25. ”Karina” (från outgivna albumet ”48 hours”, 2001)

Om Ryan Adams själv fått bestämma hade uppföljaren till solodebuten ”Heartbreaker” låtit annorlunda än ”Gold”. Han ville släppa ”The suicide handbook” i stället, men skivbolaget tyckte att albumet var för sorgset och deprimerande. Skivan stoppades och har blivit ett samlarobjekt. Det färdigmixade materialet fyller en dubbelcd. Många fans rankar ”The suicide handbook” som det bästa Ryan Adams gjort efter sitt debutalbum.
Men det slutade inte där. Ryans arbetstempo var sanslöst.
År 2002 hade han hunnit spela in ytterligare tre skivor: ”48 hours”, ”The Pinkhearts” och ”The Swedish sessions”. Ingen av dem gavs ut. I stället gjorde skivbolaget, utan Ryan Adams inblandning, en sorts ”greatest hits” av de outgivna skivorna, albumet ”Demolition”.
Ryan Adams har återvänt till sin kanske mest kreativa period flera gånger, både live och på skiva. Flera spår från ”The suicide handbook” arrangerades om, spelades in på nytt och gavs ut på ”Gold”. Andra låtar har dykt upp på ”Cold roses” och ”Easy tiger”. Numera finns i princip allt tillgängligt på Youtube.
Ryan Adams påminner om Neil Young, Bob Dylan och Bruce Springsteen. På fler än ett sätt. Framför allt har han en outgiven låtkatalog som är overkligt stor och obehagligt bra. Det tar veckor att gå igenom den. Den som vill veta mer surfar in på sajterna Answering Bell och Ryan Adams Archive.
Och mycket tvingar mig att vrida upp volymen på stereon och ropa: ”Hur fan kan den här ha blivit dumpad?”
En förklaring till att Ryan byggt upp en hängiven publik beror på att de officiella studioalbumen bara är toppen av isberget. På 2000-talet har han släppt tolv skivor, varav två dubbelalbum. Men den som gräver på rätt ställe vet att det alltid finns mer, en tidigare oupptäckt raritet eller en bättre version av en gammal favorit.
Enligt myten – och Ryan har skapat många myter om sig själv – spelades ”48 hours” in under två dagar precis efter ”Gold”, därav titeln.
Ryan arbetade med samma producent som på ”Heartbreaker”, Ethan Jones. Soundet är snarlikt, med akustiska instrument i förgrunden och en känsla av att allt är inspelat i en tagning.
”48 hours” har, med all rätt, fått en ikonstatus hos fansen. Fyra spår har getts ut på olika versioner av ”Demolition”. Men frågan är varför låtar som exempelvis  ”Angelina”, ”Walls”, den nästan plågsamt sköra balladen ”Little moon” och ”Karina” fått sitta kvar på avbytarbänken och göra åkarbrasor?
”Karina” påminner om de råa och kärva protestsånger som Dylan brukade fnysa ur sig före 1965. Men det är i så fall en ilsken protestsång om kärlek. Noterbart är att Adams byter ut sina ständiga referenser till amerikanska gator och städer i texten mot Oxford Street och Hoxton Square i London. Och i förbifarten sammanfattar han sann kärlek i en mening:
”If it were easy, you wouldn’t need me.”

24. ”Darkness” (2010)

Sin vana trogen gör Ryan Adams inget större väsen av sina bästa låtar. De får inga parader, trumpetfanfarer, singlar eller videor. Ibland ges de inte ens ut. ”Darkness” kunde laddas hem gratis från hans nya hemsida strax före jul. Och det är ytterligare ett bevis på att Adams förtjänar något så omodernt som en välgjord box. Om inte annat för att publiken ska få en behändig koll på alla japanska bonusspår.
Melodin i ”Darkness” suger in lyssnaren i musiken. Den är så självklar och bekant att låten verkar vara en cover. Det känns som om jag har vuxit upp med den, att den spelades på radion medan pappa bakade sockerkaka i köket hemma i Kiruna. Bono i U2 skulle kunna döda, eller åtminstone odla en ny hockeyfrisyr à la 1983, för att kunna skriva en låt som ”Darkness” idag.

23. ”To be young (is to be sad, is to be high)” (2000)

Öppningsspåret på ”Heartbreaker”, som ramlar igång med ett glädjetjut efter att Ryan och David Rawlings bråkat om en Morrissey-låt. Countryrock om att vara ung och hög och ledsen. Musiken luktar billiga cigaretter och bakfylla. Instrumenten hoppar sönder hotellsängar och slänger ut tv-apparater och hånglar på golvet. Vilka som kompar Ryan här? Det måste vara Bob Dylans ”Highway 61 revisited”. Oh, man…

Får redan upprörda mail från Dylan-fansen.

De har läst norska tidningar, som tydligen höjer The Bobster till skyarna. Och de kräver nästan att jag bedömer Dylans kommande konsert på Peace And Love objektivt. I det här fallet betyder ”objektivt” inget annat än ”var snäll”.

Lugn nu. Jag ska inte recensera Dylan. Tack så mycket, men jag är inte intresserad.

Och apropå norska recensioner av gamla giganter… kritiken går inte att lita på. De är alldeles för insmickrande och populistiska. Norska journalister verkar fortfarande leva kvar i den gamla tidningsdevisen ”bra kritik säljer fler lösnummer”.

Kan inte finnas nån annan förklaring till de ständiga och orimliga överbetygen.