Amy Winehouse på V Festival, Storbritannien, 2008. Foto: AP

När Amy Winehouse (1983–2011) slog igenom med singeln ”Rehab” 2006 visste ingen vad de skulle göra av henne.
Musiken hörde inte hemma i sin egen tid. Det lät som om Dusty Springfield fått skivkontrakt efter att ha levt som hemlös i en kartong.
När Winehouse spelade på Hultsfred 2007, året då festivalen började tappa besökare på allvar, gjorde hon inget större väsen av sig. Jag minns hur kollegor försökte övertala sina vänner att över huvud taget gå och se henne. (Det året vann Flogging Molly publikens omröstning om den bästa konserten på Pampas-scenen.)
Amy Winehouses första album ”Frank” nominerades till brittiska musikpriset Mercury Prize. För uppföljaren ”Back to black” vann hon fem amerikanska Grammys och tangerade det dåvarande rekordet för hur många Grammys en kvinnlig artist lyckats vinna på en kväll. ”Back to black” blev med tiden den tredje mest sålda albumet på 2000-talet i Storbritannien.
Men det var efter 2007 som Amy Winehouse blev en internationell stjärna, framför allt i Sverige. Drogerna och hennes offentliga förfall gjorde henne mainstream.
Winehouse var udda och annorlunda i en tid där allt – precis allt – ska vara som en glad och intetsägande uppdatering på Facebook. ”Idag har jag hängt tvätt, det var underbart. Grym dag på stranden – livet leker. Mina barn har varit helt fantastiska. Odd Mollys senaste klänning är uuunderbaaar.”
I den märkliga och förljugna världen var Amy Winehouse och hennes sorgliga tabloidcompadre Pete Doherty verkligen två vandrade katastrofer. Skitiga, olyckliga och drogberoende. Deras livsstil fick större uppmärksamhet än musiken.
I dag kan man nästan härleda all modern retrosoul till Amy Winehouse och ”Back to black”, oavsett om den framförs på klubben Debaser Slussen i Stockholm eller i Eurovision Song Contest. Hon är också en föregångare till de brittiska soulrösterna Duffy och Adele.
Men Duffy och Adele passar vår samtid bättre. De är ”clean”. Det går utan större problem att föreställa sig att de sjunger framför Simon Cowells fiskögon i ”Idol” eller ”X-factor”. Däremot hade Amy Winehouse röstats bort i andra omgången.
Rent musikaliskt var Amy Winehouse en tidsresa. Hon älskade pop och soul som spelades in för 50 år sedan.
Hon spelade in covers på Sam Cookes ”Cupid” och Phil Spectors ”To know him is to love him” och gav de svartvita melodierna en egen färg tack vare sin oefterhärmliga röst. Och bland det sista hon släppte var en version av Lesley Gores ”It’s my party” tillsammans med producenten Quincy Jones. Refrängen från 1963 hade kunnat vara en rubrik om Amys liv:
”It’s my party, and I’ll cry if I want to.”
Men framför allt beundrade Amy Winehouse flickpopgruppen The Ronettes och dess sångerska Ronnie Spector.
Sminket och frisyren var direkt inspirerade av Ronnie Spector. När Ronnie Spector första gången såg ett foto av Amy Winehouse ropade hon: ”Det är ju jag!”
Spector var själv så imponerad av Amy Winehouse att hon gjorde en cover på ”Back in black”. När hon sjöng låten i London för ett halvår sedan stod Amy i publiken och grät.
Ronnie Spector tänker ge ut sin cover som singel. Intäkterna går till en organisation som driver behandlingshem för människor med drogproblem.

Ronnie Spector i New York, 2007. Foto: AP.

Lyssna på Ronnie Spectors version av ”Back to black” här.

Fotnot: När Amy Winehouse dog ökade hennes skivförsäljning i USA med över 3000 procent. Och när jag försökte ringa Universal i veckan hade den enda på kontoret som inte tagit semester inte tid att svara. Han var upptagen med att försöka möta den stora efterfrågan på Winehouse och skivorna ”Frank” och ”Back to black”.