det att han är prästson. Rösten kan inte riktigt bestämma sig för om den hör hemma i predikstolen eller baren.
Israel kan till och med få Green Days MTV-punkiga ”Basket case” – covern finns på Spotify – att låta som ett bidrag till filmen ”Oh brother, where art thou?”.
Men han spelar inte ”Basket case” i kväll. Han avslutar istället med en ”twangig” version av Neil Youngs ”Like a hurricane”.
Låtvalet träffar mitt i målgruppens hjärta.
Jublet överröstar trafiken ute på Hornsgatan.

Här kan ni se israel Nash Gripka: Norrtälje i kväll, Piteå 20/9, Umeå 21/9, Östersund 22/9, Avesta 23/9, Örebro 24/9, Göteborg 26/9, Kristianstad 27/9.

Lars blundar i Göteborg. Foto: Johanna Wallin/Rockfoto

GÖTEBORG. Lars Winnerbäck med ett litet band i en mindre lokal?
Det är bra för musiken.
Ungefär om att skära fram en finare filé ur ett slarvigt slaktat köttstycke.

Det är svårt att beskriva stämningen på en Lars Winnerbäck-konsert.
Jag har försökt många gånger förut.
Men publiken sitter som på nålar.
Och den här gången anstränger sig publiken verkligen för att inte överrösta sin blyge favorit.
De vill sjunga allsång som en huliganklack. De vill ställa sig upp och jubla. De vill klappa i takt till korna kommer hem och biter bonden i röven.
Men den nya höstturnén är en nedtonad affär där Winnerbäck skalar av sina låtar med hjälp av tre andra musiker, däribland Johan Persson på klaviatur och gitarr.
Genom att bara använda en trumpet eller ett dragspel eller en cello blir melodier och texter som annars dränks av elektriska gitarrer tydligare.
Och balladen ”Om du lämnade mig nu” låter plötsligt som vinjetten till tv-serien ”Spanarna på Hill Street”.
Jag tvivlar på att de som köpt biljetter till den utsålda turnén – det finns bara plåtar kvar till konserter i Norge och Danmark – blir besvikna.
Lars Winnerbäck presenterar också fyra nya låtar – ”Vem som helst blues”, ”Ett slags liv”, ”Utkast till ett brev” och ”Hosianna”. Mot slutet av den sista känns det nästan som att Winnerbäck tänker brista ut i psalmen ”Hosianna, Davids soooon…”. Men han låter bli.
Annars är det mesta sig likt.
I ”Hugger i sten” och ”Jag får liksom ingen ordning” och avslutande ”Elden” blir Winnerbäck en sorts ofrivillig publikdomptör. Publiken kan inte hålla sig längre och förenas i ett vrål som får stolarna att skaka.
Och mellansnacket? Tja. Winnerbäck kryddar faktiskt sina knapphändiga monologer med ett par torra men effektiva skämt.
– Jag har gjort så många turnépremiärer i Göteborg nu, säger han. När jag åker hit blir jag skakig redan i Borås. Men jag börjar vänja mig nu.
Lars gör en konstpaus och kliar sig i håret.
– Med skakigheten, alltså. Inte Borås.
Läs recensionen av konserten i tidningen i morgon.

Låtlista
1. Vem som helst blues (ny låt)
2. Faller
3. Över gränsen
4. Jag har väntat på ett regn
5. Min älskling har ett hjärta av snö
6. Stockholms kyss
7. Hjärter dams sista sång (Lars Winnerbäck solo)
8. Från kylan in i värmen (Lars Winnerbäck solo)
9. Hugger i sten (Lars Winnerbäck solo)
10. Ett slags liv (ny låt)
11. Om du lämnade mig nu
12. Söndermarken
13. Hosianna (ny låt)
14. Järnvägsspår
15. Kom ihåg mig

Extranummer
16. Utkast till ett brev (ny låt)
17. Jag får liksom ingen ordning

Extranummer 2
18. Elegi
19. Elden

Här kan ni se Lars Winnerbäck: Göteborg 17-20/9, Köpenhamn 22/9, Malmö 23–25/9, Bergen 27-28/9, Oslo 29-1/10, Umeå 6-8/10, Stockholm 9-12/10.

”Lasse”. Foto: Carolina Byrmo

GÖTEBORG. Inget är litet med Lars Winnerbäck.
I kväll inleder han en ny höstturné på Konserthuset i Göteborg.
Han spelar med liten sättning – att den är akustisk är en ingen vild gissning – och uppträder på mindre lokaler än vanligt. Om nu exempelvis Cirkus i Stockholm, som har en kapacitet på drygt 1800 personer, kan betraktas som ”mindre” är en annan diskussion.
Idén till turnén föddes när Winnerbäck nyligen gjorde pyttesmå, exklusiva konserter för inbjudna fans. Engångsföreteelsen fungerade över förväntan, gav mersmak och har nu vuxit till den aktuella turnén.
Enligt ett pressmeddelande ska det vara enkelt och avskalat, naket och rått.
Men det finns inget litet eller blygsamt med Winnerbäcks karriär längre. Han gör 21 spelningar i Sverige, Norge och Danmark. Alla utom två är slutsålda.
Och den här turnén kommer, precis som resten av Winnerbäcks omåttligt populära karriär, som från ingenstans.
Lars Winnerbäck har ingen nya skiva att sälja. Ingen kokbok, singel eller dvd heller, för den delen.
Han syns i princip aldrig i media, ändå är intresset för hans person och musik en ständigt växande snöboll som rullar över allt motstånd.
The Arks sista konsert i kväll blir säkert ett spektakulärt avsked. Men hösten 2011 misstänker jag att Lars Winnerbäck kan vara Sveriges största artist. Kent och Håkan Hellström och Robyn och Veronica Maggio får ursäkta.
I sin recension av Melissa Horns senaste album skriver musikjournalisten Jan Gradvall att vår tids rädsla för allvar, ett begrepp som regissören Roy Andersson myntade, bytts mot vår tids längtan efter allvar.
I den förklaringen av Melissa Horns popularitet ryms även Lars Winnerbäck.
Horn och Winnerbäck är motsatsen till Shakespears berömda titel ”Mycket väsen för ingenting”.
De är ”Så lite väsen som möjligt för ganska mycket”.
Det mest högljudda och rubrikvänliga som Lars Winnerbäck släppt de senaste åren är en mening i ett brev som publicerades på hans hemsida i våras:
”Vårens vagina står vidöppen!”
Lasse såg med andra ord fram mot våren.
Men nu är det höst.
En rapport om hur spelningen var, inklusive låtlista, publiceras här i bloggen efter konserten i kväll.

The Dude, Fredrik Virtanen och Tobias W Lindner.

Nöjesbladet har en tre timmar lång minikonferens i dag. Om hösten, satsningar, artikelidéer, existensen och döden.

Konferensen avslutas med bowling, hamburgare och öl. Det är första gången som nöjesredaktionen bowlar på flera år.

Vilket är ytterst märkligt. Bowling har varit en del av nöjesjournalistikens hjärnbark sen filmen ”The big Lebowski”.

En alldeles, alldeles grandios skildring av slackers, white russian, käglor och klot. En av bröderna Coens bästa. Smutsig surrealism i sin allra vackraste form.

Jag väntar mig inget mindre än att aftonens drabbning med Nöjesbladet kan bli lika färgstark och sevärd som ”The big Lebowski”.

Ingen tänker, vad jag vet, spela i kalsonger och badrock. Ingen har, vad jag kan se från min arbetsplats, shorts.

Men det kommer inte att saknas dramatik.

Det kryllar av tävlingsmänniskor på nöjet.

Redaktionschefen Ylva Niklasson är en av dem, en blond amason från Kallhäll som hatar att förlora.

Eller Sylvia Balac. Ett muskedunder med jugoslaviska rötter och min ärkerival i bowling.

Eller Jon Forsling, skjutjärnsreporter med Guns N’ Roses-riff i hjärtat och tigerblod i ådrorna.

Det ryktas även om att tv-tyckaren Karro Fjellborg ska göra comeback efter graviditeten. Och ni vet hur nyblivna småbarnsföräldrar blir när de släpps ut på grönbete för första gången. De festar som Charlie Sheen och bowlar som Bill Murrays Ernie McCracken i ”Kingpin”, en annan lysande bowlingrulle.

Filmjätten Gossen är svårare att bedöma. En lömsk veteran.

Min egen chef, Tobias W Lindner, är jag inte ett dugg rädd för. Han håller ju på Färjestad.

’”This is not ’Nam, this is bowling, there are rules!” säger de i ”The big Lebowski”.

Önskar det gällde för nöjets kägelmassaker. 

Jag bowlar med benskydd.

I veckan var det femton år sedan som rapparen Tupac Shakur sköts ihjäl efter en boxningsmatch i Las Vegas. Det uppmärksammas bland annat genom att fyra av Tupacs studioalbum, däribland fantastiska ”Me against the world” från 1994, släppts digitalt för allra första gången. 

Och han toppar också en makaber lista på tidningen Times hemsida –  tio stycken olösta mord på hiphopartister.

1. Tupac Shakur
2. Biggie Smalls (The Notorious B.I.G.)
3. Jam Master Jay
4. M-Bone
5. Scott La Rock
6. Big L
7. Magnolia Shorty
8. Soulja Slim
9. Mac Dre
10. Smiley Culture

För några år sedan kommenterade komikern Chris Rock situationen i en briljant ståupprutin:
– Vill du komma undan med mord? Skjut en svart man i huvudet och stoppa in en demokassett i likets ficka.

Ryan Adams & The Cardinals, live på BBC 4, 2007.

4. ”Blue hotel” (2007)

2006 producerade Ryan Adams albumet ”Songbird” till Willie Nelson.
Adams valde att producera countrylegenden eftersom han inte ville kompromissa med The Cardinals sound.
Skivan blev en måttlig försäljningssuccé som Willie Nelson sällan pratar om. Kanske för att han själv hade väldigt lite att säga till om.
”Songbird” består mestadels av covers, och Nelson var tveksam till att spela in låtar som redan fanns i andra, mer klassiska versioner. I en intervju muttrade han att ”Songbird” var och är ett Ryan Adams-projekt, från början till slut.
I en artikel i musiktidningen Sonic berättade gitarristen i The Cardinals, Neal Casal, för Lennart Persson om Ryan Adams arbetsmetoder.
Casal undvek partajandet och drogerna, men var imponerad över hur långt Adams var beredd att gå i sin jakt på ”den perfekta låten”:
”Det är underbart att få vara med när han befinner sig mitt i det där flödet. Det är inspiration i dess renaste form.”
Men ibland verkade det också som att Ryan inte behövde anstränga sig ett dugg.
”Tjugo minuter innan Willie kommer till studion sätter Ryan sig ner vid skrivmaskinen och börjar maniskt skriva på en text. Samtidigt formar han en melodi i huvudet. När Willie kommer till studion drar Ryan papperet ur maskinen och säger att han har en ny låt till honom. Han sätter sig ner med Willie och spelar upp den – det är första gången han över huvud taget spelar den! – och den är så jävla bra.”
På ”Songbird” finns bara en nyskriven låt av Ryan Adams – ”Blue hotel”. Balladen hade kunnat sluta som ett imponerande men bortglömt albumspår med Willie Nelson.
Men Ryan var inte färdig. Han vägrade släppa taget och spelade in en egen version som släpptes på ep:n ”Follow the lights” 2007.
Han drog ner låtens tempo och lade till ytterligare två minuter soul.
I dag är ”Blue hotel” den fjärde bästa låten han gjort.

Mina föräldrars gård i Tornedalen.

Firade en del av semestern upp i Tornedalen och Kiruna.
Som varje anständig människa bör göra.
Mina föräldrar, mamma Yvonne och pappa Tage, har en gård i Kassa, en långsträckt och liten by som ligger två mil söder om Pajala.
Kassa består av en landsväg, en älv och några hus. Bygdens delikatess: halstrad harr (en fisk).
Mamma och pappa ska sälja sitt hus i Kiruna och flytta till Tornedalen permanent.
Jag kommer aldrig få slagga i mitt barndomshem mer.

Pop goes the weasel. Djuret på bilden är inte samma krabat som figurerar i texten. Bara en avlägsen släkting. Foto: AP

1. Vesslan

Det är ”råttår” i Kassa, säger pappa Tage.
Jag har hört talas om lämmelår, då ett stort gäng fyrbenta luddbollar invaderar fjällen och marscherar i långa led, till stor glädje för vråkar och ugglor och andra hökar.
”Råttans år” ingår också i den kinesiska kalendern, men det var ett tag sen som gnagaren belönades med ett helt år i Peking (2008).
Men ett råttår i Tornedalen?
Jag kan dock förstå vad pappa menar. Min mammas föräldragård är belägrad av gnagare. Sorkar och näbbmöss får varenda grästuva att susa och rassla. Gynnarna pilar fram och tillbaka mellan potatislandet, gräsmattan, backen ner mot landsvägen och diverse diken. De lockar till sig hungriga korpar och kråkor som flaxar över ängarna.
Råttåret gör att min barndomsmark inte är sig lik.
Det pågår ett krig på gården.En mycket ojämn kamp mellan min far, en ytterst välbevarad 68-åring, och en monumental gnagararmé med tusentals soldater.
Som tur är jagar inte pappa ensam. Han har en bundsförvant, en kompanjon som han träffat så ofta att han pratar om sin edsvurne i bestämd form – Vesslan.
När pappa tar en paus och tar en kopp svagt kaffe med mamma i köket – ingen kokar svagare kaffe än pappa Tage – inleds många samtal så här:
– Jag träffade Vesslan nere vid backen igen, säger pappa. Jo, visst. Han bara stod där och tittade på mig som om han tänkte… jaha?
– Nämen, vad säger du? säger mamma.
Hur pappa kan veta könet på Vesslan framgår aldrig. Jag undviker frågan.
Men Vesslan lekar man inte med. Speciellt inte om man är råtta eller sork. Vesslan är ren napalm.
Min fars berättelser om Vesslan och deras gemensamma äventyr på gården är långa och färgstarka.
De träffas varje morgon när dimman lättar från ängarna. De pratar och funderar och lägger upp strategin och hummar och nickar och tittar på kartor och skiljs åt med en honnör.
De intar sina positioner i skyttegravarna vid potatislandet. Det är tyst ett tag. Sen börjar offensiven.
Pappa attackerar med tunga stövlar, potatishackan, råttfällor, vattenhinkar, en grön traktor och högljudda svordomar. Han satsar på råstyrka.
Vesslan använder en annan och mer effektiv taktik – sin överlägsna snabbhet och list.
Mårddjuret svischar omkring i hisnande och, för motståndarna, dödlig fart. Han är bondgårdarnas Usain Bolt. Ett brunt streck som flyger fram som en snabbspolad stumfilm.
Vesslan fäller byten som är dubbelt så stora som han själv i rasande takt.
Jag sneglar på skådespelet från köksfönstret. Sörplar svagt kaffe på bit. Tack vare projektilen Vesslan gör pappa vissa framsteg, han rensar flera strategiska och viktiga platser från fienden. Området där mina föräldrar utfodrar pippifåglar om vintern, till exempel.
Slaget är över före lunch. Gnagarna retirerar och lämnar efter sig ett bedrägligt lugn. I morgon börjar kriget om.
Gnagarna är inte borta. De hämtar bara förstärkningar. Rekryterar nytt och börjar om.
En hopplös kamp.

2. Morbror Kenneth

Min morbror Kenneth har en stuga på samma tomt i Kassa. Han sitter bakom knuten och rensar lingon med nariga och grova arbetarhänder. Kenneth bekräftar att det är råttår i Tornedalen.
– Titta själv. Jag har fällor och gift överallt, säger han och rätar till kepsen. Man törs ju för fan inte andas längre.
Kenneth är pensionär. Han har flyttat från Kiruna till Skåne för att bo närmare sin dotter Katja och hennes familj. Men stugan i Tornedalen släpper han inte. Speciellt inte när det vankas älgjakt.
Kenneth är en karl av den gamla skolan. Han verkar tillverkad av granit och gråberg och pratar därefter. Åsikterna är hårda och kompromisslösa och svåra att återge i tryck.
Kenneth jobbade som laddare på LKAB i Kiruna. Enkelt uttryckt: han sprängde gångar i berget.
Marken under Kiruna är som en ost. Man måste snart flytta på stan så att inte husen downtown rasar ner i underjorden.
När Kenneth och hans arbetskamrater laddade extrastora bautaladdningar brukade de samlas och titta ut mot Kirunas stadshus, som ligger rakt över malmkroppen.
– Nu jävlar, brukade Kenneth säga. Nu får vi se om fanskapet står kvar.
Sen tryckte de på knappen.

Stadshuset i Kiruna.

Jag: Hej, morbror!
Kenneth: Nå hej. Jaha?
Jag: Inte mycket. Hälsar på några dagar.
Kenneth: Nå jo.
(Vi sitter tysta ett tag.)
Jag: Älgjakt snart.
Kenneth: Jajamen. Ifjol fick jag hämta en älg från älven. Den dog i vattnet. Första gången jag fått lasta båten på släpet för att jaga älg.
Jag: Men du kan väl bara ställa dig här på verandan och vänta tills nästa älg knallar förbi.
Kenneth: Ser du elstolpen därborta?
Jag: Jo.
Kenneth: Har säkert skjutit minst fem älgar vid den stolpen. Har bara gått ut från bastun i kalsongerna och ”PANG!”.
(Vi sitter tysta ett tag igen och lyssnar på hur bonden Östen klipper ängarna med traktor.)
Jag: Och Östen lever fortfarande. Han måste vara en bra bit över 70 år nu.
Kenneth: Säkert. Han har sagt att vill begravas med traktorn.
(Kenneth pekar bort mot skogen.)
Kenneth: Vi kan gräva ner han och traktorn i den där slänten. Nog får de plats där. Inga problem.
(Vi sitter tysta ett tag till. Kenneth pillar lingon. Kråkan och korpen kraxar.)

3. Farväl Kiruna  

På den här gatan växte jag upp.

Här tränade jag fotboll. På konstgräs, naturligtvis. Den gula klossen heter Lombia.

The kristet utseende. Ville publicera ett bevis för att jag tagit konfirmationen.

Kanske har varit dålig att kommunicera det tillräckligt tydligt.

Och dessutom har jag den senaste tiden befunnit mig på en plats utan uppkoppling och bristande mobiltäckning. Ja, det finns fortfarande såna platser i Sverige. Kassa två mil söder om Pajala, till exempel.

Bloggen och den ökända Ryan-listan återuppstår nästa vecka.

Är vi överens om det nu?

Bra.