Sveriges bästa råttdödare
avMina föräldrars gård i Tornedalen.
Firade en del av semestern upp i Tornedalen och Kiruna.
Som varje anständig människa bör göra.
Mina föräldrar, mamma Yvonne och pappa Tage, har en gård i Kassa, en långsträckt och liten by som ligger två mil söder om Pajala.
Kassa består av en landsväg, en älv och några hus. Bygdens delikatess: halstrad harr (en fisk).
Mamma och pappa ska sälja sitt hus i Kiruna och flytta till Tornedalen permanent.
Jag kommer aldrig få slagga i mitt barndomshem mer.
Pop goes the weasel. Djuret på bilden är inte samma krabat som figurerar i texten. Bara en avlägsen släkting. Foto: AP
1. Vesslan
Det är ”råttår” i Kassa, säger pappa Tage.
Jag har hört talas om lämmelår, då ett stort gäng fyrbenta luddbollar invaderar fjällen och marscherar i långa led, till stor glädje för vråkar och ugglor och andra hökar.
”Råttans år” ingår också i den kinesiska kalendern, men det var ett tag sen som gnagaren belönades med ett helt år i Peking (2008).
Men ett råttår i Tornedalen?
Jag kan dock förstå vad pappa menar. Min mammas föräldragård är belägrad av gnagare. Sorkar och näbbmöss får varenda grästuva att susa och rassla. Gynnarna pilar fram och tillbaka mellan potatislandet, gräsmattan, backen ner mot landsvägen och diverse diken. De lockar till sig hungriga korpar och kråkor som flaxar över ängarna.
Råttåret gör att min barndomsmark inte är sig lik.
Det pågår ett krig på gården.En mycket ojämn kamp mellan min far, en ytterst välbevarad 68-åring, och en monumental gnagararmé med tusentals soldater.
Som tur är jagar inte pappa ensam. Han har en bundsförvant, en kompanjon som han träffat så ofta att han pratar om sin edsvurne i bestämd form – Vesslan.
När pappa tar en paus och tar en kopp svagt kaffe med mamma i köket – ingen kokar svagare kaffe än pappa Tage – inleds många samtal så här:
– Jag träffade Vesslan nere vid backen igen, säger pappa. Jo, visst. Han bara stod där och tittade på mig som om han tänkte… jaha?
– Nämen, vad säger du? säger mamma.
Hur pappa kan veta könet på Vesslan framgår aldrig. Jag undviker frågan.
Men Vesslan lekar man inte med. Speciellt inte om man är råtta eller sork. Vesslan är ren napalm.
Min fars berättelser om Vesslan och deras gemensamma äventyr på gården är långa och färgstarka.
De träffas varje morgon när dimman lättar från ängarna. De pratar och funderar och lägger upp strategin och hummar och nickar och tittar på kartor och skiljs åt med en honnör.
De intar sina positioner i skyttegravarna vid potatislandet. Det är tyst ett tag. Sen börjar offensiven.
Pappa attackerar med tunga stövlar, potatishackan, råttfällor, vattenhinkar, en grön traktor och högljudda svordomar. Han satsar på råstyrka.
Vesslan använder en annan och mer effektiv taktik – sin överlägsna snabbhet och list.
Mårddjuret svischar omkring i hisnande och, för motståndarna, dödlig fart. Han är bondgårdarnas Usain Bolt. Ett brunt streck som flyger fram som en snabbspolad stumfilm.
Vesslan fäller byten som är dubbelt så stora som han själv i rasande takt.
Jag sneglar på skådespelet från köksfönstret. Sörplar svagt kaffe på bit. Tack vare projektilen Vesslan gör pappa vissa framsteg, han rensar flera strategiska och viktiga platser från fienden. Området där mina föräldrar utfodrar pippifåglar om vintern, till exempel.
Slaget är över före lunch. Gnagarna retirerar och lämnar efter sig ett bedrägligt lugn. I morgon börjar kriget om.
Gnagarna är inte borta. De hämtar bara förstärkningar. Rekryterar nytt och börjar om.
En hopplös kamp.
2. Morbror Kenneth
Min morbror Kenneth har en stuga på samma tomt i Kassa. Han sitter bakom knuten och rensar lingon med nariga och grova arbetarhänder. Kenneth bekräftar att det är råttår i Tornedalen.
– Titta själv. Jag har fällor och gift överallt, säger han och rätar till kepsen. Man törs ju för fan inte andas längre.
Kenneth är pensionär. Han har flyttat från Kiruna till Skåne för att bo närmare sin dotter Katja och hennes familj. Men stugan i Tornedalen släpper han inte. Speciellt inte när det vankas älgjakt.
Kenneth är en karl av den gamla skolan. Han verkar tillverkad av granit och gråberg och pratar därefter. Åsikterna är hårda och kompromisslösa och svåra att återge i tryck.
Kenneth jobbade som laddare på LKAB i Kiruna. Enkelt uttryckt: han sprängde gångar i berget.
Marken under Kiruna är som en ost. Man måste snart flytta på stan så att inte husen downtown rasar ner i underjorden.
När Kenneth och hans arbetskamrater laddade extrastora bautaladdningar brukade de samlas och titta ut mot Kirunas stadshus, som ligger rakt över malmkroppen.
– Nu jävlar, brukade Kenneth säga. Nu får vi se om fanskapet står kvar.
Sen tryckte de på knappen.
Stadshuset i Kiruna.
Jag: Hej, morbror!
Kenneth: Nå hej. Jaha?
Jag: Inte mycket. Hälsar på några dagar.
Kenneth: Nå jo.
(Vi sitter tysta ett tag.)
Jag: Älgjakt snart.
Kenneth: Jajamen. Ifjol fick jag hämta en älg från älven. Den dog i vattnet. Första gången jag fått lasta båten på släpet för att jaga älg.
Jag: Men du kan väl bara ställa dig här på verandan och vänta tills nästa älg knallar förbi.
Kenneth: Ser du elstolpen därborta?
Jag: Jo.
Kenneth: Har säkert skjutit minst fem älgar vid den stolpen. Har bara gått ut från bastun i kalsongerna och ”PANG!”.
(Vi sitter tysta ett tag igen och lyssnar på hur bonden Östen klipper ängarna med traktor.)
Jag: Och Östen lever fortfarande. Han måste vara en bra bit över 70 år nu.
Kenneth: Säkert. Han har sagt att vill begravas med traktorn.
(Kenneth pekar bort mot skogen.)
Kenneth: Vi kan gräva ner han och traktorn i den där slänten. Nog får de plats där. Inga problem.
(Vi sitter tysta ett tag till. Kenneth pillar lingon. Kråkan och korpen kraxar.)
3. Farväl Kiruna
På den här gatan växte jag upp.
Här tränade jag fotboll. På konstgräs, naturligtvis. Den gula klossen heter Lombia.
The kristet utseende. Ville publicera ett bevis för att jag tagit konfirmationen.