Larsson

Varje söndag i Aftonbladet. Varje dag i bloggen!

Morrissey är gammal och kåt

av Markus Larsson
Skärmavbild 2011-07-11 kl. 15.44.48.png

Morrissey finkulturjammar på Glastonbury. I jeans. Foto: AP. 

Morrissey, som uppträder i Hultsfred på lördag, spelade nyligen tre låtar på BBC Radio från ett nytt och kommande album.
”Action is my middle name” var en av dem. En liten susseluring om att vara, ja, sugen.
Morrissey sätter tonen redan i första raden, det som journalister brukar kalla för ingressen:
”Biting my initials into your neck.”
Nej, det är inte en poplåt om att, exempelvis, läsa Oscar Wilde nere i ett källarhål.
Det handlar om att ”get it on” innan dödgrävaren knackar på dörren och stiger in. Vad ska man annars göra med sitt liv?
Refrängen är en storslagen Mozfest, där orden bestämmer melodin i stället för tvärtom. Precis som det ska vara.
Lägg gärna märke till det hysteriska ”ra-da-ta-da-da-da-da-da”-partiet mot slutet.
Ibland är skillnaden mellan Lady Gaga och Morrissey mindre än man tror.

Lyssna själva här.

Taggar haka, kåt, morrissey

Amerikanska författare som fler borde känna till, del 2

av Markus Larsson
last good kiss.jpg

James Crumley: ”The last good kiss”

Hela inlägget är egentligen en ursäkt för att skriva om Klas Ekman. (Han står till höger om Hank von Helvete. Ja, han hade en liten cameo i filmen ”Cornelis”, som författaren Pär Rådström. Och, ja, han brukar vara lika välklädd till vardags.)

Klas är frilansjournalist, pappa, noirfantast och en av mina bästa vänner. Vi har flera gemensamma intressen. Böcker, till exempel.

Klas har mycket, men framför allt äger han en avundsvärd och välsorterad boksamling. När jag hälsar på kan jag stå och stirra på bokhyllorna i timmar. Varenda titel skriker kvalitet. Klas har bland annat lagt ner mycket tid och stor möda på att hitta förstaupplagor, extrafina utgåvor och signerade exemplar. Hur han har hunnit med det har jag ingen aning om.

Vår vänskap är på sätt och vis en pågående bokcirkel med två deltagare. En intern klubb där vi kan prata ocensurerat om högt och lågt utan att någon annan lyssnar. Det behövs. Ibland behöver man ta en paus från verkligheten och spy ur sig saker utan att ta hänsyn till sociala normer och redaktörer och Twitter. Grova generaliseringar som ”enda brittiska popmusiken av värde är Teenage Fanclub och Lloyd Cole” förekommer naturligtvis ofta. 

Det är ännu vanligare att Klas hoppar upp ur soffan och plockar ner en bok och läser en formulering högt som han inte kan få ur skallen. Han är sådan. En passionerad textfurir. Om jag hade skrivit ner varenda rad han lyft fram hittills skulle anteckningarna fylla en telefonkatalog.

När det gäller böcker föredrar vi amerikanska namn. Och det blir många män.

Genom åren har vi diskuterat och beundrat och analyserat och hyllat och bråkat om bland andra Flannery O’ Connor, John Steinbeck, Newton Thornburg, Larry Brown, Daniel Woodrell, F Scott Fitzgerald, Truman Capote, Joyce Carol Oates, Julie Orringer, Adam Haslett, Sam Lipsyte, Glen David Gold, Joseph Wambaugh och Raymond Radiguet. Med flera.

Vi har även en ödmjuk intern tävling om vem som kan upptäcka en författare eller bok först. Vem som leder har jag ingen aning om.

Jag hittade Richard Yates, vilket i det här sammanhanget borde klassas som doping.

Men om jag inte minns fel rekommenderade herr Ekman James Crumleys ”The last good kiss”.

En tvåsiffrig vinst till Klas, är jag rädd.

”The last good kiss” är en extraordinär roman. Hur många gånger får en bokmal en liknande läsupplevelse? Fyra, fem gånger per liv? I USA rankas boken som en av kriminallitteraturens finaste stunder.

På senare år har ryktet om Crumleys böcker vuxit tack vare hyllningar av Dennis Lehane och George P Pelecanos.

Lehane och Pelecanos kallar ”The last good kiss” för en av de viktigaste och mest inspirerande romanerna de läst. Den sparkade deras egna författardrömmar ur sängen till skrivbordet.

Vad boken handlar om? Ju mindre man vet på förhand, desto bättre. Den har i alla fall inte en linjär intrig.

Dennis Lehane har skrivit och pratat om ”The last good kiss” flera gånger. Här är ett exempel:

”…it’s an ode to the American road and American West, a love song to drinking, screwing, roadside motels, big old automobiles and dive bars. It’s the best novel ever written about the ’70s.”

Första meningen i ”The last good kiss” är, bland entusiasterna, nästan lika känd som själva romanen:

”When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.”

Namnet Abraham Trahearne, en alkoholiserad bulldogg som heter Fireball Roberts – Fireball Roberts! – Sonoma, Kalifornien, och att dricka hjärtat ur en fin våreftermiddag. I samma mening.

Försök inte att överträffa det. Det går inte.

Läs också: James Crumley: ”One to count cadence”.

Fotnot: ”The last good kiss” finns utgiven på svenska av Modernista med titeln ”En sista riktig kyss”.

Porr och döden

av Markus Larsson
Skärmavbild 2011-07-07 kl. 15.11.10.png

Foto: AP

Knappt har världen hämtat sig från smällen efter gårdagens bomb:
David ”The Hoff” Hasselhoff medverkar i nästa säsong av tv-serien ”Sons of anarchy”. ”The Hoff” ska spela den avdankade porrskådisen Dondo som växlat spår och jobbar som porrproducent i stället. Som man ju gör.
Nu kommer nästa explosion: NME skriver att discofanatikerna i Scissor Sisters ska göra musiken till den kommande filmen om Fragglarna. Bioversionen med Jim Hensons famösa dockor har planerats sen 80-talet. Och om filmen blir av kommer älskvärda luddskallar som Gobo, Moki, Bober, Vips och Junior Gorg rocka och rulla och äta upp doozarnas livsverk till toner av Jake Shears och Babydaddy.
Till och med den allvetande skräphögen gör vågen.
Fler nyheter.
The Rolling Stone rapporterar att lanseringen av Spotify i USA sker… snart.
Men framför allt streamar tidningens sajt en ny låt med Nick Lowe, singeln ”Checkout time”.
Med samtidens varmaste röst sjunger 61-åringen om att checka ut för gott.
”I’m fearful my chances of crossing over Jordan into glory, may be compromised by the pies I’ve had my fingers in.”

God fortsättning.

Amerikanska författare som fler borde känna till, del 1

av Markus Larsson
theask.jpg

Sam Lipsyte: ”The ask”

Sam Lipsyte är den amerikanska litteraturens Louis CK.
Meningarna är ett slag i solar plexus. Man tappar andan. Eller så skrattar man så mycket att man glömmer att andas.
Lipsytes förra roman, ”Home land”, belönades med Believer Book Award, 2005. ”The ask” har inget med ”Home land” att göra, men det kunde vara andra delen i en serie om vita och misslyckade och frustrerade män som stirrar in i den amerikanska drömmens rövhål.
Sam Lipsyte har ett förflutet som sångare i hårda noiserockbandet Dung Beetle. Han uppträdde under namnet Sam Shit.
I en intervju med The Quarterly Conversation säger Lipsyte att böckernas energi påminner om konserter. Och att läsa ”The ask” känns ibland som att få öronen och kroppen mörbultad framme vid kravallstaketet på en trång rockklubb.
Berättelsen om den arbetslöse småbarnspappan Milo Burke är skitig, ful, elak, sarkastisk och hardcore.
Sam Lipsytes rykte växer utanför den breda publikens radar. Han skriver just nu manus till en komedi för HBO, ”People city”.

Läs också: ”Home land”.

Fotnot: ”The ask” ges ut på svenska till hösten av B&R förlag.

Världens bäste Adams

av Markus Larsson

Skärmavbild 2011-07-05 kl. 17.40.26.pngFoto: Roger Lundsten

Krönika publicerad i Nöjesbladet, 1/7, 2011.

Vissa artister är som monstren i skräckfilmer.
De kommer alltid tillbaka.
Ryan Adams är en av dem.

Adams spelade i Stockholm och i Malmö i början av juni.
Jag missade båda konserterna.
Men eftersom världen är uppkopplad spreds det snabbt en briljant bootleg från spelningen på Folketeatret i Oslo den 11 juni.
Ryan Adams uppträder ensam och spelar flera låtar som han länge har ignorerat. Han inleder med balladen ”Oh my sweet Carolina” – bara en sån sak – och blandar upp solomaterialet med några fantastiska Whiskeytown-spår.
Personligen kan jag inte minnas när han sist sjöng ”Dancing with the woman at the bar” med liknande inlevelse. 
Det är en tio år äldre version av den Ryan Adams som turnerade på små klubbar och teatrar efter debutalbumet ”Heartbreaker”. På den tiden brukade han dämpa scenbelysningen så mycket att bara cigarettglöden syntes i mörkret.
Han tycktes ha ett passivt men aggressivt förhållande till publiken, som om biljettköparna var ett nödvändigt ont. Han skrev oavbrutet och prövade nya låtar varje kväll. Flera av dem, som mästerverket ”Dear Anne”, har fortfarande inte getts ut. Han söp och muckade gräl och ställde in intervjuer.
Ryan Adams passade inte in nånstans. Gamla countrypuritaner avfärdade honom som en posör. Och indieadeln i Stockholm fnös åt hans rutiga rockskjortor. Eller de gråtmilda ”sista beställningen”-balladerna om att känna sig så ensam att man vill dö. 
Men i dag känns konserten i Oslo som att lyssna på hur en gammal skatt grävs upp ur marken.
Till och med jag, som alltid rankat Ryan Adams som en av 2000-talets bästa låtskrivare, brukar glömma bort hur hjärtskärande bra han kan vara.
Elton John, som har en bättre näsa för talanger och låtar än de flesta, upptäckte Ryan Adams tidigt. 2002 gjorde Ryan och Elton en gemensam konsert i Nashville. Och Elton Johns version av ”La Cienega just smiled” är värd att googlas fram.
Ryan Adams sålde en ny vinylsingel på senaste soloturnén, ”Acoustic nightmare”. A-sidan, ”Empty room”, hade platsat på albumet ”Gold”. Melodin är den bästa Jackson Browne inte har skrivit på 20 år.
Men det är ingen comeback. Ryan Adams har aldrig varit borta.
Bara lite bortglömd.

(slut)

Fotnot: Startar snart en sommarserie på bloggen där jag listar Ryan Adams 25 bästa låtar. En per dag. Måste konsultera mina främsta Ryan-experter först: Klas Ekman, min storebror Mattias och Joacim Persson.

Elton John sjunger ”La Cienega just smiled”.


Den gröna muppvågen fortsätter

av Markus Larsson

muppet-jpeg.jpg
Jo, det är sant.
I augusti släpps soundtracket till kommande Mupparna-filmen: ”Muppets: The green album”.
Jim James från My Morning Jacket skulle först skriva låtar till skivan, men giget gick till Bret McKenzie från ”Flight of the concords” i stället.
My Morning Jacket bidrar dock med ett spår, ”Our world”.
I övrigt gästas soundtracket av Andrew Bird, Sondre Lerche och Alkaline Trio. Och Weezer samarbetar med Hayley Williams från Paramore, vilket kan bli mer anus än bra.
My Morning Jacket skulle även ha turnérat bakom det klassiska muppbandet Electric Mayhem, som leds av färgstarke luddhuvudet Dr. Teeth. Men Disney, som köpte varumärket Mupparna 2004, lade ner projektet i sista stund.
My Morning Jacket hann skriva flera demos till Electric Mayhem. Några av dem hamnade till slut på senaste albumet ”Circuital”, som ”Wonderful (the way I feel)” och ”Outta my system”. Kan vara en förklaring till att den sista låter lite muppig, lite… My Morning Muppets. Och ”Wonderful” är i princip skräddarsydd för Kermit. Mästerverket  är så vackert att till och med porslinsögon börjar gråta.
Det är en smärre skandal att inte få se och höra The Jackets spela med The Muppets.
Tänk er att Jim James tar på sig vita moonboots och jammar med profiler som skinnmarodören Animal, skumme saxofonisten Zoot och basisten Sgt. Floyd Pepper.
Det vore större än ”The last waltz”.
The Jackets har svårt att förlåta Disney för nedläggningen, och jag förstår dem.
Såna skandalösa beslut gör att man vill stoppa upp Disney-loggan på en tavla och kasta pil på den. 

Princes makalösa setlist

av Markus Larsson
Skärmavbild 2011-07-05 kl. 14.41.36.png

Foto: Reuters. Prince leker funkig fladdermus i Storbritannien 3 juli, 2011. 

Den här setlistan från Princes aktuella turné – The Hop Farm, Kent, 3 juli –  talar för sig själv:

1. We live to get funky/Rave un 2 the joy fantastic

2. Let’s go crazy/Delirious/Let’s go crazy (repris)

3. 1999

4. Little red corvette

5. Nothing compares 2 U (med Shelby J)

6. Take me with you

7. Raspberry beret

8. Cream

9. Cool (The Time-cover)

10. Don’t stop ’til you get enough (Michael Jackson-cover)

11. Let’s work

12. U got the look

13. Make you feel my love (Bob Dylan-cover)

14. Purple rain

Extranummer

15. Kiss

16. Controversy

17. Play that funky music (Wild Cherry-cover)

Extranummer 2

18. Everyday people (Sly And The Family Stone-cover, med Larry Graham)

19. Come together (Beatles-cover)

20. I want to take you higher (Sly And The Family Stone-cover)

Extranummer 3

21. If I was your girlfriend

22. Dance (disco heat) (Sylvester-cover)

23. Baby I’m a star

Varenda Prince-fan – eller en människa som över huvud taget gillar musik – borde klippa ut setlistan och spara på kylskåpsväggen.
Precis det här vill man höra på Way Out West i augusti – ett långt och stort och funky publikfrieri.
Bara inledningen får snålvattnet att droppa från munnen. I princip varenda cover verkar vara en festivalvältare.
Dylans ”Make you feel my love” är också känd som ”To make you feel my love” och har också tolkats av Bryan Ferry, Billy Joel och Adele.
Och hela nio låtar EFTER ”Purple rain”.
Jag blir utmattad av att bara läsa om kavalkaden.
Prince på WoW. Allt annat känns för tillfället meningslöst.

Håkan Hellström sha-la-la-la!

av Markus Larsson

Uppdaterar dåligt nu.

Men ha tålamod.Till veckan ska jag få snurr på den här sidan. Då ska vi börja diskutera de bästa böckerna och skivorna och filmerna och mupparna som finns.

Jag håller på att lära mig den här skiten. Och under den här festivalen – Peace And Love – hinner man knappt säga flaska mellan konserterna.

Men nu. Snart, medan Journey fortfarande håller på att spela framför mig, börjar den riktiga peppen.

Vid midnatt går Hellström på.

Vissa påstår att han inte kan sjunga. Vissa svamlar att han är överskattad. Vissa tycker att han är ett skämt.

Åt er har jag bara en sak att säga:

Ät mina shorts.

 

 

Sida 6 av 7

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktör: Elin Wieslander, Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB