Foto: Roger Lundsten

Krönika publicerad i Nöjesbladet, 1/7, 2011.

Vissa artister är som monstren i skräckfilmer.
De kommer alltid tillbaka.
Ryan Adams är en av dem.

Adams spelade i Stockholm och i Malmö i början av juni.
Jag missade båda konserterna.
Men eftersom världen är uppkopplad spreds det snabbt en briljant bootleg från spelningen på Folketeatret i Oslo den 11 juni.
Ryan Adams uppträder ensam och spelar flera låtar som han länge har ignorerat. Han inleder med balladen ”Oh my sweet Carolina” – bara en sån sak – och blandar upp solomaterialet med några fantastiska Whiskeytown-spår.
Personligen kan jag inte minnas när han sist sjöng ”Dancing with the woman at the bar” med liknande inlevelse. 
Det är en tio år äldre version av den Ryan Adams som turnerade på små klubbar och teatrar efter debutalbumet ”Heartbreaker”. På den tiden brukade han dämpa scenbelysningen så mycket att bara cigarettglöden syntes i mörkret.
Han tycktes ha ett passivt men aggressivt förhållande till publiken, som om biljettköparna var ett nödvändigt ont. Han skrev oavbrutet och prövade nya låtar varje kväll. Flera av dem, som mästerverket ”Dear Anne”, har fortfarande inte getts ut. Han söp och muckade gräl och ställde in intervjuer.
Ryan Adams passade inte in nånstans. Gamla countrypuritaner avfärdade honom som en posör. Och indieadeln i Stockholm fnös åt hans rutiga rockskjortor. Eller de gråtmilda ”sista beställningen”-balladerna om att känna sig så ensam att man vill dö. 
Men i dag känns konserten i Oslo som att lyssna på hur en gammal skatt grävs upp ur marken.
Till och med jag, som alltid rankat Ryan Adams som en av 2000-talets bästa låtskrivare, brukar glömma bort hur hjärtskärande bra han kan vara.
Elton John, som har en bättre näsa för talanger och låtar än de flesta, upptäckte Ryan Adams tidigt. 2002 gjorde Ryan och Elton en gemensam konsert i Nashville. Och Elton Johns version av ”La Cienega just smiled” är värd att googlas fram.
Ryan Adams sålde en ny vinylsingel på senaste soloturnén, ”Acoustic nightmare”. A-sidan, ”Empty room”, hade platsat på albumet ”Gold”. Melodin är den bästa Jackson Browne inte har skrivit på 20 år.
Men det är ingen comeback. Ryan Adams har aldrig varit borta.
Bara lite bortglömd.

(slut)

Fotnot: Startar snart en sommarserie på bloggen där jag listar Ryan Adams 25 bästa låtar. En per dag. Måste konsultera mina främsta Ryan-experter först: Klas Ekman, min storebror Mattias och Joacim Persson.

Elton John sjunger ”La Cienega just smiled”.